Den usla lyrikens för- och nackdelar

En dag, precis som alla andra dagar, sitter jag och scrollar slappt genom olika flöden på min lilla telefon med min lilla tumme. Scroll scroll. Plötsligt stöter jag på följande dikt, som inte bär något namn:

Kommer jag någonsin 
duga som jag är 
Kommer någon älska mig 
precis för den jag är

Känslan jag känner är inget annat än fascination. Fascination över hur en person känner att någonting så klyschigt förtjänar att publiceras. Inse min förvåning när jag sedan, efter ytterligare lite scrollande, upptäcker att upphovskvinnan, influencern Nicole Falciani, är en publicerad poet. Inte bara på Instagram, utan av ett faktiskt förlag. På Instagram har hon drygt trehundratusen följare och våren 2019 debuterade hon som författare med diktsamlingen Kära, kärleken.

Jag stövlar in på Akademibokhandeln i centrala Uppsala. Agerar bara på känslan av fascination. Handlar i ren affekt. Räcker bestämt fram ett ex av Nicoles diktsamling till expediten som utbrister “Oj”.

Jag vandrar förvirrad hemåt. Allt jag vet är att någonting skaver. Jag känner ingen egentlig illvilja, utan bara ett behov av att förstå. För liksom alla andra har jag följt utvecklingen som skett på bokmarknaden. Hur kändisar och framför allt influencers i allt större grad fyller internetbokhandlarnas topplistor. Och det är väl klart, förlag är företag, de har insett att man, med hjälp av en influencers redan existerande publik och följarskara, i princip kan ge ut vilken bok som helst och då tjäna säkra pengar. Men nu har vi uppenbarligen börjat röra oss bort från spökskrivna biografier och självhjälpsböcker och börjat göra våld på skönlitteraturen. Specifikt lyriken. Kanske för att poesi i större grad än prosa passar in i instagrams format. Det är kortare, snabbare och mer koncentrerat.

Utöver det malplacerade kommatecknet i bokens titel och symbolen på bokens framsida som är lite för lik en swastika, är det första jag slås av med Kära, kärleken att dess innehåll består av rent objektivt dåliga dikter. Kanske mest för att de är så allmängiltiga. Dessutom skapar blankslagens placering i exakt alla dikter förvirring, trots att jag inte tror att det är effekten som hon vill uppnå med dem. Jag förstår rätt ofta vilken effekt, vilken känsla, hon försöker förmedla. Hon försöker skriva ett slag i magen, men försöken faller platta.

Jag gör ett ärligt försök att metriskt transkribera dikterna och får det väntade resultatet att de inte följer något mönster. Nicole Falciani förhåller sig inte till något av de antika versmåtten. Ingen är väl egentligen förvånad. Och jag är inte heller så konservativ att jag anser att bra lyrik måste vara skriven på alexandriner eller hexameter. Men vidare är det inte heller helt självklart att det rör sig om fri vers. I Litteraturhistoriens grunder menar Staffan Bergström att lyriken på fri vers är svårdefinierad, att det inte finns några egentliga regler men att det ändå måste finnas någon form av kvalitét. För någon form av distinktion mellan ord på ett papper och dikt måste väl ändå gå att göra? Frågan “kan lyrik vara för dålig för att vara lyrik?” uppstår. Och det får i sin tur mig att ifrågasätta om det finns ett litterärt värde i Nicole Falcianis Kära, Kärleken eller ej?

I Varför litteraturvetenskap? definierar Anna Nordlund lyrik så här:

I lyriken är det inte berättandet och konstruerandet av en fiktionsvärld som står i centrum. Utgångsläget för skapandet är istället språkets minsta beståndsdelar: ljud, rytm och ords betydelser. Ett varierat och överraskande bildspråk är också utmärkande för lyriken. Språkets betydelser och regler granskas och ifrågasätts så att en koncentrerad tanke och känsla och stämning byggs upp.

Inom dikterna i Kära, kärleken finns nästan aldrig någon form av stilgrepp. Det finns inget som talar för att det finns en tanke om rytm, ljudbild eller bildspråk. Utöver sonika placerade blanksteg är det helt vanliga meningar skrivna på prosa. Jag hittar inte heller någon typ av överraskande språk. Nicole Falcianis dikter är inte alltid dikter så mycket som de är uppbrutna meningar som består av sedan länge etablerade klyschiga “quotes”. Fascinerande nog tycks hon inte ha blivit anklagad för plagiat av samtliga företag som tillverkar väggcitat. 

Kära, kärleken är fylld av meningar man själv ibland tänker, men förstår är för klyschiga för att artikulera. Ibland ord jag och mina vänner skriver i en mobilanteckning under en utekväll, för att sedan skratta åt dagen efter. När dikterna är som bäst tycks de vara transkriberade fraser som jag faktiskt sagt högt eller hört en vän säga, efter några öl, följt av en lång och ljudlig suck.

Är det bra poesi? Tveksamt.

Nicole själv hävdar i sin blogg att diktsamlingen är skriven som terapi. Absolut. Jag köper det. Att skriva av sig i terapeuftiskt syfte fungerar ofta bra. Att hantera alla sina känslor genom att skriva ned dem är ofta effektivt. Så för Nicole som individ finns det säkert ett värde i att texten blir till, som en produkt av bearbetandet av hennes egna känslor. Det respekterar jag. Frågan är om det gör det för någon annan? Och svaret, till min egna stora förvåning, är att det verkar göra det.

På Bokus, där konsumenter själva kan recensera böcker de läst, har Kära, Kärleken fem klara stjärnor. Stora och tydliga lyser de tillsammans med fina ord från till exempel “Johan H” som skriver “En bok som behövs idag!! Tycker texterna är berörande och djupa på många plan och väldigt fint skrivna och formatet på boken både framsidan och med bilder uppskattas!”. “Johan H”s recension får illustrera en annan aspekt av det hela, vilket är att det finns ett värde i att hitta stöd, att kunna känna igen sig, att relatera. Kanske gör folk, som “Johan H”, det för att det är någonting gemene man själv skulle kunna ha skrivit. Eller kanske just för att det är otroligt allmängiltig poesi som handlar om extremt allmängiltiga ämnen. Känslor av att inte räcka till. Att vara lyckligt, eller olyckligt kär.

Den huvudsakliga vinningen, som jag ser det, i dessa dikters existens, är att de skulle kunna funka som en inkörsport. En gateway drug if you will. För att få unga som inte alls är insatta i poesi att bli det, i bra poesi. På det sättet skulle jag kunna se hur det fyller en funktion. I att göra en svårtillgänglig kategori av litteratur tillgänglig för de breda massorna. Att de olika influencernas följarskaror som i stor utsträckning består av tjejer i yngre tonåren får upp ögonen för poesi som genre är omöjligen någonting negativt. 

Visst skulle man kunna hävda att det handlar om någon form av demokratisering av litteraturen, där det inte längre är den som har mest pengar och bäst kontakter eller de som besitter någon form av kulturellt kapital som blir utgivna. Men utopin – att de som får ge ut böcker är de som skriver bäst böcker verkar inte bli verklighet någon gång inom snar framtid. Vi har gått från att se hur de med mest kontakter, kulturellt kapital och pengar står för majoriteten av de utgivna böckerna till att de med flest antal följare gör det.

Men om människor plötsligt tror att det här är poesi, är inte det ett urvattnande av lyriken som genre? Om flera av de viktigaste pusselbitarna i det som är lyrik försvinner i takt med att de som får ge ut den är dåligt informerade om vad den är, men också dåliga på att skriva. Det jag bedriver nu är absolut elitism och jag inser det. Men här finns det ett värde i att vara elitist, det måste gå att skilja bra från dåligt, och för att bedöma bra från dåligt måste man ibland ta på sig rollen som översittare.

Det måste man, för att jag är övertygad om att det ligger många råmanus, dikter och texter i olika byrålådor och mappar på datorer, som med stor marginal triumferar Nicole Falcianis poesi kvalitetsmässigt men aldrig kommer bli utgivna. Och det är väl på det sättet den här typen av dålig poesi faktiskt gör skada, att den tar plats och trycker undan allt det andra, allt det bättre.

Läget känns mörkt, men kanske måste man ändå ha någon form av förtroende kvar för människan? Det är trots allt fortfarande Tranströmer, Sturlasson och Södergran som toppar poesi-topplistan på Bokus punkt com. Och visst går det att ha åsikter om huruvida det är en bra sak att konst skapas, marknadsförs och säljs av samma personer som har byggt sin karriär på att ta fina matbilder och göra reklam för olika sminkföretag. Men att isolera för- och nackdelarna med den folkliga dumma instagrampoesin tycks svårt, och kanske framför allt, meningslöst. Liksom allt annat dåligt i dagens samhälle är den usla lyriken bara en direkt effekt av den fria marknaden, och den, den tar vi hand om en annan dag.