Den här boken borde vara med i Sveriges kulturkanon

Ackumulation av ursprung bör vara med i Sveriges kulturkanon. Poeten Felicia Mulinaris romandebut berättar om ett land som man automatiskt blir skuldsatt av att invandra till och där vatten kostar pengar. Landet består av zoner och i en av ytterzonerna har Dorothy somnat i sin mors lägenhet. Hon drömmer medan hennes mor letar jobb och mat. Det är en apartheidkapitalistisk dystopi i ett land som kanske är Sverige.

Det finns ett syskonpar som är vänner med Dorothy. Efter att de har misslyckats med ett uppror försvinner systern och brodern börjar leta efter henne. Brodern är så mycket bror man kan vara, och modern är så mycket mor man kan vara. Det är något klaustrofobiskt med familjerelationerna. Att de är så övermänskligt ömma och kärleksfulla med varandra. Släktskapet är ingenting som bara är, utan det är också något man gör. Lite för att man måste. 

Upplevelsen av att leva i exil skildras genom familjen, som är en tillflyktsort men också ett fängelse. Relationerna blir deras kärna. För Dorothys mor och för systerns bror läggs all vaken tid på att skydda dem. Mulinari skriver fram dubbelsidigheten i familjen, och i att vilja och/eller vara tvungen att skydda en annan människa. 

Tiden har aldrig varit förmånlig för någon av personerna vi läser om. Yttre omständigheter tvingar sig på dem som naturlagar. Ibland skyddar Mulinari Dorothy och syskonen från smärtan, ibland inte. Dorothy har fått sitt namn från poeten Dorothy Parker, som hennes mamma älskar. Parker var framgångsrik som manusförfattare i Hollywood, men blev svartlistad till följd av sitt engagemang i vänsterpolitik. Felicia Mulinaris Dorothy knyts därmed an till en kontext hon förtjänar. Allt detta för tankarna till ett ihärdigt omsorgsarbete. 

Systern skriver ett kärleksbrev till Karl Marx men det känns mer som ett blodigt break-up. Boken skildrar personers hopplöshet, men om den helt trodde på hopplösheten hade den inte blivit skriven.  Det gör att man hamnar i beroendeställning till texten. Felicia Mulinari är inte författare, hon är en gud som bestämmer om vi ska få hoppas eller inte. 

Det som håller en kvar är sötman. Sötman är hårdvaluta för syskonen och för Dorothy. Den är så packad med högtidlighet, och den är det rimligaste att längta efter. Syskonen köper fruktkolor och läsk så fort de får chansen, Dorothys mor försöker uppmana sin dotter att äta småkakorna med andakt. Dorothy säger att “det inte finns andakt, bara diabetes.” 

På tal om högtidlighet tycker jag att det är rättfärdigat ifall man har något viktigt att säga, kanske till och med nödvändigt. Mulinaris språk har så mycket pondus och det känns tidlöst i sina många förmågor. Jag känner textens kompakthet. Allt betyder någonting och allt har en fysiologisk förklaring: det finns en oemotståndlig logik i bildspråket.

“Klockan är halv tre. Nerbäddad. Insjunken. Dorothy är en kropp utan koordinater.”

Hela romanen har en självklar sinnesnärvaro. Det är sjukt. Ackumulation av ursprung är ingen vanlig bok. Den är maktfullkomlig på ett sätt som gör att man tror på allt. Man kanske till och med tror på att Dorothy kommer vakna.