Det är inte lätt att bara hålla på
Fyra vänner åker bil genom Sverige utan någon särskild plan. De dricker slush, besöker brottsplatser, sover på ödsliga hotell och pratar om precis allt och ingenting. Mikael Yvesands Ha en nice dag är en roman som mest håller på. Vilma Wirenhed imponeras av en bok som får det att verka så lätt.
En gång, på en arbetsintervju, fick jag frågan om vad jag gillar att göra på fritiden, eller kanske vad jag vill jobba med i framtiden, jag kommer inte riktigt ihåg. Jag svarade, av outgrundlig anledning, att jag gillar att “hålla på”. Intervjuaren fastnade vid detta, och ägnade de nästkommande 30 minuterna åt att håna mig.
Lite som i den situationen är hela Mikael Yvesands tredje bok Ha en nice dag. Det är en roman där det pratas för att ha något att säga. Där karaktärerna hånar varandra nästan oavbrutet. Där man håller på. Det är verkligen en roman som håller på.
I Ha en nice dag åker fyra vänner bil genom Sverige, ganska planlöst. Ibland sover de på ödsliga hotell, ibland i bilen. Mest driver de runt, besöker brottsplatser runtom i landet, dricker slush från bensinmackar och öl på barer eller går genom “rödvinsportalen” om kvällarna.
Det är en kort bok, 141 sidor, och jag försöker hitta ett ord som beskriver läsningen. Det är inte att flyga igenom boken – för det är inte akut på det sättet. Snarare åker jag med genom den, som att sitta i baksätet på en bil. Det går fort och det kräver ingen större ansträngning från min sida. Man låter det hända och man hamnar där man hamnar. Där man hamnar är, i Ha en nice dag såväl som i livet, ofta i en mellanstor svensk stad.
Mikael Yvesand skriver roligt. Alltså roligt på riktigt. Inte sådär utstuderat klyftigt eller stelt framtvingat, utan roligt så att jag sitter och ler under läsningen. Filterlöst och mörkt, men också deadpan-enkelt. Några gånger skrockar jag som en gubbe.
Jag har flera gånger fått höra att dialog aldrig skrivs så som folk faktiskt pratar. “Vi pratar med så mycket utfyllnadsord och ‘eeh’ och ‘ööh’ i verkligheten”, har jag hört många lärare säga. “Skulle man göra det hade det blivit outhärdligt att läsa”. Men Yvesand gör det. Han skriver ut eehna och ööhna och låter dialogen vara precis så stel och utan egentlig riktning som den oftast är. Resultatet blir en oerhört nära och ärlig gestaltning: det är precis så här folk pratar.
“Alla va ju åtminstone arton, dom hade ju bil å vi var väl … femton typ, men han var fan ännu äldre än arton … han såg ut som fan … tretti.”
Att sakna riktning är ett genomgående drag. Vännerna har inte direkt några planer utan hänger mest runt, och den riktningslösheten präglar boken. När jag läst klart känns det både som att ingenting hänt och som att väldigt mycket har hänt. Det är på karaktärerna fokuset ligger: på deras relationer, personligheter, sätt att prata. Sidospåren i boken är många. Plötsligt befinner man sig i en historia om arbetssökande, om körskola eller en oförklarlig sjukdom, men eftersom det inte finns någon tydlig dramaturgi i boken stör det heller inte – tvärtom.
På samma sätt fantiserar jaget ofta ihop historier om andra människor, om hur det måste ha varit när någon började klä sig i jeans eller skrev en viss låtrad. Just musik är viktigt för jaget och alltså för boken. Situationer, stämningar och platser beskrivs ofta med en låt. Tyvärr är jag inte så musikintresserad och har därför aldrig hört talas om många (de flesta om jag ska vara ärlig) av låtarna, men det stör inte min läsning. Däremot tror jag att det hade tillfört något om jag nu hade lite bättre koll.
Utöver den trovärdiga dialogen och humorn är språket både originellt och ofta vackert, eller kanske snarare snyggt. Snyggt som i skickligt, som i välkomponerat och imponerande. Snyggt som när man säger att en film är snygg. För det finns ett alldeles särskilt bildspråk hos Yvesand som jag faller pladask för. Det är “så tidigt att färgerna inte hunnit ställas in rätt”, ångan ur munnen en kall vinterdag är “som en del av ens insida som ångrade sig” och en regnig kväll har “blomsprutarduggregn” och “luddiga glorior runt kvicksilverlyktorna”. Det finns också ”rätt bigga spindlar”, “nine eleven-väder”, och “sexmördade barn” lite varstans, antagligen.
Jag gillar att befinna mig inuti Yvesands lite märkliga universum. Det är roligt, och det är snyggt. Jag inbillar mig att han själv haft roligt när han skrivit Ha en nice dag, att han precis som jag är en person som gillar att hålla på. Jag hoppas det, för jag vill gärna läsa en bok till.
