Det känns overkligt att Bara till naveln är en debutroman

När Linea Maja Ernsts debutroman Bara till naveln kom ut i Danmark förra året fick den ett varmt mottagande av den danska kritikerkåren. Nu kommer den svärmiska romanen om vänskap, kärlek, och en längtan både bort och till varandra på svenska, i översättning av Felicia Stenroth.

Sju vänner åker ut till skogen för att tillbringa en idyllisk sommarvecka och fira midsommar i ett hus vid en sjö. Vännerna har känt varandra sedan universitetet, och vid veckans slut ska två av dem gifta sig. Sylvia är en orolig, inåtvänd person som är tillsammans med Charlie, en kvinna som i persongalleriet beskrivs som en äventyrsprins. Sylvia är också hemligt förälskad i Esben, den inåtvända, försiktiga författaren tillika brudgummen. Esben är förlovad med Karen, en hård, vacker ledarfigur som egentligen mest längtar efter att få bröllopet överstökat och återvända till kontoret. Gry är en naturligt moderlig, uppmärksam kvinna med två barn. Hon är gift med den självsäkra, chefiga Adam. Sist har de Kvitten, en extravagant, teatral transman och gruppens enda singel. 

Under veckan äter, dricker och pratar vännerna runt överdådiga middagsbord och i sagolika skogsdungar. De diskuterar relationer, kärlek och konst och skådespelar för och dömer varandra i hemlighet. Vem kan duka det vackraste bordet utan att uppenbart anstränga sig? Förstår de egentligen varandras teoriprat? Och är det verkligen så fel att vara kär i en vän? 

Ett centralt tema i romanen är just skådespel, vilket också är passande för denna moderna tolkning av En midsommarnattsdröm. Vännerna spelar hela tiden olika roller inför varandra. De spelar den självuppoffrande modern, det lyckliga paret, den intellektuella litteraturvetaren. 

Kvitten upptas av Adam och konceptet maskulinitet. Han skådespelar sitt kön, tänker hela tiden på hur män hälsar på varandra, hur de rör vid varandra, hur andra män aldrig behöver tänka på och analysera sin manlighet på samma sätt som han. Sylvia både avundas och fnyser åt de andras bekväma, trygga vardag. Alla betraktar de varandra noga. Måste de andra verkligen vara så skrytiga, så ivriga att visa upp sig? Och samtidigt: hur kan de andra vara så naturliga i sina roller, leva så perfekta liv? 

Bara till naveln är en uppfriskande ärlig vänskapsskildring med hög igenkänningsfaktor.

Ernst gestaltar hur det är att vara människa runt andra människor. Att vara osäker, känna sig helt fel samtidigt som man också känner sig lite överlägsen, himlar med ögonen åt andras ytlighet. Hon skriver träffande om den hatkärlek man kan ha till sina vänner, men som man aldrig talar högt om. Man unnar dem lycka och avundas den på samma gång. Undrar hur det hade kunnat bli, firar i hemlighet när det inte går dem vägen och jämför sig outtröttligt med deras skönhet, intellekt, framgång. Vännerna i romanen är vänner; de älskar och trivs i varandras sällskap. Men de dömer varandra hårt, som man ju gör. Bara till naveln är en uppfriskande ärlig vänskapsskildring med hög igenkänningsfaktor. Det är ett ironiskt porträtt av en kultiverad skandinavisk medelklass med barn, surdegsbröd och längtan efter ett annat liv. Samtidigt är alla skildrade på ett ömt sätt, och man förstår dem även när man inte vill. Författaren har förmågan att inte moralisera över sina karaktärer, och det är för boken absolut nödvändigt. 

Romanen låter sig aldrig bli banal utan att själv försöka kommentera och utforska det. Ernst använder banaliteten, låter den bli ett verktyg för att komma nära karaktärerna. Och på ett sätt är det när boken tillåter banaliteter och trötta klyschor som den blir så trovärdig, eftersom människor i regel är banala och klyschiga ibland. Att man känner igen tankar från populärkultur och media är en styrka snarare än en svaghet i ett porträtt av millennial-generationen. Jag funderar dock ibland på om detta inte är ett sätt för författaren att dölja sig lite bakom sina karaktärer, att låta allt stå för dem och inget för henne? För visst kan man ändå tröttna lite på vissa klyschor, även när de används av en anledning.

Bara till naveln är ett blomdoftande porträtt av vänskap, så som den faktiskt är. Den är välskriven och rolig med ett fantastiskt bildspråk, och dessutom är översättningen både sömlös och imponerande. Att detta faktiskt är en debut känns overkligt, och jag lägger gladeligen till Linea Maja Ernst på min lista över författare att hålla ett öga på i framtiden.

Text: Vilma Wirenhed