Det moderna vändejtandet kräver lite mod och mycket tålamod
För drygt två år sedan flyttade jag till Stockholm och för första gången i mitt liv skulle jag bo helt själv. En ordentlig omställning, då jag alltid bott med en stor familj, och året tidigare bott i ett kollektiv med 14 vänner. Nu, i en ny stad, insåg jag att jag inte hade så mycket av ett socialt nätverk eller en stor vänkrets. Så jag stod inför en ny utmaning: hur lär man känna nya vänner som vuxen?
Under de första två åren testade jag många olika metoder för att lära känna människor. Jag tackade ja till nästan alla möjliga sorters inbjudningar, nätverksträffar, after work-event, träning i gruppformat, och vändejter genom olika appar. Men det visade sig snabbt rätt svårt att komma in i stockholmarnas sociala sfärer. För även om jag genom alla dessa metoder har fått fler bekanta, har jag inte en självklar vänskapskrets att förlita mig på i denna stad än. Men sådant tar ju tid, försöker jag tänka.
Jeffrey Hall, en psykolog som fokuserar på vänskapsrelationer, studerade 112 förstaårsstudenter vid University of Kansas och kom fram till att det tar cirka 45 timmar för att gå från bekant till vän, och ytterligare 50 timmar under en tremånadersperiod för att bli en nära vän. För en bästa vän krävs ytterligare 100 timmar av umgänge. Det krävs alltså ganska mycket tid för att en bekantskap ska bli en nära vän, och det krävs ömsesidig ansträngning för att uppnå den potentialen.
Men först: var och hur träffar man sin nya vän?
Det finns en diskurs om att alla “third spaces”, alltså platser som varken är jobb, skola, eller hem, utan en tredje plats där man kan existera och träffa personer, har försvunnit. Det beror på många anledningar – däribland att det nästan inte finns några offentliga utrymmen kvar där man kan umgås utan att konsumera något, vilket har skapat en brist på naturliga platser att träffa nya personer. Dessutom är det dyrare att gå på kaféer, restauranger och barer och färre personer vill gå ut och klubba – särskilt i de yngre generationerna. Biblioteken, kultur- och fritidshusen har i många områden stängt, eller har kortat sina öppettider, och är inte riktigt samma mötesplats som de var en gång i tiden. Parkerna och torgen finns kvar, men används sällan som samlingsplatser. Vart ska man då ta vägen?
Det moderna vändejtandet tar plats
På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 9:e maj är Ayan Jamal och Saga Cavallin värdar för ett nytt sorts koncept vid namn Vänroulette, som ska hjälpa stockholmare att träffa nya vänner. Jag tar mig dit för att kolla om det här – efter alla kompisdejter, network-event och AW:s – kanske kan ge mig det jag saknat. Det är fint och modigt att se så många där, på en lite annorlunda fredagskväll.
Kvällen börjar med ett litet quiz för att dela upp alla som är på plats i olika grupper. Det är en salig blandning av människor som har samlats denna kväll, en blandning av åldrar, yrken, intressen och anledningar till varför just de dykt upp. En del som flyttat till Stockholm, liksom mig, andra som fastnat i sina rutiner och vill träffa nya människor och en del som bara vill testa på en ny form av sociala sammanhang. De flesta verkar vara där själva, men en del är här tillsammans med vänner. Det som verkar vara gemensamt för alla är en nyfikenhet och lust att prata med nya personer.
Efter quizet får vi lyssna på ett inledande samtal mellan Saga Cavallin, författaren och kulturjournalisten Minna Höggren och forskaren Lina Lundström, som undersökt vänskapsrelationer. De samtalar om upplevelsen av att det känns svårt att hitta vänner i vår samtid, speciellt i Stockholm, och att det kräver en hel del tid, ork och mod att försöka. Sedan är det dags för oss att gå runt på kulturhuset för att göra olika aktiviteter. En utställning, en kortfilmsvisning och en runda fia med knuff står på menyn. Jag väljer utställningen och filmvisningen.
Både utställningen och filmvisningen är på sina sätt ganska unika/excentriska/märkvärdiga och blir en lätt inbjudan att prata om med andra i gruppen. Men på många sätt känns det aktivitetsbaserade schemat lite påtvingat och samtalen blir ibland forcerade. Det känns för min del nästan lite performativt; när andra i gruppen stundtals är tystlåtna eller stela, känner jag ett behov att överkompensera och tar för mig av plats i gruppen. Jag känner mig lite som en halvkass komiker som försöker få igång publiken. Det blir på många sätt lite krystat, att verkligen försöka vara trevlig och hitta gemensamma nämnare på den korta tiden som vi har för att mingla och prata om det vi har sett ikväll.
”Varför har du inte några vänner?”
Metodens största svaghet är egentligen att det blir påtagligt att det finns en del förväntningar i luften. Förväntningar om att en ska hitta sin nya polare, att det kommer betyda något att vi alla har tagit oss hit denna fredagskväll. Charmen som finns i att träffa en ny person spontant förloras när det blir så konstlat, och det är något i det som gör att flera deltagare bokstavligt flyr rummet så fort de schemalagda aktiviteterna avslutas, bort från luften som svärmar av förhoppningar.
En del av denna känsla kommer för mig från att det är känsligt eller upplevs skamligt att vilja träffa fler vänner. Det är något så skört med att säga att man är ensam, eller att man inte har vänner. Varför har du inga vänner? Vad är det för fel på dig? Personligen kan jag gömma mig bakom att jag är relativt nyinflyttad till Stockholm, men om jag inte var det? Det är svårt att våga visa sin ensamhet.
På något sätt är det mycket mer accepterat att visa sin ensamhet i relation till en romantisk partner, som vuxen, även om det knappt är det heller. Men det är på något sätt sorgligare, värre, och mer blottande att säga att en saknar nära vänner. Den känslan förvärras också av sociala medier, där influencers men även bekanta visar upp alla sina sociala sammanhang på sätt som gör att en själv ännu mer känner sig otillräcklig. En gång i tiden var internet ett sätt att hitta gemenskap, vänner, och känna sig en del av ett sammanhang. Speciellt för oss som av någon anledning inte tillhörde den normativa majoriteten på den plats vi växte upp. Men idag känns det mest tillgjort, destruktivt och som att allt hat och hot man möter där späder på känslor av ensamhet istället. Så då är det dags att lämna de rummen, och försöka hitta fysiska platser att återvända till istället. Det finns med andra ord bara en sak att göra: gå ut!
I bästa fall får du en ny vän, i värsta fall har du gjort en lite spännande, lite ovanlig, lite rolig grej.
Event som dessa – och myriaden av liknande event och klubbar av olika slag – visar att det är fler än jag som upplever exakt samma känsla. Så på vis, finns det ett hopp i mig att detta kan vara ett nytt sätt att träffa den där personen som blir en nära vän. För även om det är svårt att lära känna nya människor, så finns det inget finare än att våga vara lite sårbar, och möta andra som vågar vara öppna för att göra det. Som är nyfikna, modiga. Ju mer man rör sig ute på event som dessa eller söker upp andra tillfällen så kommer man ju hitta sin lilla sociala krets som är allt man önskar.
Det behöver inte vara så svårt egentligen att bli vän med nya människor. Du behöver nog inte räkna ner timmarna tills du kommit upp i tillräckligt många för en vänskap enligt Jeffrey Hall. Kanske räcker det med att du dyker upp på en plats, om och om igen. Kanske kan ni skratta åt när det känns performativt eller konstlat. Kanske går du bara och gör en kul grej. Det är nog inte mer komplicerat än så. Det kanske bara krävs att du söker dig till platser och sammanhang som intresserar dig, och pratar med dem som är där för samma grej. Jag tror nämligen att det finns en upplevd känsla av ensamhet som växer när man sitter för sig själv, och scrollar på sociala medier, men egentligen är avståndet till att minska den känslan mycket mindre än man själv tror. Så våga lämna din bubbla. I bästa fall får du en ny vän, i värsta fall har du gjort en lite spännande, lite ovanlig, lite rolig grej. Det krävs nog ingen nedräkning tills du fått ihop 100 timmar på 90 dagar – men om du testar denna teori får du mer än gärna höra av dig med resultatet!
