Det nya sexet – skräck, vetenskap och monster

Sex. Ett av det moderna samhällets tre grundblock — jämsides med makt och pengar. En idé och praktik som påverkar alla, vare sig en vill ha sex eller inte, har sex eller inte, eller ens gillar sex överhuvudtaget — det bara går inte att undgå. Den porriga stämningen finns överallt — i film, litteratur och musik; poddar, reklamer och appar; snacket, plugget, tv-spelet — men den är i omvälvning. För det tycks mig som att hur vi snackar om sex är i förändring. Från ett spacklat, friserat och superSEXigt narrativ, med en tydlig agenda — att sälja en sexig dröm om en människokropp eller en vara (eller i värsta fall en dröm om människokroppen som en vara) — till att nu övergå i en stämning som skulle kunnat vara tagen rakt ur Mary Shelley’s Frankenstein, eller någon annan dystopisk skräckberättelse. Tänk er typ en skräck- (och sex-)berättelse som utspelar sig i en porrig VR-miljö, med Sexboten som protagonist och där Kärleksdramat sker mellan människa och virtuell karaktär. Det, menar jag, är stillebenet för den dystopiska sexsyn som nu utmanar den klassiskt porriga.

Märk väl att förändringen inte är en dystopi — enligt definitionen som en negativ vision förskjuten till framtiden — utan att den är dystopisk, då dess verkan spiller över redan i detta här och nu. Däremot uppstår direktkontakt mellan dystopi och samtid i konsten, där människa, teknologi och monster-scenario sammansmälter i ett — något vilket vi bland annat ser i Her (2014), Blade runner 2049 (2017) och Playtest (Black Mirror, 2016). Monster-scenario, för mig, eftersom den bottenlösa svindeln över att se människa ersättas av teknologi i det som borde vara det mänskliga — som lust, intimitet och kärlek — slår den djupaste skräck jag någonsin känt som barn inför mörkret, Djävulen eller “gubbe-med-godis”. Det är monstret jag idag räds inför, och jag tror mig inte vara ensam i denna skräck. Trösterikt är det då att påminna sig om att konsten skildrar fiktionen, det som är skilt från verkligheten, men denna tröst är kortlivad då en snabbt därpå påminns om att Sexbots, VR-porr och relationer med virtuella karaktärer är verklighet, och absolut ingen fiktion. 

Don’t get me wrong; jag ska inte gå in i PK-anda á la “AI-sexdockan är roten till en skev, misogyn och avhumaniserande kvinnosyn” eller “VR-porr och VR-relationer är the highway ned i människans fördärv” och så vidare…  Jag tänker inte dra de argumenten trots att jag är ocoolt mycket PK och feminist. Att samhället präglas av en skev, misogyn och avhumaniserande kvinnosyn är ju liksom ett faktum. Och grova problem med mänsklig intimitet tycks ju redan vara en grej (två ord: Ensamhetsminister, Storbritannien). Det är redan etablerade faktum och problem som vi absolut har behov av att bryta ned och göra motstånd mot, men jag tror inte att den kampen ska fokuseras just och främst här. Jag tänker heller inte inta ämnet från en motsatt position, och istället försöka visa hur användningen av sexteknologin kan ge positiva konsekvenser; som att bordeller med sexarbetande robotar, istället för människor, möjliggör ett utforskande av sexualitet i en miljö “där ingen blir utnyttjad” eller att VR-porr kan främja olikheter då det möjliggör utlevnad av fetischer som annars inte ges, eller har, plats i samhället. Det är inte vad jag vill prata om.

Det jag vill prata om, som sagt, är hur debatten kring sex har mörknat i en skymningsstämming som initierar så mycket mord att det bara är för klichéartat. En kliché eftersom stämningen —  med sin skräck, vetenskap-som-spårar-ur och stora fasansfulla robotmonster —  redan har gjorts i Frankenstein, och ofantligt många fler gånger sedan dess. Jag är inte den första att märka denna utslitna genreanvändning, utan det räcker att se Follow this om Sexbots på Netflix för att överväldigas, och imponeras, över den överspända ansträngningen det krävs för att porträttera en någorlunda balanserad och nyanserad syn på sexteknologins framsteg, utan att råka falla tillbaka i det utslitna skräckformatet. Men i slutändan sviktar det, trots tappra försök, över till den egentliga utgångspunktens fördel och den nyblivna normen skiner igenom med sin tydliga ståndpunkt: Håll teknologin borta från sov- och hjärterum!

Och jag håller med. 

För jag drar bokstavligt talat täcket över huvudet och är beredd att aldrig lämna när vi får följa Scaachi Koul in i ett rum med ett femtal hålögda (och blåögda) Sexbots —  alla med vita, smala idealkroppar — och dess “älskare” (eller ägare?) som menar att han först nu kan vara “helt ärlig” i en relation med en annan (till visso DÖD) ““kvinna””. Det flimrar för mina ögon och min magsäck slungas ut i fritt fall när jag läser om hur män(niskor) förälskar sig, är i relation och gifter sig (!!!) med fiktiva personer ur tv-spel, som exempelvis Loveplus. Och jag vet fortfarande inte om jag ska jubla eller gråta över att den enda vägen till orgasm för många kvinnor i ett patriarkalt samhälle numera går via lufttrycksvibratorn.

Å andra sidan kanske det bara är jag som har gått och blivit grådassig, konservativ och teknologifientlig. Jag som inte alls fattat grejen.

”Vad händer när det inte längre går att skilja Frankensteins monster från människan, och människan från monstret?”

Men hur det än är och hur det än kan framstå så är det inte den teknologiska utvecklingens faktiska utveckling som iskallt griper tag i mig mot kvällskvisten och som håller mig fast i en skräckinjagande vakenhet långt inpå småtimmarna. Att någon föredrar att “pumpa” en sexdocka eller “pulsa” sin klitta är egentligen inget som skrämmer mig — utan tvärtom något jag uppmuntrar. Fritt fram att pulsa och pumpa dig själv så gott det går och så länge det går! 

Total-, mega-, svartahål-, apläskigt är däremot den teknologiska utvecklingens idemässiga utveckling. Den samhälleliga, kulturella nivån av utvecklingen där den mänskliga faktorn är den enda relevanta och där utvecklingen ges sitt värde. Värden som tillsammans bildat grundstenarna till anorektiska, rasistiska, funktionshomogena och könsbinära människoideal, och som nu bildar nya tankar om vad människan och det mänskliga är. Det håller mig (symboliskt och inte faktiskt*) uppe om nätterna. 

För vilken syn på människan, oss själva och andra, lämnar denna uppluckring mellan människa och teknologi oss med? Vad händer när det inte längre går att skilja Frankensteins monster från människan, och människan från monstret? Varför ens fortsätta envisas med det så svåra med människan när teknologin, så småningom, går om oss i allt, till och med i förmågan att älska?

Vad vet jag, kanske händer inget alls. Kanske resulterar det i något asbra, som typ fred på jorden. Eller kanske är det bara jag som är allt för dystopiskt lagd, destruktivt skymningssökande och, tydligen, utvecklingsfientlig. Eller kanske, kanske är dystopin redan här…