David Ritschard lyckas skapa ett genuint möte med publiken

Jag rör mig upp mot Mosebacke, Götgatan är livlig och kall. En person är utklädd till en ledsen clown och står röker utanför Crazy Horse. På Södra Teatern har jag svårt att veta var jag ska ta vägen. Det känns som var jag än går i byggnaden så kommer jag till en bar. Okej då, man får väl köpa något att dricka. Konserten håller hus i den lilla mintgröna teatern. Det hela känns väldigt högtidligt. Runt om mig börjar de röda sammetsätena fyllas, många är har på sig Hammarby-halsdukar. Den guldiga stuckaturen blänker, ölen stänker; hela hovet väntar på Blåbärskungen. 

David Ritschard kliver på scen till en fanfar, han är iklädd en fiskeväst och en fint knuten scarf med palestinska flaggan. Han slår sig ner på en hög pall och börjar sjunga en låt jag aldrig har hört förut. Texten, och sättet Ritschard förmedlar den, slår till som ett slag. Det visar sig vara en cover på Ingen rör mig av Charlie Engstrand Sommar och i stunden är det den vackraste låten jag någonsin hört. Efter att denna visa tagit slut börjar bandet direkt spela Blåbärskungen till publikens glada jubel. Det ligger något stort i luften, både publiken och Ritschard blir märkbart berörda av mötet i musiken. Någon på raden bakom mig sjunger i otakt igenom alla låtens verser, detta stör inte utan det känns som det är meningen med hela kvällen. 

“Hjärtligt välkomna, känn er som hemma. Det börjar jag göra. Om ni har några frågor är det bara att räcka upp handen. Ikväll har jag inget att dölja.” Han pratar varmt och riktat, som att vi alla vore gamla vänner. Nyskrubbat badrum och kök drar igång, introt känns som en gammal vinylskiva. Eftersom de har en ganska avskalad uppsättning så finns det inga trummor så istället knäpper folk med fingrarna i takt. Innan han börjar spela nästa låt, en cover av Olle Adolphsons Sigge Skoog, har han något han vill reda ut med publiken. “Jag har hört att Olle Adolphson ska ha jagat gäss i Vasaparken, sen tagit hem och kokat dem, är det sant?”. Folket svarar “Ja”. 

Jag kan inte komma ihåg när jag senast njutit så här mycket av en konsert. Stämningen är varm, som ett återseende även för mig som är ganska ny lyssnare till Ritschard. Vissa anekdoter och referenser känner jag mig aningen för obeläst för men han känner sin publik för att majoriteten hänger med i allt han pratar om. Som att de alla har upplevt samma sak. Känslan av detta återseende gör stämningen väldigt sentimental. Han tillägnar låtar till sin exfru Agnes, sjuksköterskan som tagit hand om honom när hans hälsa varit dålig och sin gamla vän Isak som han brukade röka cigg med vid Cementa i Liljeholmen. Kvällen fortsätter med en cover på Thorstein Bergmans Om du nånsin kommer fram till Samarkand och Ritschards egna låt Ingrid. Uppsättningen på scen består av flygel och klaviatur, gitarr, trombon, trumpet och sousafon. Bandet är otroligt skickligt och varje ord som Ritschard sjunger blir som lyrik. 

Innan pausen blir det allsång till Vid Roines Strand, följt av en tung och lagrad version av Dan Berglunds Bullen hade firat. Av ren känsla drar han också till med Duplantis Blues innan publiken rör sig ut för att fylla på glasen. Jag sitter kvar i salongen som nästan blir tom, lutar mig tillbaka och kollar på den stora ljuskronan i taket till 1900s En gång ägde vi hela världen som spelas i högtalarna. Konsertens andra halva inleds utan Ritschard, istället kliver sångaren och låtskrivaren Jenny Almsenius upp på scen. Hon sjunger en avskalad version av Aldrig lämna och får sällskap av bandet till Linneas födelsedag.

Till en början känns publiken aningen svårfångad, då det alltid är svårt att ta rummet när publiken kom hit för att se någon annan. Almsenius börjar sjunga på en tredje låt, Inte här (när jag är här), hennes röst är stark och fängslande. I mitten av låten smyger Ritschard in på scenen och börjar sjunga med. Jag börjar förstå hennes medverkan här, när jag ser Ritschard överlycklig över att få dela scenen med sin goda vän. Under konsertens gång reflekterar man inte över att många av låtarna är covers, de tillhör ingen och alla. Musiken bara finns och delas här i rummet. David Ritschard lyckas verkligen skapa ett genuint och mellanmänskligt möte kring musiken. 

Det finns en enorm musikglädje i konsertens koncept, att få kliva upp på scen och sjunga sina favoritlåtar framför alla sina vänner. Stämningen är intern, men inte exkluderande. Istället antecknar jag (bokstavligen) ner de namn som nämns som jag inte känner igen. Ritschard för vidare och hyllar en lång tradition av musik på ett väldigt hjärtligt sätt. Vi får höra bland annat Björn Afzelius Låten om K och några av Ritschards egna låtar som Fönster, Nattvandrare och När jag ser en bro. Det finns ett förtroende för publiken i beslutet att majoriteten av setlisten inte består av hans egna låtar – något som tas emot oerhört väl. Innan ridån åker ner spelar han Ni som tjänar på krig, en svensk översättning av Mikael Weihe på Bob Dylans Masters of War. Han säger att “den här låten inte är riktad mot er, om vi inte har några krigsprofitörer med oss ikväll?”

Den tunga röda gardinen åker ner för att snabbt åka upp igen. Kvällen avslutas med en ovanligt lång encore där höjdpunkterna är covern på Fria Proteaterns Förfalskare finns i countrystuk och den stora avslutningen med Vi ses snart igen. Publiken reser sig upp, en hel fotbollskör som trängts in i den lilla teatern, och sjunger för full hals. Rummet känns levande och upprymt av sånger om vardag, kärlek, klass, död, kamp och Södermalm. Som ett sista vykort från Ritschard spelar han en alldeles ny låt, men den får ni lyssna på själva när den släpps.