Det finns inga bromsar på tåget vid namn Alvvays
Sverige tar ledningen mot Kina i pingisfinalen halvvägs genom Alvvays hit Marry Me Archie. Tjugo minuter tidigare har popbandet – från Charlottestown, en kanadensisk östad på mindre än en tiondel av Göteborgs storlek – rivit igång sin spelning med Pharmacist från albumet Blue Rev i det packade tältet längst in i Slottsskogen.
Det sägs att Göteborg är gitarrpopens stad. Och det märks, för publiken älskar det. Fram och tillbaka gungar den, händer förs upp i luften och jubel ekar mellan de riviga, cirka tre minuter långa låtarna. Alvvays är ett popband som kör ett slags punkformat. Korta, gitarrdrivna låtar som blandar jangle pop med shoegaze i fina gitarrslingor som i rasande fart rivs av en efter en. Precis innan publiken hinner tröttna på en slinga drar bandet igång med en ny. Trots den korta speltiden hinner de spela nästan alla de starkaste spåren i sin ovanligt stabila katalog. Förutom den tidigare nämnda Marry Me Archie även Adult Diversion, In Undertow och Belinda Says från deras tre skivor. Men jag saknar deras mest jangle-aktiga låt, Plimsoll Punks från Antisocialites.
Alvvays verkar vara immuna mot att förlora publikens fokus, trots att det mesta låter i princip likadant för den obekante lyssnaren. Så när bandet försöker sänka tempot och införa ett slags dynamik i konserten med den gulliga balladen Dream Tonite känner jag det inte riktigt. Vågar de inte sakta ner? Och när sångerskan Molly Rankin för omväxlings skull presenterar en låt, Very Online Guy från den senaste skivan, står jag förvånad när jag inte känner igen den. Låtens färgstarka syntar har nästan helt gått förlorade i ljudmixen. Men det finns inga bromsar på Alvvays-tåget och bandet drar snart igång med nästa låt.
Efter trettio minuter förklarar min kompis att Sverige förlorade i pingis. Men för en halvtimme vann Alvvays alla indieskallar i Göteborg.
