Det globaliserade hjärtats kval
Vi lever i en globaliserad värld. Världen knyts samman av frihandelsavtal, flygplan och den världsomspännande webben. Vi lyssnar på koreansk musik, äter försvenskad Thailändsk och Indisk mat och upprörs över orättvisor i USA och Kina. Vad globaliseringen och internet har inneburit för ekonomin och beslutsfattandet är väldokumenterat. Jag är mer intresserad av vad det har gjort med oss människor, våra sinnen och hjärtan.
Della Q-kända Anna Björklund noterade nyligen att det är något tandlöst med moderna politiska rörelser. Hon fokuserar på ”den konservativa vågen” men det kan lika gärna appliceras på vänstern. Vreden över orättvisor sjuder och svallar över på nätet men allt färre blir medlemmar i partier. Namnlistor skrivs under, instagrambilder delas och alla hejar på Greta. Ändå händer inget.
I cyberrymden jagar kulturkrigarna varandra, med skarpladdade slagord och högexplosiva memes, men demokratin och makten sitter kvar i de beiga kommunlokalerna. Den decentraliserade ”rörelsen” har visat sig vara ett värdelöst maktmedel. Occupy Wall Street, Greta Thunberg och Black Lives Matters totala misslyckanden är exempel på detta. Inkomstklyftorna ökar, utsläppen likaså och svarta blir fortfarande godtyckligt dödade av polisen.
Men varför har det gamla hederliga, lokala parlamentariska arbetet fallit i skymundan? Jag vill hävda att det är globaliseringen av våra sinnen och värderingar som är anledningen. I en globaliserad och medialiserad värld är allas problem vår sak. Genom att engagera sig i en politisk rörelse, oavsett för vad, tror man sig kunna hjälpa. Alla politiska rörelser är inriktade på förändring. Det är därför lite märkligt att människor engagerar sig i sånt där politisk förändring är omöjlig.
När man ser eller hör om polisvåld i Nigeria eller skjutningar i USA till exempel, vad ska man som svensk göra? Att arbeta för någon sorts reform blir ju svårt, eftersom man inte bor i Nigeria eller Amerika. Nej, svaret är att man ska må dåligt. Den här sortens självspäkning är det utmärkande draget hos den moderna medelklassen, historiskt materiellt välbärgad men fattig på mening.
“Varför har jag det så bra, när så många andra lider?” är ödesfrågan som alla semi-rika i västvärlden ställer sig. Vissa hävdar att det är genom deras eget slit och flit, dessa dårar kallar vi liberaler. Andra saknar en tydlig förklaring förutom vaga slagord och känner sig maktlösa och nedgjorda av världens ondska. Men genom att lida och känna för världens orättvisor så känner man sig delaktig i något och är i alla fall medveten om sin egen maktlöshet, vilket ju är bättre än att vara lyckligt ovetande.
Men är det verkligen bättre? Det är en fråga jag tycker är värd att höja. I en tid med ökande psykisk ohälsa kanske det borde vara mer okej att se till sitt eget, särskilt när inte ens de mest välvilliga krönikorna eller den längsta namnlistan i världen faktiskt kommer få den Nigerianska polisen att sluta skjuta. Snart har nyhetscykelns eviga kretslopp glömt bort dem stackars nigerianerna och hittat någon ny tragedi att sälja. Och publiken följer därefter.
När jag har luftat dessa sinnessjuka åsikter för mina vänner har jag ofta fått svaret att till exempel rasism eller polisvåld är stora problem även i Sverige. Det kan jag hålla med om, men i så fall borde det ju inte vara så svårt att hitta svenska exempel på ovanstående problem, och börja leta efter svenska lösningar. Vad gynnar Sveriges rasifierade mest; en svart ruta på instagram eller en reformerad fördelningspolitik eller brottsbekämpning?
Det ena behöver inte utesluta det andra, skulle vissa säga. Men jag vill hävda att det faktiskt har en reell kostnad att stora delar av människors politiska medvetande riktas mot helt omöjliga mål. Varje dag har bara ett visst antal timmar och varje människa bara mer eller mindre bestämd mängd frågor hon bryr sig om. Med ett globaliserat tankesätt missgynnas det lokala och nära, det riktiga glöms bort. Sånt som faktiskt avgör människors livsvillkor, som arbetsmarknaden, bostadspolitiken eller utbildning. Istället kulturkrigar man mot amerikanska halmgubbar och abstrakta koncept.
Utlokaliseringen av vilka problem som står i fokus och ska lösas inom politiken har varit förödande för politisk kamp och opinionsbildning. Ett exempel på detta kan man se i en text av Jonas Gardell, där han raljerar mot att Sveriges grundskolor och gymnasium är stängda. Jonas Gardells tes, att man borde öppna skolorna, har jag egentligen inget emot. Men sättet han argumenterar för det är stundtals helt bisarrt.
Jonas Gardell skriver bland annat att “[…]13 miljoner små flickor gifts bort och tusental könstympats på grund av nedsättningen av skolan.” Detta är naturligtvis hemskt och fruktansvärt tragiskt, men man kan undra vad det gör i en text om svenska skolan, då Jonas här pratar om skolstängningarna världen över. Han fortsätter och varvar legitima källor som Socialstyrelsen eller SvD med vitt skilda forskningsrapporter och studier från hela världen. Resultaten är en text som känns oärlig och ofokuserad.
Men det som är intressant med Gardells text och varför jag tar upp den är hur den blottlägger den hierarki av problem som ett globaliserat synsätt medför. De problem som faktiskt drabbar svenska barn och unga, som bland annat Socialstyrelsen tar upp, väger inte tillräckligt tungt i debatten för att få den slagkraft Jonas vill. Istället plockar han fritt från världens tragedi-buffé med vetskap om de känslor dessa kan väcka, men struntar i om det överhuvudtaget är relevant på det land han vill förändra; Sverige.
Detta är ju inget som är unikt för Jonas Gardell, utan går att applicera på allehanda skribenter och de flesta kultursidor. Det kan knappast bara vara jag som tröttnade på den hysteriska rapporteringen kring USA, som bland annat DN fullkomligt spydde fram under sommaren och hösten. Nog för att USA är ett viktigt land och framför allt intressant – ett stort och mäktigt imperium i fritt fall – men frågan kvarstår: Hur ska man som svensk förhålla sig till alla dessa nyheter? Vad för nytta fyller de? Och viktigare; vad händer med de alla de orättvisor och problem som drabbar de fattiga och utsatta i vårt land, i din stad? De problem som vi faktiskt kan göra något åt? Vem berättar deras historia?
