Det började med min mamma visar den ostoppbara kraften hos en övertygad mor

Dramafilmen Det började med min mamma baseras på den franska advokaten Roland Perez självbiografi och är en hoppfull historia om hans ömsinta liv. Det hela går av stapeln i Paris 1963 när paret Esther (Leïla Bekhti) och Maklouf Perez (Lionel Dray) får sitt sjätte barn, sonen Roland (Jonathan Cohen). Esther går självsäkert till sjukhuset, redo för ännu en förlossning, och låter inget rubba hennes lugn – inte förrän hon ser den skärrade blicken hos läkaren. Roland föds med klumpfot, vilket hindrar honom från att stå och gå utan hjälp. Med huvudet högt bär Esther sin son i famnen till otaliga läkare, som alla säger samma sak: Roland kommer aldrig att kunna gå utan hjälpmedel. Men det duger inte för Esther. Hon vägrar att acceptera prognosen. Till slut står socialtjänsten vid dörren och insisterar på att Roland behöver stödskenor för att kunna ta sig till skolan och lära sig läsa. Men Esther har en annan idé. Roland kommer gå till skolan, när han kan gå dit på sina egna ben.

Esthers löfte om att Roland ska kunna gå som alla andra, kombinerat med hennes rädsla för vad han skulle kunna utsättas för i en vanlig skola, gör att hon ibland uttrycker sig på ett ganska klumpigt sätt. Efter ett tag känns de dagliga bönerna och restriktionerna Roland tvingas leva med mer avvisande än hoppfulla. Budskapet om att han är älskad oavsett vad betonas lite för sällan, vilket gör att en lite funkofobisk underton smyger sig in. Men om man låter bli att grubbla för mycket på det inser man snabbt att Esther är en kvinna som lever för sina barn. Det råder egentligen ingen tvekan om att hon älskar dem oavsett vad. För henne är Roland ett under.

Den franska titeln, Ma Mère, Dieu et Sylvie Vartan, översätts ordagrant till Min mamma, Gud och Sylvie Vartan och beskriver filmens kärna utan krusiduller. Det är en ode till mammor, invirat i de sköna tonerna av Sylvie Vartan – en fransk sångerska som var lite av en tonårsidol mellan 60- och 80-talet. Med Vartan i bakgrunden, Esthers oändliga repertoar av färgglada 60-tals klänningar med matchande hårband, kullerstensgator och snokande grönsaksförsäljare, lyckas regissören Ken Scott, trots sitt kanadensiska ursprung, skapa ett klassiskt, franskt feel good-drama. Filmen har en pittoresk atmosfär och en färgskala som gör att man gärna drömmer sig bort till en välfylld lägenhet i Paris.

Däremot lyckas filmen inte lika bra med helheten. Det finns en påtaglig distans mellan filmens första och andra hälft, som skaver en aning. Ett tidshopp mellan barndom och vuxenliv är förståeligt när man ska få plats med ett helt liv på 102 minuter, men här bildas en klyfta som gör att andra halvan känns påskyndad och att stämningen från första delen går förlorad.

Filmens första halva sprudlar av fransk tjafshumor och värme. Scenerna i den lilla lägenheten i Paris 13:e arrondissement är fyllda av liv – bröderna delar samma rum, grannarna springer in och ut med visdomsord lika ofta som en Vartan-skiva snurrar på vinylspelaren. Systrarna uppdaterar Roland om diverse kärleksdraman och bröderna sätter tvättlappar på hans knän så att han kan glida snabbare mellan rummen. Trots utmaningarna präglas allt av en lättsamhet. Berättandet är effektivt och det är under den här tiden som man förälskar sig i Esther och Rolands relation.

Men när Roland väl blir vuxen fallerar filmens rytm. Känslan för tajming är plötsligt borta och det som tidigare var effektivt blir nästan oaktsamt för tittarens känslor som inte får någon tid att landa. Så fort ett uns av känslor bubblar upp försvinner de lika snabbt i ett oanat scenbyte. Det blir på gränsen till för feel good-betonat när de flesta mörka stunder hanteras så ytligt.

”Det är lätt att resultatet blir förhastat – som att man bara slängt in en snyfthistoria för att mätta något dramaturgiskt krav.”

Just det här tycker jag är ett ganska vanligt snedsteg för filmer inom den här genren. Sättet man hanterar sorg på i annars upplyftande filmer. Det är lätt att resultatet blir förhastat – som att man bara slängt in en snyfthistoria för att mätta något dramaturgiskt krav. Och sen tjoa vidare som om inget har hänt. Men, Det började med min mamma kommer ändå undan då filmen är ett kärleksbrev till Rolands mammas ständiga hopp och envishet. Hon låter inte livets besvär hålla henne nere, så i den bemärkelsen är det väl rätt att filmen följer samma filosofi. Slå på en till Vartan-dänga och låt oss gå vidare, typ.

Jag förstår att filmen handlar om just Rolands och Esthers relation, och att Scott väljer att fokusera på just de två är inte särskilt konstigt. Men ärligt talat så hade jag velat se mer av familjedynamiken som man fick en smak av i början. Det sas knappt ett ord om alla systrar och bröder under andra halvan av filmen. Vad hände med alla syskonen? De som lärt Roland att läsa med hjälp av Vartans låttexter, och lärt honom gå i korridorerna mellan köket och sovrummet. Det förblir en obesvarad fråga som gör andra halvan av filmen mer anonym.

Med en så färgstark barndom och mamma känns det som att man borde kunna se ett tydligare arv i Rolands egna vuxenliv, antingen psykologiskt eller kulturellt. Hade det inte varit för Bekhtis framstående porträtt av Esther så hade den andra halvan gjort mig riktigt snopen. Bekhti är strålande, med sitt trovärdiga åldrande och sin envisa närvaro i Rolands arbets- och familjeliv. Hon bär filmen med sin närvaro och fingerkänsla för humor. Hon vet precis hur hon ska spela det possessiva moderkortet. Än en gång räddar Esther dagen.

I slutet av filmen citerar Roland den brittiska författaren Rudyard Kipling: “Eftersom Gud inte kunde vara överallt, var han tvungen att uppfinna mödrar”. Jag skulle säga att det summerar filmens budskap mer än något annat. Den har stundtals alldeles för bråttom och överger några av de mest fundamentala delarna av temat i första halvan. Den innehåller även en kort men förfärligt dålig CGI-scen med vad som ska föreställa en föryngrad Sylvie Vartan – nästan TW-läge.

Men mest av allt är Det började med min mamma en varm och vitsig hyllning till den orubbliga kraften av en mammas kärlek. En kärlek som överträffar all yttre förståelse och etablerad logik. Man vill ringa sin mamma när eftertexterna börjar rulla. Enligt Esther så är Roland ett mirakel. Men det är inte tack vare Gud, som hon kanske tror, utan det är tack vare henne och till viss del en särskild fransk sångerska.