Det är Malmönatten – skymningstid i syd och norr
I fjärde och sista delen av litteraturredaktionens vinterserie vandrar Amandus Gustafsson en poetisk färd genom en stad där vintern snarare än vit är grå som grus – Malmö.
I inkorgen landar ett uppmuntrande mejl från Bokbörsen med ett urval böcker på temat ”Vinter”. Titlarna är snarlika: Vintervålnader, Vinterhjärta samt Svart som natten. Den sistnämnda beskrivs så här: ”Det är en kall januarimorgon och staden Lerwick på Shetlandsöarna ligger under ett djupt täcke av snö.” Det låter som en dröm.
Jag står vid fönstret i min lite för kalla lägenhet och tittar ut över Malmös hustak, sedan ned på innergården. Inget täcke. Trots midvinter är temperaturen närmare fem plusgrader och luften fuktig. Nu skriver jag en text utefter tematiken ”Midvintertid / Polarnatt”. Den ska handla om mörker, fritt tolkat.
I Bokbörsens mejl rekommenderas även boken Vinter-smoothies – värmande vitaminbomber. En kemisk lösning på ett andligt problem?
För vintern i Malmö är något annat än vintern längre norrut, säg Stockholm. Den är varken vit eller blå, utan brun eller urlakad grå. Att fästa temat ”polarnatt” på Malmö är lite som att tala om grönländska isbjörnar på södra Jylland: det är samma land, men mest på pappret. Malmönatten erbjuder inga 1700-talsgränder eller gnistrande snöflingor. På sin höjd kan isen över den grunda kanalen tina till slask och en hastig sol reflekteras i bländande vinkel. Vanligare än gnistrande polarnatt är gråskalor.
Skymningen börjar nu omkring klockan fyra, och tar god tid på sig. Det är natten, som jag går genom, som jag mellan mina inhoppsjobb roterar igenom. En hamster i ett hjul, om hjulet är himlavalvet. Den korta dagdelen av hjulet märks knappt innan den längre natten sänker sig.
När det grå morgonljuset sprids över Malmös gator är det som om stadens rätta ansikte visar sig: den låga bleka himlen, skavda fasader, nedtrampade löv och fuktig rännsten. Smutsiga skyltfönster med släckt neon och välputsade rutor med nybakt bröd. Morgnarna är alltid upptagna. Någon väntar vid busshållplatsen utanför min port, röker vid Komvux ett stenkast därifrån. Andra bilpendlar in från kranskommunerna förbi Värnhem och Rörsjöparken. Det är mitt Malmö, den perifera innerstaden, gråskalornas mindre rike.
Hit når solen egentligen bara på morgonen och eftermiddagen. För det mesta rör sig himlen från grått till ljusare grått och vidare mot dovare skymning. I diktsamlingen Terra magica (1963) skriver Folke Isaksson:
"Skymningen som frömjöl över inlandsisen…
Ett ljus med handskar av ripdun.
Krönet är vitt.
Det är ett vitt land,
fradga kring ögat,
en klippa som sluter en enda ton."
Något liknande vill jag säga om Malmö, eller helt enkelt travestera: Skymningen som grus över kanalens is. Det är ett grått land, ett ljus med handskar av gräsandsdun.
Jag går ut genom lägenhetsdörren och ned för trapporna mot Värnhemstorget. Molnen har dragit vidare över himlen, och där bakom pressas solen mot en snäv vinkel vid hustakens rand. Gatlamporna är släckta fast de hade behövts. Här finns ett mörker utan konturer, en känsla av en värld i upplösning. Jag tänker på WB Yeats mest kända dikt, ”The second coming”, skriven 1919 som en kommentar på den verklighet som första världskriget slagit i spillror. ”The falcon cannot hear the falconer”, och: ”Things fall apart, the centre cannot hold”.
I sista strofen vänds blickarna till en mytisk öken, där marken fläckas av ”shadows of the indignant desert birds.” Och den skräckinjagande ”rough beast”, hasar sig mot Betlehem för att födas. Förbi torget tar sig bussarna, cyklisterna och Malmöborna i en ryckig takt. Däcken slinter. Matkassarna brister. Här liknar rörelsen den i Yeats öken: indignerad. Det enda jag kan göra är att huttra, och försöka undvika att gå in i folk och hundskit.
Men det finns en sak till: resa. Jag tar tåget till Umeå, av en slump samma natt som norrskenet välsignade Skåne (mycket ovanligt) och jag helt missade det. När jag klev av på stationen lyste i stället gatorna av vit snö. det gick inte att jämföra med Malmös grå. Och i dagsljuset dagen efter sken skuggorna i snödrivorna tydligt blå. Är det detta land som Isaksson diktade om?
Temperaturen är -10 men luften känns behaglig. Snön knarrar under fötterna. Längs Umeälven ligger Bildmuséet, som en modernistisk dröm om ett konstmuseum, med fyra våningars utsikt över det frusna vattnets snötäcke. Bokutbudet i giftshopen är också imponerande; få bokhandlar i Malmö kan konkurrera med titlar som Dada is dada, Eco-visionaries och The nuclear culture source book. Medan mörkret faller promenerar jag förbi de vita björkarna, Kyrkbron och stadskyrkan in till centrum. Det snöar. Jag är hembjuden på middag, äter friterad lax och dricker vin. Sedan går vi till den trivsamma puben Lottas. I Umeå smakar till och med ölen annorlunda – kallare.
Den kinesiske exilpoeten Yang Lian skriver om natten i dikten ”Midnattsbrev”, översatt till svenska 2018:
"jag har gjort slut på alla mina midnätter
för att skriva jag har gjort slut på
allt mörker inlåst i en lampa"
Det är väl något sådant jag söker i Umeå, i den liksom renare och nordligare natten. I Malmö finns inget riktigt mörker, bara ett ljus som aldrig bestämmer sig. En skev dikttolkning: mörkret kan låsas in någonstans, kan motas med ljuset. Precis så är det i Umeå, i nästan-polarnatten. Utanför pubens fönster speglar snön gatlampornas och husens ljus, målar himlens molntäcke lila, gult, rosa. För första gången denna vinter tänds något som liknar hopp. Inför? Kanske framtiden.
Dagen efter reser jag tillbaka. Och när tåget passerar landets snögräns sker tyvärr det som alltid sker, som Yeats skriver: ”The darkness drops again”.
