Debatten om Kneecap liknar en påverkanskampanj
Den irländska rapgruppen Kneecap, som ska spela på Way out west, har skapat debatt. Carl Holmström Rising blir bara mer och mer sugen på att se gruppen live för varje motargument han tar del av.
Sedan det blev klart att Kneecap kommer till Way out west i augusti har flera försökt stoppa spelningen.
Kneecap har vid flera tillfällen uttryckt stöd för Palestina. De har också uppmanat till våld mot brittiska politiker. En av medlemmarna åtalades för terrorbrott i Storbritannien efter att gruppen visade upp den islamistiska terrorgruppen Hizbollahs flagga på scenen under ett gig. Kneecap nekar till anklagelserna och menar att uttalandena är tagna ur sitt sammanhang.
De menar också att hela åtalet, och drevet, är ett försök till politisk påverkan för att skifta fokus från den humanitära krisen i Gaza. Bandet menar också att man försöker att tysta kritiken mot det brittiska förtrycket mot den irländska befolkningen. Kneecap har kritiserats av konservativa politiker, men även hyllats av fans världen över och en spelfilm löst baserad på gruppens väg till framgång blev vald som Irlands bidrag till Oscarsgalan i år.
På hemmaplan tog debatten om Kneecap fart efter en debattartikel i Expressen, signerad 201 olika personer, där Way out west, eller WOW, uppmanades att ta sitt ansvar och avboka gruppen med hänvisning till dess politiska ställningstagande.
Flera av de som skrivit på har olika kulturella kopplingar som musikälskare, manusförfattare och “före detta Way out west-fan”.
”Några stickprov senare förvånas jag över att så många pensionärer är så intresserade av WOW.”
Debattartikeln är dock något oklar kring om personerna som skrivit under gjort det i egenskap av kulturproducenter eller kulturkonsumenter. Man menar att WOW bör “välja bort artister som legitimerar våldsbejakande extremism och hyllar terror”. Undermeningen är ett hot om att konsekvenserna om kraven inte uppfylls är att debattörerna inte kommer stötta festivalen genom att inte köpa biljetter.
Då man inte bara skrivit under med namn, utan också till exempel hemort, är det lätt att via en enkel googling få fram ungefärlig ålder på skribenterna. Några stickprov senare förvånas jag över att så många pensionärer är så intresserade av WOW:s line up.
Jag väljer att tro att musikälskande pensionärer hade tänkt gå på WOW, men nu tänker bojkotta festivalen. För det vore konstigt att skriva under debattartikel om en festival man inte har något intresse av, va? Jag ser ett gäng debattörer med en oerhört stark inre moralisk kompass, en kod de lever efter. Att denna grupp, med en medelålder över, ja medelåldern, fram tills nyligen sett fram emot att fucka ur på WOW, men nu kommer avstå, respekterar jag oerhört.
”Lann sträcker inte ut armen superlångt innan hon trycker på skicka för sin debattartikel om vilken musik hon som politiker inte tycker borde få spelas.”
Även Göteborgs kommunalråd Elisabet Lann (KD) med två partikamrater har i en debattartikel i Göteborgs Posten uppmanat WOW att avboka Kneecap, på grund av gruppens stöd till terrorgruppen Hamas.
Lann uttrycker i en intervju med tidningen att hon tror på principen om armlängds avstånd, vilket innebär att hon som politiker inte direkt kan stoppa Kneecaps spelning på WOW. Armlängds avstånd, som jag förstår det, innebär att politiker inte ska försöka styra och censurera vilken typ av musik som får spelas. Men Lann sträcker inte ut armen superlångt innan hon trycker på skicka för sin debattartikel om vilken musik hon som politiker inte tycker borde få spelas.
Lann och hennes gelikar älskar det fria ordet och har till exempel inga problem med Kneecaps texter som “Keep her lit ta fuck or fucking fuck off, Jesus said on the cross”. Men när det gäller att säga saker som “Kill your local MP” (döda din lokala politiker), där drar debattörerna en gräns vid hot om fysiskt våld och mord, vilket får mig att vänta med spänning på Lanns nästa debattartikel mot Patrik Sjöberg och Dumpen, då de producerat merch som uppmanar till att mörda din lokala pedofil.
Debatten känns nästan för tramsig, som ett klipp från ett svunnet Sverige där musik kunde vara farlig och spännande. Som en person som kände att min “festivalkarriär” var över när jag fyllde 23 förstår jag inte varför alla dessa gubbar och tanter bryr sig så mycket? Är det jag själv som är svag för att jag, till skillnad från dem, inte vill vakna upp i ett kvavt tält med gårdagens langos som huvudkudde och dricka ljummen öl till frukost?
”Genom sin listiga plan har Lann skapat gratisreklam och en stark känsla av att du som festivalbesökare är en ung, farlig rebell.”
Samtidigt är det något med etablissemangets försök att fördöma artister och tysta åsikter som verkligen väcker en otrolig vilja inom mig att faktiskt se Kneecap live.
Drev har visat sig vara bra för karriären. Kolla bara på Simon Gärdenfors som nu är filmaktuell. Och mycket riktigt har hela Kneecap-debatten på något sätt fått mig att längta efter att betala för att sova dåligt, vara smutsig och trängas med idioter. Som att det är ett politiskt ställningstagande mot “the man”. Min konspirationshjärna kopplar genast ihop trådarna, hela debatten är en psyop, en psykologisk påverkanskampanj, av Göteborgs kommun med syfte att locka fler besökare till WOW. Genom sin listiga plan har Lann skapat gratisreklam och en stark känsla av att du som festivalbesökare är en ung, farlig rebell.
VIP-inträdet kommer med en känsla av att göra “riktig skillnad” och “nånting viktigt”, för endast 4995 kr. Därför kan jag bara lyfta på hatten, ni fick mig nästan.
