David Väyrynen är unik i samtida svensk litteratur
Avväxten hamrar in sitt budskap mot tillväxtsamhället över rimlighetens gräns. Samtidigt framstår den radikala drömmen om ett annat samhälle kittlande lätt att nå, skriver Amandus Gustafsson.
Den norrbottniska poeten David Väyrynen är i princip unik i samtida svensk litteratur. Ingen annan har lyckats göra formen hembygdslitteratur, oftast träig och navelskådande, till performance i bokform. Kanske har ingen annan heller kommit på tanken.
Som titeln antyder handlar Avväxten föga förvånande om människor som har vänt ryggen åt det kapitalistiska produktionssystemet. Men det är också science fiction. Predikanten talar från en snar framtid i Norrlands inland. I stället för revolution väljer de en sorts quiet quitting-taktik:
"resan vi gjorde hit var ingenting vi smög med
himlens alla satelliter hade säkert också sett
men en sak är att de hade gubbar som såg
och en helt annan är att också bry vad vi gjorde"
Det är inte Kanaans land de kommit till, utan halvt bortglömda byar där det för de ursprungliga ägarna är enklare att ge bort husen än försöka sälja dem.
Avväxten som poesi och David Väyrynen som poet är också ovanliga genom att vara samhällstillvända på riktigt. Just sådana poeter brukar efterfrågas i det ställningskrig som utgör debatten om poesins marginalisering. Dessa poeter ska, till skillnad från de stureplansdagboksskrivande, kunna ”vända blicken utåt”.
Ironiskt nog verkar samhällstillvända poeter lite-till-noll intresserade av att delta på de svärmiska kultursidorna. De är redan ute i debattens tilltänkta mål: det mytiska samhället. De verkar, arbetar för de demokratiska principer som poesin så omhuldat tillskrivs. David Väyrynen har till exempel varit fritidspolitiker i ett flertal år och arbetar som kulturskolelärare i Gällivare. I detta nu turnerar han även med performanceverket Väckelsföreställningen, baserat på Avväxten. Laestadianismen lever alltså än genom denna poet.
Enligt samma tema är diktsamlingen formad som en fickbibel i grön läderimitation, med tunna sidor. Diktsamlingen, monologen eller romanen i talform – vad man nu vill kalla den – återges som en oavbruten predikan i 20 kapitel. Som om poesin inte är nog nischad, så känns idén att kombinera bibelns knastertorra estetik med en ny diktsamling dödsdömd – sett ur marknadsavdelningens perspektiv. Men det är också ett vackert omslag och gör att läsa den ute bland folk mer eggande; det är en helig syssla att bläddra i en bibel, kanske också att läsa poesi.
Flera av de långa dikterna är också rentav parafraser på Jesu predikan:
"och vad vi menar är att när man är upptagen alltid ge
så har man inte ro alls vilja ha
medan dom som ger aldrig åt folk en endaste skruv
att det är mer noga behålla oavsett vad det är skräp"
David Väyrynens debut Marken från 2017 var något mer konventionell med en kör av dokumentariskt uppluckrade röster. Tanken gick delvis till Linnea Axelssons Aednan. Men även där lyste den antikapitalistiska viljan. Och även där dök 13 norrbottniska släkters ”samfälligheter” upp som botemedel på tillväxtsamhällets ont.
Avväxtens karaktärer har gått vidare från majoritetssamhället, och västvärlden i stort, som har drabbats av kris efter kris. Orsaken är vad predikanten kallar ”söndrandet” – den destruktiva hegemoni som bryter ned allt i sin väg. Botemedlet mot människans onda samhällsbyggen stavas ”samfälligheterna”. Kollektiviserade byar, en sorts utopistiska anarkistkommuner, där de har sagt upp användandet av pengar och låter naturen och markens behov styra rytmen i livet. ingen arbetar mer än det behövs och både kärlek och hjärtesorg tillåts spelas ut bortom trängande regler.
I sin enkelhet är det en extremt radikal samhällsform. Tankarna går till filmen Captain Fantastic, förflyttad från Washingtons skogar till norrländska lokalsamhällen.
Språkligt sett är versradernas följd för en sydsvensk helt omkastad, nästan obegripligt talspråklig. Det strösslas också med en hel del samiska som när läsaren orkar googla upp en översättning direkt drabbar med sin semantiska koncentration. Där finns en respektingivande tyngdkraft. ”[D]at riiba mit riiba” till exempel, som betyder ”Det räcker med det som räcker”, sammanfattar hela bokens etos.
Förutsägbart nog hämmas dock boken, liksom Bibeln i allmänhet, av en repetitiv och ibland svamlig framställning. Det påstås att texten är en ren transkribering av ett stormöte. Frågan är om denna illusion är värd den begränsade effekten av att samfälligheterna finns på riktigt. Verkshöjden får lida när samma teser trummas in om och om igen. Samtidigt kan jag inte bortse från den stimulerande metapoängen i att jag, likt en pojke i söndagsskola, klagar på att läsa träig predikan i Bibeln snedstreck diktsamlingen.
Avväxten är poesi med ett uppdrag, ett teoretiskt och radikalt inlägg i debatten om vår samtids styrande ideologi. Ett rent nöje att läsa är det inte. Boken upprepar gamla lärdomar över rimlighetens gräns. Men viktigare: den lyfter upp i jorden begravda nya möjligheter för framtiden. Tänk om lösningen på alla våra problem låg inom enkelt räckhåll? Det handlar inte om omstörtning, utan om att växla ned, att leva ett liv där det enda tvånget är antiauktoritärt.
Mot bokens slutpredikan samlas verkets ekande andemening i följande rad: ”vi begriper nu allt behöver börja helt om”.
Min inre doomer kan bara hålla med.
