Have We Met

Destroyer

“Cue synthesizer / Cue guitar / Bring in the drums / Cue fake drum” är receptet på detta suggestivt glittrande, avspänt introspektiva och tidsenligt 80-talsdyrkande tolfte album av Destroyer.  En klassisk åsikt om bandet är att deras album aldrig låter likadana. Inte konstigt, när deras enda egentliga konstant sedan starten är den excentriske sångaren och låtskrivaren Dan Bejar som sagt att han varje gång vill börja om från början, skriva musik som om han aldrig gjort det tidigare.

Kanske stämmer det dock inte helt — 80-talsinslagen från de senare albumen är kvar, Bejars svårtydda antipoesi likaså. Något som tydligt skiljer sig från tidigare alster är dock avsaknaden av ett band; alla låtar är produkter av ett kontinuerligt mejlande av ljudfiler mellan Bejar, John Collins, basist, producent och något slags ljudtrollkarl i största allmänhet, och gitarristen Nicolas Bragg. Och det är svårt att inte poängtera det ironiska i det, i mötet mellan den uppenbara läggningen för nostalgi med 80-talssyntar, pendlandet mellan tuggande postpunksbasgångar och slapbaspartier, influenser från Pretty in Pink-soundtracket, och det minst sagt moderna arbetssätt de hade. Albumet ligger med andra ord alldeles rätt i vår tid, full av VHS-filter i våra mobilkameror och vinylknaster-effekter i våra DAWs. Denna typ av motsättningar är något som genomsyrar hela albumet.   

Have We Met inleds med låten Crimson Tide, en lika mycket house-osande poppärla som ett NEU-inspirerat krautoväsen, med en pianoslinga som låter som hämtad ur en Jönssonligankopia. Bejar sjunger: “I was like the laziest river / A vulture predisposed to eating off floors / No wait, I take that back / I was more like an ocean”. Hans sätt att kombinera ofta högtravande, poetiska bilder, med ett lite snackigt, oförställt och distanserat tilltal, visar sig tidigt. En viktig faktor för den oerhört personliga stämning som präglar albumet — det låter som om det saknas självcensur. 

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, timmen “då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast”, som Bergman beskrev den. Huruvida vargtimmen påverkat Dan Bejars kreativa process under arbetet med Have We Met vet vi såklart inte. Men det är inte svårt att föreställa sig, med tanke på att Bejar spelade in all sång till albumet i sitt kök, i mörkret, hukad över sin laptop. Han sjöng tyst, nära mikrofonen, så att han inte skulle väcka sin familj. Det syns tydligt i texterna, som ofta är mycket ångestladdade och mörka, om än med Bejars karaktäristiska humoristiska distansering. På något slags stream-of-consciousness-inspirerat vis, som ofta påminner om genomslagsalbumet Kaputt från 2011, navigerar Bejar genom både humoristiska scenarier om usla teaterbesök och mardrömsbilder av The Boston Strangler. Men till ytan är allt polerat, direkt, luftigt. 

På den egentligen ganska gulliga University Hill verkar Bejar vara närmast paranoid, med texter som: “So when they come / to hack us up / arms, legs, mouth, eyes” och sen “The game is rigged in every direction / you play to win not a goddamn thing” och tryggheten som musiken förmedlar rubbas fullständigt. Samtidigt är rösten avkopplad, som om det han porträtterar inte bekommer honom det minsta.

Den både dansanta och melankoliska It Just Doesn’t Happen är en av de absoluta höjdpunkterna, med sitt stadiga trumkomp och sina hamrande basgångar. Bejars mjuka, nasala röst är farligt nära att bli ASMR när han nästintill viskar ur sig albumets mest minnesvärda refräng, endast på grund av hur catchy den är. Men givetvis sjungs den ovanpå dissonanta stråkar, som skapar en viss hotfullhet i den annars ganska idylliska ljudbilden, och samma friktion som uppstår i många andra låtar, finns även här. En annan höjdpunkt är tidigare nämnda Cue Syntheziser, där Bejars cynism släpps lös över ett funkigt beat med 90-talshiphopgroove. “Went to America, went to Europe. It’s all the same shit”. 

Have We Met kommer att uppskattas av tidigare Destroyerfans, och säkerligen av andra också. I kontrasterna mellan det vackra och det obehagliga, det noga utstuderade och det spontana, både vad gäller Collins produktioner och Bejars låttexter — som antagligen aldrig riktigt går att fullständigt förstå — skapas ett album som tar tid att få ett ordentligt grepp om, även om de fantastiskt smakfulla låtarna i sig är tilltalar en direkt. I avlsutande foolssong, en vacker, nedtonad ballad, bestående i princip enbart av sparsmakade slagverk, mattor av syntar och blås, sjunger Bejar: “It ain’t easy being a baby like you/ It ain’t easy being a baby like me”, som om han ändå betraktar sina pessimistiska utsvävningar som barnsliga och meningslösa, som om han, efter tretton album, behöver sluta klaga över alla sina små motgångar i livet, att han fortfarande behöver mogna, växa upp. Men hur ska han göra det, när han inför varje album börjar om från början?