Det var en gång en svenne i den sardiska VIP:en

I den enformiga misär som vi nu lärt känna som vår vardag är det inte långt till drömmarna om tider då ens frihet var oberörbar. Häromveckan väcktes en otrolig längtan i mig när jag hörde låten Me Provocas med Dynoro och Fumaratto. En längtan efter att åter befinna mig på en utomhusklubb någonstans vid medelhavets kustlinje, och låtsas som att dansgolvet är det enda som existerar. När det minsta man oroar sig över är att dansa sig genomvåt av svett, samtidigt som man beställer den neongulaste paraplydrinken som någonsin skådats och hoppas på att Mr. Saxobeat ska spelas i högtalarna. En gång var detta scenario min verklighet, och jag har fortfarande svårt att släppa taget om minnet av kvällen i San Teodoro. För det var en gång en svenne i den sardiska VIP:en. Och den gången kom att påverka svennen för alltid.

Det var kanske den näst sista dagen på resan till Sardinien i augusti 2018, och jag och mina vänner bestämde oss ganska sent på kvällen för att testa utelivet en sista gång. Vi hade hört av våra AirBnB-värdar att staden San Teodoro var “the place to be” om man ville festa natten lång. “Perfekt”, tänkte vi. Men när vi kom till klubben de hade tipsat oss om var timmen redan sen och kön förstås redan milslång. Efter en orimligt lång promenad tillbaka satte vi oss på en bar och konstaterade att, ja, det är kanske här sommaren tar slut. 

Men trägen vinner, för på väg ut från kuststaden låg en klubb uppe på en kulle som syntes flera kilometer bort tack vare strålkastarna som sköts rakt upp i sommarnatten. Som ljuskåta myggor lockades vi av lampornas svepande rörelser — vi kunde bara inte åka förbi utan att åtminstone försöka komma in. Vi tog oss upp till Luna Glam Club (klart att den hette så), endast för att låta hoppet bli krossat igen. Kön var inte superlång, men det fanns inget system överhuvudtaget, bara en enorm grupp italienare med mord i blicken. In skulle de, och drinkar skulle förtäras. Efter en kollektiv suck av mig och mina vänner frågade vi dörrvakten, fejkat förvirrade, om gänget packade sardiner var kön till klubben, varpå svaret var ett självklart “Yes”. Efter ytterligare diskussioner gällande om vi skulle försöka trycka oss fram likt desperata amerikaner i Black Friday-kön på Walmart, eller om vi bara skulle kapitulera, så hände det. Det där som bara händer i filmer. Knappt då ens?

En kvinnlig klubbvärd som stod bredvid dörrvakten viskade i hans öra, kom till oss och sa något i stil med “You can come right this way” på ren Donatella Versace-engelska och vinklade underarmen utåt till en sidoentré några meter bort. När kvinnan ledde vägen in upplevde jag mina första sekunder någonsin i slowmotion. Det var som att min själ förstod att nu händer det. Du är exklusiv. Du har somrig skjorta på dig, du är solbränd, du har solglasögonen på trots att det är mitt i natten. Du går in i VIP-entrén, och det går nästan att höra ett “vaffanculo” bubbla i skallarna på alla i kön. Och jag älskade det. Ett “Welcome, sir”, hördes genom den dunkande ljudväggen som gjorde sig allt starkare. Jag nickade artigt åt något håll (inte hade jag någon aning om vem som sa det), och svarade “Tack så mycket tihi” i tankarna, men höll mitt stoneface. I was THAT bitch.

Resten av kvällen var inte lika surrealistisk — robotklädda och halvnakna män och kvinnor framträdde på scen, Cotton Eye Joe spelades, men annars var kvällen lika härlig som förväntat, inte mer. Men den entrén… har av någon anledning etsat sig fast i min hjärna. Nu tänker ni kanske “Men hallå, det var ju för att de insåg att ni var turister, de ville bara få toppbetyg av er på TripAdvisor”. Så var det garanterat, men det tar inte ifrån mig den gudomliga känslan av att ha varit en Very Important Person i 30 sekunder, och det på en nattklubb där inte en turistkotte syntes på långa vägar. Här sitter jag, nästan två år senare, och slås fortfarande av hur otroligt lycklig jag var just där och då.

Det gör dock ont i mig att säga det, för det finns inget töntigare än folk som LEVER för att festa i VIP:en i Sverige. Då är man bara en i mängden som av orimliga mindervärdeskomplex behöver en särskild benämning på ytan de vistas på för att känna sig speciella. Men om man är utomlands är det nästan oundvikligt att inte känna sig speciell. Så istället för att känna skam över att man som turist under dagen poserat framför palmer med gelato i handen, är det väl inte så fel att tycka det är skönt att slippa skämmas över att man njuter av att vara på semester. Låt mig gå runt i fuktiga badbyxor 24/7, låt mig “glömma” solkrämen och “råka” bli lite för solbränd, låt mig flyta likt en död fisk in i VIP:en trots att jag inte har någonting där att göra. Men varför kan jag inte bara släppa det och gå vidare som alla andra hade gjort?

Förmodligen på grund av den alldeles för plötsliga genvägen till den yppersta, hypotetiska, eliten. Inte för att mina ambitioner är att nå sådan framgång så att jag blir igenkänd på vilken medelhavsö som helst. Men att jag, inom loppet av några sekunder, framställdes som en uppseendeväckande person, gav mig ett uns av förståelse för hur — nu säger jag det — livet som världskänd är. En inblick i en vardag som aldrig kommer bli min, likt en dröm. Det gav mig någon form av… Livsglöd? Även om målet med livet självklart inte är att hamna i VIP:en på en nattklubb på Sardinien, är det inte omöjligt att jag en gång i livet befinner mig där igen. Eld i baken tackar man inte nej till, oavsett vad den tänts av och vad den brinner för.

Även om jag kanske inte behövde det som mest just då, kan jag alltid tänka tillbaka på den stunden och inbilla mig att det enda bekymret som finns i livet är att jag måste bära mina solglasögon på huvudet för att inte tappa bort dem. Herregud, skulle jag annars haft solglasögon på mig mitt i natten? Kanske det, med tanke på den pondus (hybris) jag helt plötsligt fann inom mig, men aldrig annars förstås. Idag är det dock andra bullar, och utan att detta blir en utläggning om antiklimaxet vid namn 2020, är det extremt välkommet att påminnas om hur fantastiskt och märkligt livet var där och då. Att ens självkänsla med små, enkla, ofrivilliga medel kan förändras på en millisekund. Det var, mina vänner, ett praktexemplar på “Fake it till you make it”. Inte bokstavligen, jag hade ju inte tagit mig någon vart rent karriärmässigt, men jag anammade någon slags fiktiv karisma, som om jag slitit år och dar för att ha rätten till att smita förbi de partysugna italienarna i kön till Luna Glam Club. Inte ska väl jag? Till VIP:en? Äsch.

Det som smärtar mest med att jag lajvade Kim Kardashian för en natt är det förmodade, ack så tragiska bekräftelsebehovet. Så konkret, eleverande bekräftelse av människor utanför min familj har jag nog aldrig fått. Att för en kväll vara någon annan än en sån där svenne som skrek av lycka framför tv:n när Stina Nilsson spurtade ifrån Therese Johaug på sista stafettsträckan under VM i längdskidor 2019, eller en sån som fortfarande får gåshud och tårar i ögonen av Loreens Euphoria. Jag var mer än så den natten. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Forever till the end of time.

Om det ändå alltid kunde kännas så exklusivt och välkomnande att vara främmande. Som Mona Lisa har sitt leende, gömde jag också nu en hemlighet. Så där oangriplig som jag kände mig under natten på Sardinien hade jag aldrig känt mig, och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det igen. Men möjligheten finns, och en dag kanske klubbvärdarna på Luna Glam Club står och rentutav väntar in mig och mitt entourage bredvid en utrullad röd matta. Right this way.