Det vilda – Iiris Viljanen i ett allkonstverk på Orionteatern

Ännu en gång ger Orionteatern oss ett gränsöverskridande, svårdefinierat allkonstverk. Tillsammans med tonsättaren Iiris Viljanen berättar de historien om att söka tröst i skogen. Frågan är: Vad kan naturen och dess varelser ge en trasig själ i en tid där vi avbesjälat den?

Vi väntar utanför Orionteatern på Södermalm i Stockholm. Louise, fotografen jag har med mig, berömmer affischerna där Iiris Viljanen poserar iklädd en snigelkostym. Precis när vi börjar undra vilka andra varelser som kommer möta oss där inne, så öppnas porten och dov musik sipprar ut på gatan. Vi släpps in av Christopher Backholm, kommunikatör på teatern. Han erbjuder oss en rundtur, som vi gladeligen tackar ja till. Ensemblens första genomdrag har precis rundats av och några sista grejer ska gås igenom. Under tiden får vi en chans att utforska teaterns vrår.

Den före detta verkstaden har varit en teater sedan 1983 och döptes rätt och slätt efter kvarterskrogen Orion, som låg mittemot. Idag har de dock en egen bar precis bredvid scenen, som dagen till ära tas upp av en gammal röd Volvo. Jag frågar skämtsamt om det var svårt att hitta parkering i morse. 

– Någon var lite sen in i morse, svarar Christopher.

Hur den kommit in i rummet har jag ingen aning om och det visar på Orionteaterns unika charm – en scen där vad som helst kan hända. Att parkera bilen i baren eller för den delen på scenen är inga som helst problem i den gamla verkstaden med sina betonggolv och dryga tolv meter i takhöjd. Just takhöjden ger teatern möjlighet att bjuda på den otroliga syn som möter oss i scenrummet. Scenografen Mats Sahlström har skapat en till synes verklig skog med tio meter höga träd, mossbelagd mark och en liten röd stuga. Det är utan tvekan spektakulärt. Då teatern inte har möjlighet att magasinera fokuserar de på ett verk åt gången istället för en repertoar. På kostymavdelningen är arbetet i full gång med att ta fram de karaktärer som snart kommer vandra runt bland träden. Förutom den tidigare nämnda snigeln, skymtar vi nu en fjäril och ett skogsrå som kostymören är mitt i att montera horn till. 

– Tungt kommer det bli, men det får gå, säger hon.

På scen möts vi av regissören Sally Palmquist Procopé, Iiris Viljanen som precis fått av sig teatersminket och Stefan Johansson som tillsammans med henne gjort musiken till föreställningen. Förutom att vara Orionteaterns före detta konstnärliga ledare och återkommande regissör har Sally synts på såväl Dramaten som i andra fria teatergrupper. Bland de många föreställningar hon gjort på Orionteatern kan man urskilja folktrons och mytologins röda tråd i Orfeus (om Orfeus och Eurydike) samt Monster och gudar. Nu vänder hon blicken hemåt och djupdyker i den svenska folktron och vårt kulturarv. 

Sally berättar hur hon förvånades av det stora intresset för folktron i populärkulturen med nypublicerade böcker, podcasts och serier. Likt många andra har även hon fått en ökad fascination för de väsen och traditioner vi för några generationer sedan ansåg lika verkliga som träden i skogen. Vi pratar om detta nyfunna intresse.

”Vi behöver besjäla naturen mer.”

Vad tror du att folktron betyder för den moderna människan? 
– När pandemin kom och folk flyttade ut i skogen började jag fundera. Vad kan dessa väsen säga oss nu? Vi behöver besjäla naturen mer. Jag tänker i relation till sättet vi behandlar den idag, trots forskning och kunskap – kanske behöver vi en annan dimension och andlig relation till naturen för att förstå. 

Dessa teman ser vi i Det vilda, där handlingen kretsar kring en karaktär, spelad av Astrid Kakuli, som vänder sig till skogen för att hitta tröst. Där dras hon in av olika väsen som alla verkar ha något att tillföra. Publiken får möta ett skogsrå, näcken, troll och vättar. Handlingen brer ut sig som en mosaik av bilder och skeenden snarare än ett linjärt berättande. Skapandet av föreställningen har varit en kollektiv och parallellt växande process. Utifrån Sallys grundidé började ensemblen utforska temat på olika sätt – de gjorde allt från att läsa och lyssna på radioprogram om folktro, till att åka på utflykter för skogsbad. Att det är ett levande verk är det inga tvivel om. Exempelvis har det bokstavligt talat vuxit fram en karaktär ut Orionteaterns mossklädda golv. En av teknikerna, Kristofer Ahlfeldt, spelar en mossvarelse, “Lufs”, som alltid är på scen och är båda delar karaktär och scenografi, samtidigt som han interagerar med ensemblen och musiken. Och så sent som dagen för intervjun berättar Sally att de har fått fram en ny riktning i dramaturgin som kommer ändra föreställningen en aning. 

–  Verket har levt ett eget liv redan från början och är idag något helt annat än när vi började. Det är unikt att få jobba såhär kollektivt med processen och låta alla delar få bre ut sig och ta plats, inspireras av varandra. Iiris och Stefan har kommit med låtar utifrån vad jag sagt om berättelsen, men den har också påverkats av vad de skrivit för musik. Allting tar och ger av varandra i skapandet, vilket är så unikt för Orionteatern.

Det vilda kombinerar flera spår som teatern varit inne på de senaste åren. Scenen har gästats av konserter (senast av Frida Hyvönen) där teater adderats till musiken. Den här gången möts publiken av något mittemellan, eller både och. Föreställningen bygger på ett samspel mellan allt, och istället för ett konkret manus (även om vissa repliker finns och är skrivna av dramaturgen Kristian Hallberg) är det Iiris Viljanens nyskrivna texter som ligger till grund för berättandet. Sally beskriver det som en självklarhet att det var just Iiris de skulle samarbeta med och Iiris instämmer.

– Det är första gången jag gjort musik till teater. Sally och Orion hörde av sig förra våren och berättade om temat på föreställningen hon ville göra om besjälad natur, väsen och troll. Då tänkte jag att det var något jag skulle kunna skriva mer om. 

”När jag går upp på scen och uppträder med min musik är det också ett skådespel.”

Även Iiris lyfter Orionteaterns speciella atmosfär som ett nytt arbetssätt. Det har inte enbart handlat om upplevelsen i det sakrala rummet, eller att stå i teaterkostym och agera. Jag frågar henne vad det kollektiva skapandet betytt. 

– Det känns naturligt att vara en del av något. På Orion är det extra roligt när det är så många som verkligen är konstnärer inom sitt fält och jobbar tillsammans. Att göra soloskivor har utvecklat mitt sätt att skriva musik och fått mig att hittat min egen stil. Nu går jag in i processer med tanken om hur det ska utveckla mig. Det känns bra att ha spelat och gjort mycket själv, det får mig att känna mig trygg i vad jag kan ge tillbaka till Orion. 

Nämnda teman återfinns i mycket av Iiris musik. Naturen och djuren används ofta som något mer än bara miljöbeskrivningar. De är karaktärer och varelser med starka symboliska betydelser och egna röster. Det är ett stilgrepp som går väl ihop med Det vilda, och som belönat Iiris med en Grammis för albumet Den lilla havsfrun (2021). Förutom en redan gedigen solokarriär med flera album har hon även spelat i indiepopbandet Vasas flora och fauna. Att stå på scen som del av en scenföreställning har hon gjort som pianist i Uje Brandelius Spring, Uje, spring. Bandet har nu bytts ut mot ett samarbete med Stefan Johansson, erfaren kompositör, musiker och ljuddesigner inom scenkonsten. Iiris beskriver en process där de bollat mellan varandra, vridit och tvistat såväl ljud som textrader för att nå stämningen de söker. 

– Ett exempel som händer i föreställningen är att Stefan tagit ljudet av en fluga och skapat ackord och komp av det. Det är ett lite obehagligt och äckligt ljud, men så blandar man det med skönsång och får något nytt. Det är något jag inte kommit på att göra och det är ett intressant möte. 

Iiris får inte bara nya upplevelser som musiker – nu står hon på scen för första gången även som skådespelare. På frågan om hur det känns att inta scenen i denna nya roll så verkar steget dit vara kortare än man kunnat tro. 

– När jag går upp på scen och uppträder med min musik är det också ett skådespel. Låttexterna är för mig som repliker, då mina texter är berättelser. Varje mening är viktig när jag sjunger den och jag försöker framföra det som repliker. Det blir på något sätt en slags roll där också.

Många likheter finns. Men jag kan inte låta bli att undra hur den nya kontexten påverkat inspirationen. Jag frågar om den har gett en ny upplevelse. 

”Att vara i kostym gör det lättare, då kan jag i alla fall flaxa med vingarna.”

– Ja, speciellt i början när vi fick se inspirationsbilder och skisser på scenografin och kostymen. Att se de vackra dräkterna och den fantasifulla stämningen i scenografin gav mig mycket. Att ta på sig en kostym gör att man hamnar i en roll och blir fri. Man gör saker man inte annars skulle göra. Jag är inte skådespelare så att vara i kostym gör det lättare, då kan jag i alla fall flaxa med vingarna. 

Hur känns det att interagera med ensemblen?
– I början var jag osäker på vad jag skulle göra när skådespelarna improviserade. Nu har det blivit mer så att jag tänker “vad kan gå fel?” och interagerar mer dem. Jag vet inte hur jag ska lyckas att inte skratta på scen, för att det ibland är så galna grejer som händer i föreställningen.

Utifrån vad jag hör om en sjungande flugkör, mossvarelser och skogsrår samt ser i den trolska dimman som ramar in den lavbeklädda skogen, så är jag övertygad om att det är något som speciellt som kommer möta Orionteaterns publik under våren.

Det vilda har premiär på Orionteatern den 3 mars och spelas fram till 10 april.