Den andra kroppen
Ni passerade skylten med ortnamnet strax före lunch, en vit skylt med svarta bokstäver, lätt lutad, som om någon skruv rostat sönder och lossnat eller ett fordon kört på stolpen. Kanske under vintertid, en plogbil, du vet inte varför du tänkte på det, att skylten var sned. Kanske för att det hade åtgärdats om detta vore en större stad, men att det här på landsbygden lämnades ogjort.
Mellan stammarna glimmade havet till, vassruggarna svajade lojt, och du tänkte att allting såg precis ut som på bilderna han visat. De där han som barn stod bredvid en röd uppblåsbar plastbåt, med bar överkropp och små badbyxor som hasat ner till knävecken. Som barn hade han alltid velat klä av sig naken, och när han berättat de, hur hans föräldrar varje gång de väntade besök klätt honom i smårutiga skjortor och hängslen för att sedan finna kläderna i en hög och honom på en pall bredvid, nöjd med benen dinglande, hade du blivit förtjust. Du älskade den bilden, inte bara fotografiet, för sådana hade du också sett, utan just den berättelsen. Den sortens barndomlig trots som inte försöker bevisa något. Du hade ju varit likadan som barn! Och så hade ni pratat om hur era barn skulle bli, hur de alla, hur många de än blev, skulle tumla omkring barfota och nakna genom somrar. Men sådan var den tid när förälskelsen ännu låg i antåg, att man läste in alla möjliga tecken i vad som helst. Som att åldersskillnaden mellan er råkade spegla den mellan dina föräldrar. Att han också fylldes av saligt vemod när en skånskt klirrande musiker sjöng med sakral stämma på bilradion. Att era mammor båda fyllde sina fönsterbrädor med pelargoner som stod svullna och prunkande genom årstider, som om det betydde något. Som om just det var ett tecken.
Nu höll han ratten med en hand och sa något om att det kunde bli regn, men du svarade inte, för upptagen med att se på vattnets glödande matta som i små fladdrande vågrörelser låg mellan träden. Likt tusentals blanka mynt, kastade i sjön av händer som önskat. Landskapet var främmande för dig, och du hade svårt att slita blicken från hur solen liksom krampaktigt försökte stödja de fallande linjer sommaren kastat ut över landskapet. Som ett nät av sol och skugga. Allt som glänste som ni for förbi, glänste och svartnade.
Huset låg med ryggen mot skogen och blicken mot havet. En låg, vit träkropp med stålblå fönsterluckor och ett vindpinat trädäck som svängde runt som en veranda i södern. Du märkte direkt att det var mer än bara ett sommarhus. Det fanns spår här, någon slags tyst ordning. De vikta filtarna i rottingkorgen i tamburen. Porslinet som inte var hopplockat på måfå, utan noggrant valt – tunna koppar, små handmålade fat. Allt var vackert. Välkomponerat. Inget av det hade han köpt. Och i hörnet av hallen: en låg träramp, så diskret infälld att man nästan inte la märke till den.
”Ville du ha kaffe?” frågade han från köket.
Du sa ja, men hörde redan hur han hällde upp innan du svarat. Han visste det där om dig. Kaffet. Att du alltid ville ha det direkt efter att du kommit in någonstans. Som om en kopp i handen kunde ge rummet kontur. Kunde få dig att känna dig mer välvilligt inställd. Inte för att han behövde vara rädd för det, tänkte du, du hade längtat hit. Ingen plats hade han pratat om som denna. Kanske hade du en föreställning om att detta var den sista plats i vilken du kunde finna honom på ett nytt sätt, helt och hållet.
Du gick in i vardagsrummet och såg dig omkring. En bok låg uppslagen i fönsternischen, ryggen sprött bruten och blekt. En annan låg med ryggsidan mot soffbordet. Böcker låg aldrig så när han var ensam.
På väggen satt en inramad bild av huset i vinterskrud. Hela verandan låg under snö. I förgrunden: en kvinna med ryggen mot kameran, håret instoppat i en grå mössa. Det kunde ha varit vem som helst. Hans mor. En släkting eller granne. Men det var inte vem som helst.
”Var det här ni brukade vara, ni två?” frågade du, fastän du visste svaret.
Han kom in med två koppar och ställde den ena på bordet där du stod och beskådade bokhyllan. Engelsk servis, såg ut som det, blåvitmönstrad med små växter.
”Hon brukade skriva här. Ja. Det var hennes plats, egentligen.”
Du nickade långsamt och höll i koppen med båda händer. Han satte sig i fåtöljen mittemot, som om det inte varit något konstigt med den frågan. Som om han inte såg hur meningen hängde kvar i luften, liksom obesvarad.
Det luktade salt i huset. Salt. Inte bara från havet, utan från något gammalt som fastnat i träet. Svett, sol, hud, sommar. Du drog in doften, motvilligt, testade den. Sådan här var hennes doft. Så här var det att andas in en annan kvinna.
Senare, när han gick ut för att hämta ved, öppnade du en kökslåda. Bara för att se. Där låg ett rullställ med tesilar i olika storlekar. I hyllan en särskild sort du själv brukade köpa, men som han aldrig drack. Du ställde tillbaka den långsamt. Rakt, utan ljud. Bakom låg ett paket värktabletter, sådana som skrivs ut i dos. En tub handkräm från apoteket. Märkligt slitna grytlappar med brännmärken precis i kanten, som om de hållits med ostadiga händer.
Du förstod att du inte borde känna något av detta som en inbjudan. Inte som ett hot heller. Du kände inte henne, mellan er fanns det inga tecken att läsa in. Ändå stod du kvar en stund, så, med handen mot kanten av lådan.
Du hörde bilen innan du såg den. Ett dovt, jämnt motorljud som långsamt växte sig till i landskapet. Tidigare på förmiddagen hade ni ätit frukost på verandan, skivat persika över filen, skalat ägg med rinnig gula, druckit kaffe ur tunna koppar. Sedan en promenad längs den bländvita klapperstensstranden. Du hade hittat en fossil av en sjölilja som du hållit upp för honom likt ett barn. Den var slät som en havsslipad bit glas. En sådan här har jag aldrig sett förut, hade du utbrustit, och han hade lett mot dig, lite förläget, utan att du förstod varför. När ni kom tillbaka till huset la du den i innerfickan på din handväska. Han hade satt sig med en bok i solen. Du diskade undan, gick sen igenom bokhyllan igen. Den var gedigen. Några av ryggarna kände du igen, de flesta inte. På måfå drog du ut en bok, och ett tidningsklipp som suttit inkilat mellan ryggarna föll ner på golvet. Rubriken löd: äntligen en stark debut. Och där var hon. Leende över en kaffekopp, det mörka håret som ramade in hennes ansikte, de enorma ugglelika ögonen. Skrattet fruset i en halvsida. Du kände igen bilden – det var den första som dök upp när man sökte på hennes namn.
Du reste dig från trappsteget och torkade händerna mot byxbenen, utan att de var smutsiga. Han gick några steg fram, som på instinkt, som om kroppen visste hur den brukade röra sig när det var hon som steg ur bilen. När dörren öppnades hördes inget slamrande. Inga hastiga steg, inget dörrklapp. Bara det där lilla ljudet av hjul mot trä, ett skarpt klickande när rullstolen lossades och kom på plats.
Och så såg du henne.
Hon bar en ljus tunika, enkel men elegant, med ett blekt yllemönstrat tyg över benen. Håret var slarvigt uppsatt, inte nonchalant, snarare sådär som bara kvinnor som slutat anstränga sig för att bli beundrade kan bära det. Blicken var rak, inte påträngande. Och när han sa hennes namn, inte med värme, inte heller med reservation, bara med självklarhet – log hon, lutade sig framåt i rullstolen och körde fram till honom som om det var hon som kom hem.
Du log också, automatiskt. Sa hej. Men rösten lät platt i dina egna öron. Inte osäker, men för hög. En ton för mycket. Hej!
Hon vände sig mot dig och log igen, längre den här gången. Studerade dig, med en blick som var van att sortera människor utan att verka dömande. Hon var varm.
”Så det är du”, sa hon.
Inget annat. Som om du redan var en inarbetad del av berättelsen.
Det var något med rullstolen. Du märkte att du fick anstränga dig för att inte stirra på den. Den glänste, var diskret, svart. Inte alls som de du sett på sjukhus, eller äldreboenden. Den hörde hemma här, på något märkligt sätt. Som vilken annan möbel som helst var den noga utvald. Den närmast glänste där den stod, med ryggen och armstöden klädda i mörkbrunt läder. Du sneglade på hennes ben. De låg stilla under den grå filten. Hon rörde dem inte, det var kanske just det som fick dig att undra, om hon kände något alls i dem. Du visste att hon en gång sprungit maraton. Han hade berättat det i förbifarten, som om det bara var en detalj bland andra. Men det hade fastnat. Hur kroppen kan ritas om, utplånas och ändå finnas kvar i ett rum. Du försökte föreställa dig henne stående. Hur hon rört sig då. Om hon var lång. Om han brukat hålla hennes nacke i handen, som han gjorde med din.
Och så skämdes du. Över hur snabbt du börjat jämföra. Över att du tänkte på benen, på hans händer om henne.
Ni åt middag under pergolan den kvällen, en stilla blågrå skymning, humlornas låga surrande i lavendelbuskarna intill. Ljusslingorna ovanför er letade sig ner genom vinrankorna och kastade mjuka mönster över bordet. Han hade lagat fisk, strömming med kokt potatis och en sallad med citronvinägrett. Hon hade suttit vid köksbordet och skalat potatisen, långsamt, en i taget.
De pratade om en gammal granne. Någon som en gång haft en hund som sprang lös mellan husen. Du förstod inte alla referenser, och ingen av dem förklarade. Det fanns ett flyt i samtalet som inte ville stanna upp. Du åt, tuggorna växte i din mun och blev svåra att svälja. Tittade på hur han satt snett vänd mot henne, hur han lutade sig lite närmare när hon pratade. De skrattade. Inte högt, men i den sortens takt som avslöjar rytm, vana. Du sa något, minns inte vad, något om maten kanske. De tystnade artigt, vände sig mot dig, två huvuden som vrids i synk. De log innan de vände sig tillbaka mot varandra.
Du gick och la dig tidigt den kvällen. Somnade inte. Lyssnade till deras röster under dig. Mumlet av skratt.
Du stod på alla fyra i ett rum du inte kände igen. Golvet var svart, blankt, som vatten fruset i en hård yta. Under dig: något rörde sig. Du visste att det var spindlar. Inte små, inte många. Bara en. En stor. Med ben som nådde hela vägen runt dig, som om du satt inuti den. Du försökte resa dig. Sedan försköts rummet. Nu stod du på stranden. Inte den som ni gick på, en annan, öde och stram. Sanden var grå, havet rörde sig långsamt men tungt, likt blålera. Någon stod bakom dig. Du visste att det var hon. Hon satt i sin stol, men högre nu. Som på en högrest tron. Hon bar röd klänning, bararmad, och i händerna höll hon vad du först trodde var snäckor – men det var dina tånaglar. Hon målade dem en efter en. Med varje drag av penseln kändes det som något lämnade dig. När du såg ner på dig själv i havsspegeln såg du att du inte hade något ansikte. Hon bar ditt.
Du sprang. Inte fort, men rytmiskt. Din kropp var ett ur, något mekaniskt tickande som slog och slog sig framåt över den mossklädda marken och jämte det utslagna havet. Kroppen liksom skar av sig tankarna, ett steg i taget. Ljuset släpade lågt mellan träden, kröp fram ner genom kronorna, grenarna kastade skuggor som rörde sig över dina ben. Dina ben. Du tänkte just det. Mina ben. Så självklara där de bar dig uppför backen. När du stannade för att dricka, kände du hur låren brann under huden. Svett rann längs ryggraden. Hjärtat slog hårt innanför bröstet. Och du tänkte – hur känns det att inte ha ben? Att aldrig mer kunna känna det här? Denna hetta. Denna ansträngning som fick varenda nervtråd att skälva.
En bild for genom huvudet. Hon i rullstolen. Hon med den grå filten över låren, händerna mjuka men snabba när hon tog kaffekoppen från bordet. När hon vant drog ut böckerna ur hyllan, slog upp en som på måfå, men ändå fann det hon letade efter. Inte en gång hade hon klagat. Hennes kropp rörde sig tyst, enkla lätta rörelser.
Och du undrade – hur ser han på henne nu?
En annan bild: han lutar sig över henne. Tar hennes ansikte i sina händer. Deras kroppar tätt intill. Hon lyfter blicken, han böjer sig ner, deras pannor nuddar. Hennes ben rör sig inte. De behöver inte det. Allt annat i henne lever. Du ser hans händer mot hennes höfter. Hennes nacke. Du ser honom dra av henne tröjan, försiktigt, minns varenda millimeter. Och hon, hon skrattar lågt. Hon vet exakt hur han vill ha det. Vem han varit. Vem han fortfarande är med henne.
Du stod vid strandkanten. Svetten kall nu. Du hade tagit av dig skorna, gick runt bland strandbrynets snäckskalsskelett. Kände vågorna när de slog in och skummet som fraserades mellan dina tår. Håret klistrat mot tinningarna. Det dunkade i dig, något som bultade och slog som om det ville ut ur dig. Du försökte skaka av dig tanken. Men den hade redan satt sig. Spruckit upp i dig likt en vass rot.
När du kom tillbaka till huset såg du honom genom fönstret. Han stod i köket. Han hade inte sett dig. Solen föll snett över hans hals. Du såg hans kropp, inte som honom, den han var för dig, utan som något som kunnat tillhöra någon annan. Någon han kanske aldrig riktigt släppt.
Du visste det nu: det handlade inte om svartsjuka. Det var något annat. Något djupare. En hunger som bar en annan typ av ansikte. Du ville veta hur det var. Inte att vara henne utan att ha en kropp som vägrade. En kropp som inte längre lydde, men som ändå var en källa till begär.
Du såg framför dig hur han lade henne på rygg. Hur han bar henne som man bär något ömtåligt, en fågel med bruten vinge eller ett dyrbart redan sprucket glas. Du föreställde dig hennes stilla ben, hans hand runt hennes vrist, ändå, som i en ritual. Du föreställde dig hennes hud, kanske kallare där det inte fanns blodcirkulation, kanske med blåmärken som inte bleknade. Och hans blick, bultande, ofrånkomlig. Som om själva frånvaron av rörelse i henne tillät honom något han aldrig tillåtit sig med dig. Något han kunde slänga upp på sängen, riva i, slita. Outtröttligt tränga djupt in i när helst han ville. Hon kände ingenting. Hon bara låg och tog emot. Skrattade.
Och du tänkte – vad vet jag om makt. Vad vet jag om passivitet som något annat än förlust.
Du slöt ögonen, lutade pannan mot den solvarma träpanelen. Kände plötsligt lukten av dig själv: fukt, järn, något rått. Det kom över dig, ett djur, en vision, en bild, så stark att du flämtade till: hennes kropp under hans. Din kropp bredvid. Tre kroppar i samma rum, och ändå bara två som rörde sig. Och i det något som kanske liknade njutning.
Det var där din besatthet började: i tystnaden kring hennes midja. I hur hon ändå log. I hur han skrattade med henne, med en mjukhet du aldrig tidigare sett i hans ansikte.
Du öppnade ögonen igen. Din blick föll på dina ben. Musklerna i låren pulserade ännu.
Vad händer med begäret när kroppen inte längre svarar?
Vad händer med längtan när makten inte längre fördelas genom styrka utan genom bräcklighet?
”Var det skönt?”
Hon satt bakom dig, hade rullat ut till verandan utan ett ljud, eller med ljud som du varit för instängd för att höra. Hennes ansikte, håret som krusade sig runt hennes öron likt svarta liljor.
”Ja” svarade du. Råkade fastna med blicken på benen, att de låg där öppna utan filten. Att hon hade tagit på sig en klänning. Ålat in sig i en. Dragkedjan längs ryggen. Hade han hjälp henne med den? Bilden flimrade förbi, hans händer mot hennes nakna rygg, det långsamma draget av metall, huden som låg blottat för att stängas in. Du motade bort tanken, men det var som med lukter: de satte sig i kroppen innan man hunnit reagera.
”För varmt för filt idag”, sa hon och drog lugnt håret från pannan. ”Man får passa på, medan det går.”
Du visste inte vad hon menade. Medan vad gick?
”Du sprang långt”, fortsatte hon. ”Det såg så ut i steget. Längtan i det.”
Du log, men det blev fel, snett, mer som en grimas. Du kände det, hur all muskulatur inte hängde med, hur det inte satt ihop i en enda sammansatt rörelse. Och var det inte något där, i hennes röst. Den var inte mjuk, inte hård, bara exakt. Som om hon skalat av språket. Kvar fanns bara kärnan.
”Jag springer ibland”, sa du. ”För att få tyst.”
”Och blir det det?”
”Ibland.”
Du sneglade igen, fast det kändes som ett övertramp. Och ändå kunde du inte låta bli. Formen under tyget. Huden som liksom inte bar upp något längre.
”Vill du ha vatten?” frågade du, bara för att få göra något.
”Gärna” sa hon. ”Men han kommer med det snart.”
Och som på kommando hördes dörren öppnas bakom henne. Hans steg, den lilla dunsen av ett glas på trä. En hand på hennes axel.
”Här”, sa han lågt.
”Tack.”
Hon drack. Och du såg hur hennes hals rörde sig under huden, långsamt. Och du tänkte: kanske är det inte kroppen som bär begäret, utan blicken som riktas mot den.
Nattens ljud var annorlunda här. Ingen trafik. Bara vinden i träden och havets dova andetag när vågorna slogs inåt land. Och så deras röster. Dämpade. Genom springorna i huset, från rummet nedanför.
Du hade rest dig för att gå på toaletten, men stannat. Något i tonfallet hade fångat dig. Något i hur han skrattade. Det där låga, som du hört honom använda i telefon med sin bror.
Du stod still i trappan, barfota, med handen mot väggen för att inte knarra. Deras röster blandades med tystnad. Du hörde inte allt. Bara fragment:
”…den gången vi fastnade mitt i ovädret…”
”…och du vägrade gå in, du bara stod där i regnet…”
”…du sa att ingen visste vad lycka var förrän man tappat den.”
Senare låg du vaken, med benen tätt ihop. Utsträckta under täcket. Som för att kontrollera att de ännu bar dig. Som för att försäkra dig om att det fortfarande var du som kunde gå. Du tänkte: jag är hel. Jag kan springa. Jag kan rida honom, stå på knä, resa mig upp, bära, fly, slå.
Vid frukosten dagen därpå var allt stilla. Han hällde upp kaffe, som vanligt. Hon rörde sin sked mot filen i långsamma cirklar. När du lyfte blicken såg du att hon redan såg på dig.
