Därför älskar vi skräckfilm
Skräckens dragningskraft är inte begränsad till Halloween – i en studie från Blumhouse uppgav nästan hälften av de som svarat att de ser skräckfilmer året runt. Vår dragning mot skräck handlar inte bara om godis och pumpor – utan om en grundläggande lust att möta det okända, skriver Olivia Karlsson Lexberg.
När oktober mörknar och löven virvlar över gatorna blir rysningen mer lockande än någonsin. Varför dras vi så till dystra kyrkogårdar och hemsökta herrgårdar? Kanske för att skräcken speglar något mer än fiktiva fasor – något i våra egna kroppar, våra rädslor och vårt samhälle.
Edith stiger in i det mörka slottet Aderdale Hale, nygift och fylld av förväntan. Väggarna knarrar, takets fresker flagnar, och luften bär doften av fukt och hemligheter. I Crimson Peak (2016) blir hennes dröm om ett ädelt liv snart snart ett minne blott.
Guillermo del Toro låter oss se 1800-talets gotiska estetik som något levande, något som inte bara hör historien till utan också viskar in i våra rädslor. Svartklädda änkor, hemsökta herrgårdar och murgröna som slingrar sig över gravstenar dyker upp, inte som nostalgiska dekorationer, utan som fönster mot mänsklighetens mörkaste vrår.
”Det groteska levde sida vid sida med det rationella, och fascinationen för det exotiska blandades med vardagslivets strikta etikett.”
London expanderade, fabrikerna ryckte fram i rasande fart, och världen öppnade sig för upptäckter och uppfinningar. Samtidigt var prydlighet moralens språk, och kroppar – särskilt kvinnors och barns – redskap för disciplin eller underhållning. Döden var ständigt närvarande: man fotograferade spöken, höll seanser och samlade på uppstoppade, exotiska djur. Det groteska levde sida vid sida med det rationella, och fascinationen för det exotiska blandades med vardagslivets strikta etikett.
Denna dubbelhet lever vidare i populärkulturen. I Poor Things (2023) lämnar Bella Baxter sin skapare och kastar sig ut i världen med en frihet som skulle ha varit otänkbar för viktorianska kvinnor. Hon smakar på lust, begär och nyfikenhet utan begränsningar, medan slott och laboratorier blir symboler för mäns gränslösa ambitioner. Här möts absurditet och moral, lekfullhet och allvar – påminnelser om att epokens gränslöshet alltid var förbehållen vissa, medan andra fick böja sig för sociala och ekonomiska strukturer.
Neo-viktorianska berättelser fortsätter att leka med dessa kontraster. Sarah Waters romaner, Tipping the Velvet och deras filmatiseringar visar en värld där marginaliserade röster tar plats, där passion, kärlek och kroppslig lust kan bryta sig igenom etikettens och normernas murar. Samtidigt dras linjerna tillbaka till den industriella revolutionens maskineri, där kontroll och kaos, prydlighet och perversitet, vetenskap och vidskepelse aldrig riktigt går att skilja åt.
Det viktorianska arvet lever i vår fascination för det överdådiga, det makabra, det förbjudna. Slottens korridorer, mossbelupna gravstenar och exotiska fåglar blir mer än dekor: de är påminnelser om människans gränslösa nyfikenhet och vår oförmåga att stå stilla inför makt, död och begär.
”Vår dragning mot skräck handlar inte bara om godis och pumpor – utan om en grundläggande lust att möta det okända.”
Neo-viktorianismen visar oss att dessa motsättningar fortfarande kan ritas upp – inte bara som historiska kuriositeter, utan som spegelbilder av vår samtid.
Vår dragning mot skräck handlar inte bara om godis och pumpor – utan om en grundläggande lust att möta det okända. När vi ser en ung amerikansk arvtagerska kliva in i ett förfallet gods, ser vi inte bara 1800-talets spöken. Vi ser våra egna rädslor: för kroppens sårbarhet, för maktens ritualer, för historiens oförsonliga blick. Och mitt i det mörka, mellan korridorer och gravstenar, möter vi oss själva – fortfarande fascinerade, fortfarande skrämda, fortfarande levande.
