Det gör ont att läsa om det brutala hatet i The Lucky Ones
Sara Razi Ullah läser en memoar som gör fysiskt ont, men också en om inspirerande mod.
Under den andra halvan 90-talet var Indien en tryckkokare som sakta men säkert fylldes med allt mer tryck tills toppen flög av och hatet som dåvarande chefsminister Narendra Modi och hans anhängare hade skruvat upp släpptes löst. Kulmen nåddes i februari 2002 i Gujarat, en gränsstat mellan Indien och Pakistan med en stor muslimsk befolkning, där otaliga människor i muslimska ghetton runt om i staten kidnappades, våldtogs, lynchades, sattes på eld och fick frätande syra hällda på sig. Det är dessa tre–fyra veckor av våld och oro som Zara Chowdhary skildrar i självbiografin The Lucky Ones: A Memoir.
Berättelsen om Indiens och Pakistans självständighet är alltid en fotnot till andra postkoloniala berättelser. Så många dokument och vittnesmål har gått förlorade och blivit undanröjda att det för de flesta familjer endast ligger ett mörkt töcken över the partition, som britternas krassa uppdelning av Sydasien 1947 kallas.
Såren från denna tid sitter djupt än idag.
Krig mellan Indien och Pakistan har brutit ut tre gånger. Spänningen är alltid hög längs gränsen. Pakistan skapades som en fristad åt alla men blev snabbt omformat till en muslimsk stat efter en militärkupp. På andra sidan gränsen spreds hat av politiker och andra, och skillnader och motsättningar mellan grannar och familjer blev allt synligare. I en sådan kontext är det inte oväntat att våld kommer att blåsa upp.
”Det är brutalt. Det påminner om rapporter från Rwanda, Srebrenica, och andra etniska rensningar.”
Zara Chowdharys berättelse är fylld av personliga anekdoter, minnen och beskrivningar om att sitta inlåst, undangömd, och kuvad i ett hem som skyddas med böner och hopp. Mot en mobb av mördande fanatiker strax utanför.
Chowdhary var 16 år gammal, och hon berättar om nationella prov som blev inställda för alla muslimer den våren. Om en pappa som drack sig redlös för att han inte kunde hantera rädslan. Om en mamma som höll ihop och lyckades laga mat åt åtta personer på en enda potatis och roti om dagen. Och om en farmor som stod och skällde på alla och varken var rädd för polisen eller för pappan som slog allt och alla i hans väg.
Mellan dessa berättelser har utdrag ur rapporter från hjälporganisationer och oberoende journalister som samlat vittnesmål och bevis från dessa veckor av våld sammanställts och återgivits. Det är brutalt. Det påminner om rapporter från Rwanda, Srebrenica, och andra etniska rensningar. Men tillräckliga bevis har aldrig kunnat framställas, och mycket har blivit undanröjt av de indiska myndigheterna själva.
Bland de vittnesmål som hördes finns en arméofficers om en skola med 400 muslimska barn, vilka omringades av en lynchmobb som inte såg annat än våld, som räddades med nöd och näppe. Den ensamma arméofficern kunde inte förmå sig själv att stå och se på medan polisen lät upploppen ske.
”Det är svårt att förstå hur före detta grannar, familjemedlemmar, den lokala grönsakshandlaren och andra kunde vända sig emot varandra på det sättet som skedde i februari 2002”
Narendra Modi, som då var företrädare för Gujarat, förnekar att han var ledande i att uppvigla lynchmobben och inte gjorde något för att stoppa dem, men samtidigt sporrar han islamofobin. Hans popularitet växte, och 12 år efter upploppen blev han premiärminister i Indien. Hatet fortsätter att underblåsas av honom än idag. Indien har blivit en otroligt farlig plats för alltfler minoriteter, bland annat muslimer, judar, kristna och andra som praktiserar en annan religion än den statssanktionerade versionen av hinduism som nu är den enda tillåtna.
En känsla av onåd sitter kvar efter att ha läst The Lucky Ones. Chowdharys egen smärta lyser rakt igenom, men också den levnadslust som antagligen bara finns hos dem som faktiskt varit nära döden. Det är hemskt att läsa om våldsvågen och händelserna som följde, men det är fint att läsa om det mod som också syns i berättelsen.
Det är för svårt att tro att sådant våld kan finnas på riktigt. Det är svårt att förstå hur före detta grannar, familjemedlemmar, den lokala grönsakshandlaren och andra kunde vända sig emot varandra på det sättet som skedde i februari 2002. Men hatet som uppviglats under så lång tid, med en så blodig och sårad historia som Sydasiens, med ett så utnyttjat folk som behöver någon form av utlopp. Berättelser som denna är få, de flesta har en tendens att förneka, eller försöka glömma för att överleva.
Upprättelse för massakern kanske offren aldrig får. Men om vi menar allvar med orden aldrig igen är det berättelser som detta, vittnesmål som detta, som vi måste samla, sprida och lära oss av.
