Illustration: Olivia Nordh

Därför vågar jag inte läsa mina favoritböcker

Tänk om bra böcker visar sig inte vara så bra som man först hade trott? Eller, tänk om de är helt sjukt otroligt bra, och sen tar de slut? Den här texten handlar om litteratur och absolut inget annat.


Min första partner och jag hade ett avtal: den som gjorde slut skulle bli skyldig den dumpade tio kronor. Trettonåriga jag kunde sedan köpa en godisask för den summan. Någonstans borde den tian finnas kvar, fortfarande, omgiven av frasen “tar ni kontant?” i ett omlopp av plastkassar, dricks och frimärken. Det finns viss romantik i tanken. För er insatta: jag har oxe i venus. Varför inte bygga upp fantasier? Varför inte hoppas för mycket?

I efterhand känns tian som ett underligt tillägg i ett uppbrott. Blev jag avlönad? Avtackad? Det var mitt eget fel dock; den slutgiltiga tiokronan hade varit mitt förslag. Som något slags komiskt inslag i vad som egentligen skulle göra en av oss superledsen. En ekonomisk-emotionell försvarsmekanism. Varför hoppas om det inte brukar bli så bra? Varför inleda något om det kan göra mig besviken?

– Jag gillar det svenska ordet “besviken”, säger psykoterapeuten Ilse Sand. Vår intervju hålls på engelska – min danska är usel – men hon säger ordet “besviken” på svenska. Jag har kontaktat henne för att diskutera försvarsmekanismer och litteratur.

Ungefär ett decennium efter att jag tjänade tio kronor på att bli dumpad (det vill säga för några veckor sedan) befann jag mig på en fest i Johanneberg med ett gäng utbytesstudenter. En fick höra att jag hade pluggat litteratur och ställde den fråga en då ställer: Vilken är din favoritbok?

Lätt.

Det är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, för det lyriska språket, lekfulla dispositionen, de starka formuleringarna. “Jag har lite svindel inför all den här evigheten” – lägg av Sara Stridsberg, jag DÖR!

Eller så är det Elfriede Jelineks Älskarinnorna: de rappa meningarna, intelligenta men roliga rösten. Ingen har en röst som Jelinek i Älskarinnorna. Ingen är som hon. Jag blir tokförälskad.

Utbytesstudenten frågade: Hur är de?

Och jag kunde inte riktigt svara. För jag har inte läst dem.

Jag har köpt dem. Ställt dem på hedersplatser i min bokhylla. Jag har bläddrat. Läst meningar och tänkt “helvete vad genialiskt”. Skapat egna idéer om vad handlingen är. Hört andra säga att de är bra och sagt till andra andra att något bättre än det här, det har nog inte skrivits.

Det är inte en ovilja. Det är en rädsla. Eller, det kanske är en ovilja: en ovilja att bli besviken. Tänk om språket är sämre än jag tror att det är. Tänk om handlingen inte är lika bra som jag tänkt att den är. Jag har höjt böckerna till skyarna, tänkt på dem, byggt upp dem i mitt huvud i flera år – tänk om de inte är bra. Tänk om jag blir besviken.

Skulle du kalla det här en försvarsstrategi?
– Ja! Ja ja ja. Du försöker skydda dig från att något dåligt ska hända. Hade du varit min patient hade jag frågat dig om dina tidiga upplevelser av att bli besviken – känslor som sedan kan bli uppväckta när du blir besviken igen, och så blir det mycket mer smärtsamt än bara en bok.

Är det bra eller dåligt att försvara sig mot besvikelse?
– Det är bra om du vet vad du gör. Om du tänker: idag är jag upptagen med jobb och vill inte bli påverkad. Men det får inte vara ett automatiskt beteende.

Ilse Sand har skrivit boken Kom närmare: Om kärlek, relationer och försvarsstrategier. Något annat jag kanske försvarar mig mot, menar hon, är att böckerna skulle vara för bra.

– Jag tänker att att läsa en bok är som att möta en person. Vissa personer påverkar en mycket, precis som vissa böcker gör. Och kanske är påverkan så stor att du måste ändra något med dig själv, ändra hur du tänker och känner över saker. Du tappar kontroll.

Jag har (hittills) ljugit fem gånger i den här texten. Små lögner, de spelar ingen roll, utom den jag tänker avslöja nu: jag har läst en tredjedel av Drömfakulteten. Det var på en färja utan internetanslutning, jag hade en egen hytt med utsikt över enbart horisont, solnedgång och hav. Det var gyllene, vaggande, ensamt, och Stridsbergs ord var där – de “bästa som någonsin skrivits” – och de var inte så bra som jag trodde. Det var väldigt tyst i hytten.

Tycker du att jag ska sänka mina förväntningar?
– Det kan vara en bra sak. “Jag läser den här även om den kanske inte är så bra.” Men det kan också bli en försvarsmekanism. Vissa människor sänker sina förväntningar inför allt och sedan gör de ingenting. De ger sig inte ut och letar efter saker, de tänker “aja, inget finns väl där ändå”.

Jag ringer min vän Johanna. Förutom otrolig formuleringsförmåga bär hon på en annan unik expertis: hon har läst både Drömfakulteten och Älskarinnorna. Hon har också precis sprungit varv runt Lilla Essingen när hon möts av frågan: hur ska man våga göra något om man kanske blir besviken?

– Haha, den frågan är som upplagd för att jag ska låta präktig. Men jag har en teoretisk tro på att världen går att vidga hela tiden, även om det är svårt att ha tilltro till det ibland. Och om man undviker det man tror att man gillar mest, eller får ut mest av, eller som vidgar ens tillvaro mest, då kommer man bli bitter. Och det är tråkigt att vara bitter. Det är ett fult ord i alla fall. Det gör ont, det spänner i käkarna av det ordet. Det är en värk att orka gå runt med det.

Hon hejdar sig, börjar prata om det fega i att vara peppig och positiv. Skiftar lite.

– Man kanske inte är redo att tappa fotfästet? Man kanske måste läsa en sida i taget, inte allt på en gång, och bli helt från vettet ledsen och besviken.

Jag frågar Ilse Sand om hon skulle ge mig rådet att att våga läsa böckerna, som en konkretiserande avslutning på vår icke-metaforiska intervju.

– Jag skulle säga, fråga din försvarsmekanism: vad är ditt syfte? Och du kan säga den: tack för att du tar hand om mig, men jag är vuxen nu, och jag kan hantera att bli besviken. Du måste inte skydda mig mer.

Och kanske behöver den inte det. Johanna säger (dessutom) att både Drömfakulteten och Älskarinnorna var säregna, smarta, fina, samhällskommenterande. Om det inte är det som är det läskiga då. Solen går ner igen. Jag frågar Johanna:

Vad gör man om boken är bra, och sen tar slut?
– Då får du sitta med det. Och sen händer något annat oförutsägbart. Och sen möter du någons blick på gatan.