Den förlorade sonen är en diktsamling utan hjältedåd
Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst skapar en myriad av olika diktjag samtidigt som hon utmanar litteraturkritiken i nya diktsamlingen Den förlorade sonen, skriver Lara Levin.
När Caroline Ringskog Ferrada-Noli sommarpratade under sensommaren var jag beredd att lägga undan alla beskrivningar av “pappan” i svensk litteratur långt bak i minnets bokhylla. Det är ingen tävling, eller uppviglande choose-your-fighter-situation mellan Ringskog Ferrada-Noli och de andra litteratörerna som gestaltat den komplexa fadern med andra rötter än de svenska. Men ändå lyckades författaren, poddaren och regissören vinna när hon under sommarpratet träffade rakt in i min halspulsåder i det khemiriska, salzbergska och wengerska landskapet av tragikomiska faderskildringar.
Nu är Caroline Ringskog Ferrada-Noli aktuell med diktsamlingen Den förlorade sonen och på knappt hundra sidor färdas man genom ett otryggt diktjag med nära koppling till livet och döden. Ringskog Ferrada-Noli vänder sig till poesin för att gestalta förlossningen av ett dödfött barn. Det är som att boken inleds med det värsta som inte får hända, för att sedan lämna läsaren i ett tombolahjul av poetiska öden. Och jag tänker på hur det inte är en slump att ödet är det som är kvar när d:et i döden försvinner.
”Man drabbas av den poetiskt metafysiska närvaron, i att det värsta som inte får hända redan har hänt långt innan den här diktsamlingens uppkomst”
Det är ett övergripande poetiskt öde som är äckligt, tjockt och otillräckligt. Det är en kropp som förlorar ett barn, men som också blir kär, lämnar man och döttrar. Man märker att det är en maktlös kropp som växer fram i takt med en paranoia, en egen världsbild där diktjaget betraktar sig själv som ”ett fiber utan ryggrad”, som besegrare av parterapin och som en smutsig person som har på sig rena kläder.
Därför öppnar boken upp för ytterligare tolkningar när man läser parabeln om den förlorade sonen, en bibelkonspiration om vad det innebär att vara en son och troende. Ringskog Ferrada-Nolis poesidebut skildrar att inte vara en son, att vara avvikande från ett narrativ. Hon skriver om sin egen förlorade bror, diktjagets förlorade bror, också en son jämte sin egen son, som inte är idag. Man drabbas av den poetiskt metafysiska närvaron, i att det värsta som inte får hända redan har hänt långt innan den här diktsamlingens uppkomst.
Stora delar av poesin är också den inre exil som framkallats av storstaden, skildringar av stadens förfrämligande av individen, kulturens förfrämligande inom etablissemanget. Och såklart vantrivseln som diktjaget känner bland de sociala och kulturella symbolerna såsom kulturfesterna och vitheten. Därför undrar jag hur många olika jag som kan rymmas inom diktjaget? Jag blir åksjuk av alla de berättarrösterna som ljuder på olika sätt. Diktjag som försöker vara down med det dialektala genom att använda förortsslang som ”torsk på” och ”bazz”, men som låter mer som en geografisk anakronism i förhållande till författarens position. Möjligtvis är det en rädsla för att bli klassblind i kulturens innerstad.
”Det författaren gör är att i princip stjäla litteraturkritikernas jobb, eller åtminstone göra jobbet svårt för dem”
Men det kastar också ljus på den konstnärliga ambivalensen som präglar Caroline Ringskog Ferrada-Nolis författarskap. Och den öppnar upp för en mängd estetiska debatter som gör att man kan angripa den här diktsamlingen på det sätt som passar läsaren bäst. Nyligen blev Ringskog Ferrada-Noli föremål för en kulturdebatt om huruvida vissa inslag i boken var biografiska eller autofiktiva. Och visst mår litteraturkritiken dåligt när författaren kan gå ut på sociala medier och försvara sitt verk eller ta avstånd från den på det sätt som passar henne bäst. Det författaren gör är att i princip stjäla litteraturkritikernas jobb, eller åtminstone göra jobbet svårt för dem. Men det talar också om litteraturkritikens ängslan inför författarens intentioner, och då blir det svårt att hänga med i samtida lyrik som i Den förlorade sonen.
