Dansverket Uvula visar motsatsen till det kroppar annars gör
I verket Uvula, av och med Anna Nowicka, pågår ett drömmande i kroppslig form. På så sätt: ett dansverk likt andra, men icke desto mindre väsentlig. Där dans av denna höga kvalitet finns, ska den också få utrymme att visas.
Om man vill bort från det generiska Odenplan ska man leta efter den anonyma dörren på Norrtullsgatan. Där bakom finns nämligen Weld, ett underjordiskt gömställe fullt av godbitar att hitta. I lokalen skapas konst och dans genom experimentella processer. För att nå till konsten behöver man som besökare klättra ner för den branta trappan till scenrummet, som i sin tur är en ihålig kub under Odenplans kvarter.
Anna Nowicka delar scen med ett stort tyg hängandes från taket. Till en början är rummet helt ljussatt i en röd färg som skapar en sinnlig overklighetskänsla. Jasmine Guffonds ljudkomposition som ackompanjerar dansen varierar mellan pulserande och gestaltande ljud så som svischande eller varnande. Ljuden erbjuder genomgående en rytm, ibland melodi, att koppla samman med rörelserna. Ljuset skiftar från det röda till ett för ögat mer behagligt neutralt ljus och Nowickas kostym, som består av sweatshirt och shorts, visar sig nu vara illorange.
Koreografin formas dels av färdande rörelser, men främst utifrån kroppens egna rörelsemöjligheter. Kroppen upplevs utgå från olika förinställda program med olika utmaningar: ett studsande, ett loopande, något trångt och något ihåligt att utforska. Kroppen skickar ut och återhämtar sig i ett flöde. Nowickas leder artikulerar och isolerar armar, händer och fingrar. Kroppen skär, puttar och omfamnar den imaginära massan av luft som omringar kroppen.
Dansen går inte att översätta till begrepp och rörelserna är sällan berättande. De enda sekvenserna som är möjliga att beskriva med ord är ett cyklande med benen – eller rörelsen när Nowicka “gör snöänglar” på golvet. Orden säger dock väldigt lite om vad som utmärkte verket. Substansen beskrivs bäst som en motsats till det som kroppar vanligtvis annars gör. Att gå, sitta, ligga, springa, hoppa, snurra, stå. På scen pågår allt det möjliga däremellan.

Former av rörelser hittas och etableras allt eftersom. De utforskas för att sedan förändras till en annan sekvens i en enda lång sammanhängande rörelse. Det är på ett sätt väldigt enkelt och, en enkelhet som av sin publik kräver uppmärksamhet och föreställningsförmåga, beroende på vad man vill “ha ut” av scenkonsten kan den verka intetsägande. Men i det här fallet är det tomma snarare en intressant inbjudan än ett genererat svar.
Uvula är ett drömmande, en lek av rörelser som inte säger något mer än att just där och då hända. En barnlek som inte utvärderar sig själv. Dansen uttrycker en likgiltighet, något neutralt som inte på något sätt är ute efter att bedömas.
Testandet blir ett sätt att göra tanken verklig för att därefter kunna förlänga drömmen. Till skillnad från konstverk som i sig är konstobjekt vilka föregåtts av ett utforskande, är dansverket i det här fallet utforskandet själva verket, presenterat i ett visst rum under en viss tid för en viss publik.
Uvula gästspelade på Weld den 14-15 november

