Därför är tjejer bättre på att vara kompisar än killar
Uttrycket ”ge och ta” verkar bara till hälften ha nått det manliga könet. ”När förvandlades jag till ett bollplank vars enda syfte är att göda någon annans ego?”, frågar sig Max Gazi Bergqvist.
“Alla runtomkring mig existerar för min skull” är ett mantra som, indirekt, skanderas på hobbypsykologernas sociala plattformar. Den jagcentrerade världsbilden har resulterat i det narcissistiska samhällsklimat som min egen generation så lättvindigt är med och skapar. Relationsterapeuten Esther Perel sa i en intervju med Vanity Fair att terapipratet gör oss ensammare, eftersom det så uppenbart handlar om att sätta självet före våra relationer.
Förväntningarna på nära relationer bygger på en villkorslös tillgänglighet. Om vissa tydligt formulerade kriterier inte uppfylls ska en vän uteslutas ur ens liv. Glömt en födelsedag? Hej då! Endast måttligt intresserad av en väns (lilla mirakel) unge? Nackskott. Det förhållningssättet förutsätter att andras tid och känslor inte är lika dyrbara som ens egna. Men sanningen är att människor finns där, när de vill finnas där, inte när jag vill att de ska göra det. Nyckeln till hälsosamma relationer är alltså att inte ställa krav.
Om detta är ett tappert försök att rättfärdiga ohälsosamma vänskapsrelationer till män, eller om det är något jag faktiskt står bakom, vet jag inte. Det stämmer att man inte kan förvänta sig fullständig närvaro, men någon typ av tillgivenhet borde jag kunna förvänta mig av mina manliga vänner.
”Det är just de där motstridiga känslorna man motarbetar när man beslutat sig för att ingå i en relation.”
Författaren Tim Kreider skrev i artikeln I Know What You Think of Me, som handlar om vänskap, att vi inte tillåter andra människor vara lika komplexa som oss själva. Han menar att alla har kapaciteten att uppleva motstridiga känslor – att vara genuint förtjust i någon och samtidigt känna illvilja.
Det stämmer i mångt och mycket, men det är just de där motstridiga känslorna man motarbetar när man beslutat sig för att ingå i en relation. Jag gör något för någon annan trots att det går emot det jag själv behöver, trots att min vilja ligger någon annanstans. Detta förstår alla mina kvinnliga vänner, inte en enda av mina manliga.
Jan Lindvall, författare till boken Män emellan – berättelser om vänskap, redovisar forskning som visar att män är sämre på att skapa djupa vänskapsrelationer än kvinnor, vilket kan bero på att män historiskt sett inte ägnat sig åt intim vänskap, snarare lågintensiv lojalitet.
Det kan vara en förklaring till varför jag så ofta sitter på ölhak tillsammans med killar mellan 20 och 30, som till synes omedvetet utnyttjar min emotionella intelligens, genom att dela med sig av sina nyfunna kunskaper om sig själva. När förvandlades jag till ett bollplank vars enda syfte är att göda någon annans ego? De plågade männen kan ta upp oceaner av min tid, och samtidigt inte ha den blekaste aning om hur jag mår.
”Önskan till starka band finns, men premisserna för ett sådant band flyger dem rakt över huvudet.”
Jag tycker som de flesta, att det är underbart att bli bekräftad och sedd, därför har jag svårt att förstå hur så många killar inte inser att vänskap är ett utbyte. Det är uppoffring, det är att vara obekväm, utöver att känna eufori och styrka, i relation till en annan. Det är att ställa upp, att inte alltid se till sina egna behov först. Det verkar som att bara ena sidan av konceptet vänskap har nått fram. Att ta. Det kan de. Och jag låter dem göra just det. Jag sitter där och väntar på en motprestation. Men än väntar jag på att få något.
Ölglasen blir fler, ölen ljummare, viljan att kännas allt starkare. Viljan att känna däremot, svalnar. Jag ser att önskan till starka band finns, men premisserna för ett sådant band flyger dem rakt över huvudet. Kanske är det en av anledningarna till varför många mäns vänskaper inte sträcker sig längre än till andra män.
Att vara självupptagen fungerar när den andra parten också är det. Men när det inte längre räcker att fläka ut sin egen sårbarhet, när jag förväntar mig vördnad i gengäld, är de plötsligt obenägna, och min favorit: trängda. Kreider avslutar sin artikel med orden “if we want the rewards of being loved we have to submit to the mortifying ordeal of being known”. Detta är sant, men de måste lika mycket underkasta sig det arbete som krävs för att se någon. All ära i att våga bli känd, men att vara känd är tämligen meningslöst, om de inte också orkar känna.
