Det scenografiska konceptet spelar huvudrollen i Rage
På spårvagnen mot Dramaten, och premiären av Rage, träffar jag en kvinna som precis landat i Stockholm från Paris, ärendet? Milo Raus senaste verk. Förväntan är högt uppskruvad, något stort tycks vänta. Den schweiziske regissören är känd för att på ofta kontroversiella sätt, behandla aktuella och känsliga politiska ämnen genom en sammanvävning av konst och aktivism, Rage ska inte visa sig vara ett undantag.
På scenen står ett komplett hus, men ett spretigt sådant med många vinklar och vrår. Inne i huset följer vi en lika komplett men spretig familj som tillhör den svenska kultureliten som på förekommen anledning behövt ta sig från våningen i stan till sin “sommarstuga” (ser mer ut som ett radhus om du frågar mig). Vad som sker i huset döljs delvis för publiken då huset långsamt roterar. Samtidigt visar en stor skärm, placerad mitt i stora scenens luftrymd, närbilder på familjemedlemmarna. Formspråket påminner om en regisserad film då man som åskådare riktar fokus mot skärmen snarare än scenen, detta formar teaterupplevelsen och är på många sätt det styrande elementet och navet i föreställningen. Genom hela föreställningen befinner sig därtill två kameramän tillsammans med skådespelarna inne i huset. Som åskådare upplever man det mesta genom kamerans perspektiv, men då och då tittar man in i huset och påminns om att det filtrerade innehållet faktiskt går att uppleva “på riktigt” om man flyttar blicken från skärmen och ner till huset.
I första halvan av föreställningen presenteras familjen, bland annat genom en uppvisning av Bergmanmemorabilia och flertalet Bergmananekdoter. De olika karaktärerna, som för övrigt går under sina riktiga namn, Alva, Elin, Danilo, Rebecca med flera, har minst sagt olika inställningar till fascinationen av Bergman: Rebecca är trött på Elins ständiga tjat om hennes medverkan i Bergmanproduktioner, medan en journalist är på plats för att intervjua Elin om just relationen till Bergman inför boken “Bergmans kvinnor”. Efternamnet Bergman samsas med andra som Arnault och Pelicot vid flertal tillfällen.
Det dröjer halvvägs in i föreställning innan den första egentliga vändningen äger rum, en granne går från att trevligt ha hälsa på alla till att fråga om vissa personers nationalitet och ursprung. Obehagliga förhör med aggressiv underton sker därefter regelbundet, men varje episod går samtidigt snabbt över till “det vanliga”. Förskjutningen av moral hos familjemedlemmarna sker på ett obehagligt, nästan osynligt sätt genom föreställningen. Hur reaktionära vi än är tycks vilja vara verkar vi glömma minst lika fort. Den molande stämningen av rädsla, ondska och framförallt ovisshet äter sig igenom såväl familjemedlemmarna som föreställningen.
Genom familjens yngre dotter som är i 10-årsåldern skapas en helhet, något som sträcker sig ovan och utanför familjen och huset. Hon blir publikens öga, som på avstånd tittar på familjen. Det är ett snyggt sätt att påminna publiken om den större kontexten av vad som verkar ske i huset. Barnet påminner också om den osäkra framtid som väntar. Öppnings- och slutscen är till det yttre densamma: tre skådespelare sitter framför den nedfällda ridån. Som öppningsscen upplevs den som positiv och fylld av förväntan medan slutscenens känsla är totalt utbytt till tomhet och obehag. Genom konceptet filminspelning på teaterscen och metaperspektivet som på många sätt kommenterar sig själv, bjuder Rau på en gripande föreställning.
Föreställning är konsekvent suggestiv. Det omedelbara uttrycket av våld är förbytt mot antydan. Vid sin frånvaro blir dock våldet nästan ännu mer närvarande, men i en helt annan skepnad än jag föreställt mig. Den successiva förskjutningen av stämning skapar en tankeväckande relation till verkligheten och förstärks av scenrummets utformning som erbjuder olika möjliga uppfattningar av teatern för sin publik. Föreställningen lämnar en med fler frågor än svar. När ljuset släcks och applådtacket tar vid flyttas man snabbt till en annan verklighet. Publiken applåderar utan tvekan trots det så nyligen obehagliga slutet. Gladast av alla ser Milo Rau själv ut att vara, tätt följt av en utav kameramännen som höjer kameran i luften som en segergest och luftar skjortan som ett uttryck av lättnad efter att ha klarat av föreställningen och dess 2h långa koreografi.
Skådespelarna agerar biroller till det scenografiska koncept som jag istället kröner till föreställningens huvudroll och stjärna. Kultureliten applåderar och verkar nöjda med Raus senaste verk, jag kan inte annat än hålla med trots, eller kanske snarare tack vare, dess oväntade skepnad.
Rage spelar på Dramatens stora scen till 29 april
