Den kvinnliga kroppen är ett skräckhus
Den nya vågen av feministisk skräcklitteratur kallas femgore. Olivia Karlsson Lexberg skriver om hur groteska och våldsamma bilder använts för att synliggöra hur kvinnokroppen alltid varit en plats för både kontroll och skräck.
Det går att argumentera för att den kvinnliga erfarenheten alltid har varit en form av skräck. Inte för att kvinnor går runt och skriker i mörka hus med blodstänkta nattlinnen – utan för att själva kroppen är ett skräckhus. Den blöder. Den växer foster. Den ska vara vacker. Den ska vara hel. Den ska samtidigt slaktas, offras, styckas, älskas.
Mona Awad, genrens fanbärare, säger att hon vill utforska fasorna i det hyperfeminina och det psykologiskt monstruösa. Vad händer när kvinnligheten, polerad och uppskruvad, blir ett skräckmoment i sig?
I Bunny skildrar hon en grupp kvinnliga studenter som offrar kaniner för att skapa män. Det är våldsamt, rosa och absurt – och samtidigt en bild av hur kvinnlig gemenskap kan vara både förtrollande och förgörande. Precis som i annan femgore står kroppen i centrum, förvriden av begär, ensamhet och maktlöshet.
”Man har tröttnat på att kvinnokroppen ständigt exploateras som objekt för både fetischisering och skräck.”
I Motherthing av Ainslie Hogarth får vi följa en kvinna som nyligen blivit mamma och kämpar med en växande känsla av främlingskap – både inför sitt barn och sin egen kropp. Hennes vardag fylls av mardrömslika upplevelser där gränsen mellan verklighet och hallucinationer suddas ut. Samtidigt som omgivningen förväntar sig att hon ska vårda och skydda, dras hon in i en mörk spiral av psykisk och kroppslig förvandling, där moderskapet blir både en börda och en skräckinjagande makt.
Femgore, en genre som framför allt skrivs av kvinnor och för kvinnor, använder skräckens uttrycksformer för att belysa det vardagliga och ofta accepterade våld som riktas mot kvinnors kroppar. Förläggaren Romilly Morgan säger till Cosmopolitan att man tröttnat på att kvinnokroppen ständigt exploateras som objekt för både fetischisering och skräck.
För vad gör man i en samtid där kvinnlig autonomi plockas isär bit för bit? Där aborträtten monteras ned i USA, där män med podcastmikrofoner förklarar varför kvinnor bör gå tillbaka till köket, och där influencers lär ut hur man flörtar genom att låtsas vara dum i huvudet? Man skriver skräck. Man läser skräck. Man blir skräck.
”Det är inte längre ’det galna exet’ eller ’den traumatiserade flickan’ som ska förklaras bort.”
Det är på så sätt Eliza Clarkes debutroman Boy Parts har sålt 30 000 sålda exemplar. Huvudpersonen Irina lever i ett vakuum av destruktiva vanor – hon jobbar halvhjärtat på en bar, lever på droger och öl, och fyller resten av tiden med att iscensätta märkliga fotosessioner.
Molly Odintz sätter fingret på något centralt i samtidslitteraturen: att kvinnlig vrede inte längre måste paketeras i snygga metaforer eller förläggas till det inre. I den nya vågen av feministiska psykologiska thrillers får ilskan ta plats fullt ut – med blod, narcissism och maktbegär som berättartekniska medel snarare än avvikelser.
Det är inte längre ”det galna exet” eller ”den traumatiserade flickan” som ska förklaras bort. Det är protagonister som vägrar vara offer, som tar kontroll över narrativet genom att vältra sig i det som tidigare gjort dem maktlösa.
”Skräckhuset får en egen röst, och monstret blir den som överlever.”
Odintz visar att det inte handlar om att romantisera våld, utan om att litteraturen blivit en plats där kvinnors destruktiva känslor kan få ta lika mycket plats som männens alltid fått. Det är ett maktskifte inte bara i berättelsen, utan i vem som får äga den.
Femgore låter kvinnan bli det som annars jagar henne – monstret, vålnaden, den som biter först. På boksidorna får hon göra motstånd med kött, klor och eld. Det är grafiskt, groteskt och befriande.
Den kvinnliga erfarenheten har alltid haft drag av skräck: att inte bli trodd, att inte bli skyddad, att inte bli lyssnad på. Man lär sig tidigt att kroppen är ett objekt bland andra. Något som kan fixas, tas i, kommenteras, bedömas. Något som kan gå sönder. Men i femgore vänds det på nytt: skräckhuset får en egen röst, och monstret blir den som överlever.
