Den viktigaste hobbyn av dem alla

Sport och jag fick ett dåligt första intryck av varandra. Jag var aldrig ett sådant där barn med ”spring i benen”, istället var jag bollrädd, klumpig och föredrog att läsa böcker framför fysisk ansträngning. Vår idrottslärare råkade ha ett ansikte som var porträttlikt Hitler, vilket han förstås inte rådde för, men något han däremot hade kunnat påverka var sitt val av att dessutom odla en fyrkantig mustasch och ha snedbena. En gång lät denne spöklikt Hitlerlika man sin son, som jobbade på en porrtidning, ha photoshoot med hela porrkollegiet i gympasalen medan vi barn fortfarande var kvar i omklädningsrummet.

Kanske var det där, i den furudraperade idrottssalen, som min aversion mot sport började. Jag har aldrig lyckats förstå vad som är intressant med att titta på vuxna människor som kastar bollar mellan sig. Kanske finns det hopp – kanske är sport min Mr Darcy, och precis som Elizabeth Bennet har jag ”bestämt att hata honom i all evighet” men en vacker dag kommer jag förstå att jag hade helt fel och bli djupt förälskad. I händelse av detta, och av respekt för alla sportintresserade, ska jag försöka att inte låta mina negativa känslor ta överhanden i denna krönika. Hela OS ska inte behöva lida för den Hitlerlike idrottsläraren och den förlorade porrsonen.

Men jag måste ändå fråga mig, hur det kommer sig att sport alltid har företräde i samhället. Inget annat mänskligt intresse ges samma rätt att lägga sig som en stoppkloss framför allt annat. Kan ni föreställa er att populära tv-program på bästa sändningstid skulle tvingas pausas en vecka för att Fågelskådarnas Intresseorganisation skulle ha ett specialprogram om ugglor, eller att en hel stads invånare, trafikanter och verksamheter skulle behöva anpassa sig för att det var mästerskap i att måla tennsoldater. Ja, jag vet – det är mycket vanligare att gilla sport än fågelskådning och tennsoldater. Men från mitt perspektiv, som evigt distanserad från den del av samhället som sport utgör, framstår det ändå märkligt att just sport har valts att bli Den Viktigaste Hobbyn Av Dem Alla.

Även kulturen står lågt i kurs jämfört med sporten. Återigen, det är vanligare att vara sportintresserad än kulturintresserad, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det kanske också beror på att vi har skapat ett samhälleligt narrativ där kultur ses som svårtillgängligt, pretentiöst och oviktigt, en angelägenhet enbart för de redan frälsta, medan sport är något som alla förväntas uppskatta och delta i, något som anses göra människan bättre. Antagligen bottnar det delvis i att våra kroppar mår bra av motion – men lika mycket som våra kroppar blir glada av att springa ibland, behöver våra hjärnor och hjärtan kultur. Visserligen – Melodifestivalen finns. Och det får ta plats som vore det en fotbollsmatch. Musik kan röra sig mellan finkultur och nöje. Men konst, litteratur och teater kommer inte loss från att ses som nischade intressen, obetydliga för de flesta. Dessa pretentiösa småhobbies ska vara glada och tacksamma över att de ens får sina små källarlokaler att existera i.

Under sommarens OS har jag funderat mycket på dessa frågor. Jag har stått i mitt hörn och betraktat den sportgemenskap jag inte är en del av. Jag försöker intala mig att det är vackert att människor upplever en så stark sammanhållning och meningsfullhet i sportsammanhang, och inte, som det kan se ut utifrån, bara får utlopp för aggressivitet, huliganbeteenden och jobbiga KÖR FÖR I HELVETE-uppmaningar. När någon ropar KÄMPA eller KÖTTA eller HEJA vill jag enbart dra en filt över huvudet och gråta. Jag hittar ingen styrka i det där hetsiga peppandet, och har därför ofta associerat det till något obehagligt djuriskt som vanligtvis ligger dolt inom oss, en rest från våra apförfäder.

Ja, det är hårda ord, men kanske kan det behöva sägas; när en icke-insatt person betraktar supportrar på väg till matcher, är det svårt att inte fråga sig varför människan har det där behovet av gemensamma fiender och vi- och dem-grupperingar. Och samtidigt föds nästa, lite avundsjuka fråga – varför lyckas inte kulturen väcka alla dessa djuriska känslor, dessa urtidsvrål, dessa spontana känsloyttringar, fria från hämmande idéer om vad som är lämpligt uppträdande. Varför känner människor så oerhört starkt kring sport, men är så svala i mötet med kultur?

När OS således har lagt sig som en filt över hela världen och tvingat hela Paris att omdirigeras och stänga ner, har jag fantiserat kring hur fullkomligt absurt det vore om det i stället hade varit ett kulturevenemang det handlade om. Föreställ er en uppochnedvänd värld:

Poliserna står i klungor och mumlar bekymrat med varandra. De skrikande kulturkvinnorna i färgglada Gudrun Sjödén-kläder väjer inte för någon där de stegar fram med sina stavar. De har sitt sikte inställt på Dramaten. Ikväll är det premiär på en ny pjäs av Lars Norén. 

– SPARK! SPARK! SPARK LASSE! Vrålar de.

Ett ungt kompisgäng sitter på Dramatentrappan. De är klädda i secondhandkläder och har smutsiga tygkassar med budskap om att förändra världen.

– Vi tycker Lars Norén är mossig! Skriker de. Vi ska se politisk barnteater på en frigrupp ikväll! 

– POLITISK BARNTEATER PÅ FRIGRUPPER ÄR SÄMST! Svarar kulturkvinnorna och några börjar hytta med gåstavarna mot frigruppsgänget.

Några mimare som jobbar en bit längre bort på gatan blir upprörda å frigruppsgängets vägnar, och nu rusar dem fram och mimar att de brottar ner kulturkvinnorna. Tumultet är ett faktum. Poliserna reagerar snabbt. De har sett det här många gånger förr. Kulturhuliganerna. Förgäves försöker de lugna de två grupperingarna, men många av dem har redan sprungit därifrån. Tre av kulturkvinnorna tar sin tillflykt till Rönnells antikvariat, där det är poesiuppläsning. Det är svårt att ta sig dit, trafiken i området har letts om till förmån för alla poesientusiaster som ska dit ikväll. En polis står mitt på Birger Jarlsgatan och pekar ut nya rutter för frustrerade bilister. 

– Ni kan inte åka här ikväll, det är poesiuppläsning med studenter från Biskops Arnö! Förklarar parkeringsvakten gång på gång. 

– GO BISKOPS ARNÖ! GO BISKOPS ARNÖ! Vrålar kulturkvinnorna när de öppnar dörrarna till Rönnells, och Biskops Arnö-studenterna instämmer i ramsan. En av poliserna har sprungit ikapp de förrymda huliganerna. Han är mitt i kaoset imponerad av författarskolans studenter, som har en mängd hejarklacksramsor med litterära anspelningar. 

– VISST GÖR DET ONT NÄR SKRIVARLINJER BRISTER! VARFÖR SKULLE ANNARS SKURUPS SKRIVARLINJE TVEKA! Skrikskrattar Biskops Arnö-studenterna medan de hytter med det senaste numret av 20TAL. En av poliserna viker snabbt av från platsen. Hon har precis fått veta att det behövs förstärkning på ett konstgalleri, där några museivärdar drabbat samman i en konflikt om huruvida samtidskonst är bättre än renässanskonst eller inte. När hon kommer fram till galleriet är det redan för sent; skulpturer har rasat och den ena museivärden skriker om att den andras ikonografiska tolkning av Venus födelse är helt fel. Polisen suckar när hon och hennes kollegor släpar ut de upprörda konstvetarna ur lokalen. Nästa helg ska jag i alla fall bara jobba under VM, tänker hon. Då är det lugnt, då sitter alla stilla på läktaren och analyserar lågmält spelet, medan de sippar på sina ölglas, självmedvetna och samtidigt lite skamsna över att ha detta pretentiösa intresse.