Det värsta med otroheter: hur förutsägbara de är
I Nattsäsong faller en äldre skådespelerska för en yngre konsult på teatern, en affär som kastar omkull tillvaron inför premiären som ska bli höjdpunkten av hennes karriär. Felix Krausz Sjögren läser en skenbart enkel roman skriven med hisnande intensitet.
”Send in the clowns”. (Inte så) osökt tänker jag på det stora numret i Sondheims A Little Night Music, en musikal inspirerad av Ingmar Bergmans Sommarnattens leende, när jag läser Karolina Ramqvists nya roman Nattsäsong. I alla tre finns kärlekstrianglarna och de krossade illusionerna, känslan för lek och teater.
Nattsäsong är en känd skådespelerskas inre monolog under förberedelserna för att spela Cho-Cho-San i operans pjäsförlaga. Den väletablerad stjärnan i 50-års åldern tampas med att spela den 15-åriga titelfiguren och mitt i förberedelserna börjar Dag på teatern som ”digital konsult”. Han är även oäkta son till den numera avlidne regissör som gav henne hennes genombrott: en geniförklarad gigant – just en Bergman-typ. De inleder en fysiskt mycket intensiv affär (blåmärken, kroppsvätskor och håligheter förekommer i överflöd) som hon hemlighåller från sin omgivning. Det inkluderar, naturligtvis, hennes make Hans – en finansman som på något oklart sätt är inblandad i teaterns ledning. Över allt detta hänger hotet om ett krig, som håller på att bryta ut någonstans i närområdet.
Otrohetsberättelser är en av de mest uttjatade konflikterna i konsten och är i sig inte något bevis för fantasifullhet hos Ramqvist. Man känner igen den från det så kallade verkliga livet: vänner och bekanta, kanske familj, eller kändisar, som man hör det skvallras om. Och visst tycker man att det är lite spännande, visst blir man lite nyfiken, men när man presenteras med bevis, tycker man mest att det är pinsamt. Inte för en själv, alltså, utan för de inblandade. Man häpnar inte när man hör att ens farbror lämnat ens faster för någon 20 eller till och med 30 år yngre. Inte heller, för den delen, när en känd skådis har en affär med en yngre kollega. I stället blir man besviken och bedrövad över att människor man respekterat eller trott sig känna har begått den värsta av alla synder: förutsägbarhet.
Och ja, till ytan är Nattsäsong en kliché. Medelålders kvinna söker thrill. Men endast till ytan. Ramqvist undgår att berättelsen faller platt genom att ladda den med en oerhörd emotionell kraft. Hon beskriver den namnlösa huvudkaraktärens fullständiga handfallenhet inför det köttsliga, inför sin lidelse, med en sådan intensitet att den största risken är att man som läsare storknar snarare än att man tappar intresset. Detsamma gäller beskrivningarna av samlaget och andra kroppsliga funktioner. Samtidigt är risken för att man storknar rätt liten, eftersom Ramqvist ofta rycker tillbaka läsaren till jorden, genom att påminna om kriget som hänger i luften: främmande fartyg med utländska soldater förtöjda vid stadens stränder, nyhetsartiklar och uttalanden från ÖB. Om något önskar jag att kriget hade kunnat få ta en ännu större och mer explicit plats i berättelsen.
Romanen har en tendens att låta vissa detaljer förbli olösta. Protagonistens dåliga eller obefintliga relation till sina föräldrar är en sådan. Den nämns liksom i förbifarten och verkar nästan bara finnas till för att hon ska kunna yttra en enda replik till Dag: ”Det är min man som är mina föräldrar”. Även dottern, som passande nog finns på behörigt avstånd i Rom, är en sådan detalj som romanen egentligen helt hade kunnat vara utan. Men det gör inte så mycket. Det gör inte heller så mycket att jag alltså kan förutse nästan hela handlingen från sida 20. Jag förstår redan då, och det kommer vilken annan läsare som helst också att göra, att detta kommer att sluta på teaterns scen under premiären och att det kommer att sluta illa. Hennes inre liv, hennes tankar och rädslor är så pass levande och övertygande, att slutet lyckas göra mig rörd ändå.
Ramqvist har onekligen lyckats skapa en sorts operaroman. Här finns en känsla för det överdådiga och det dramatiska, för känslosvall, för kärlek och svek. Jag har sett Puccinis Madama Butterfly fler gånger än jag vill erkänna, men varje gång lyckas den få mig att rysa. Och det är inte bara musikens förtjänst, utan också den fråga som operan väcker: är människan ett offer för sig själv eller är hon ett offer för sina omständigheter? Ramqvist väcker också denna fråga i mig. Och nog känner jag en rysning skjuta ner över ryggen när jag läser bokens sista mening.
Text: Felix Krausz Sjögren