Daniel Ögren: ”Det finns inga gränser för fantasin”

Daniel Ögren är en mångsysslare inom musikvärlden – gitarrist i Dina Ögon, bandet som vann Sveriges hjärta vid debuten 2021, soloartist och producent bland annat till Broder Johns senaste album Följ inte mig. Förra året var han aktuell med ett flertal projekt, bland dem finner vi till exempel en EP med tolkningar av Allan Edwalls visor. Det är svårt att förutspå vad denna nyskapande musiker kommer att göra härnäst, men vi kan vara säkra på att det kommer att vara jävligt bra. Det nya albumet Pine är inget undantag. 

Det är torsdag morgon och byggarbetarna borrar i cementen utanför min lägenhet. Det flyger finkornigt damm runt om gatan, vilket gör det skarpa morgonljuset lite mjukare. Några minuter i tio slutar de och jag ser hur byggarbetarna rör sig in mot karavanen för att slå på lite kaffe. Klockan är 10 och jag knappar in telefonnumret till Daniel, signalen ringer ut i rummet. Han svarar och frågar om det är nödvändigt att sätta på videon. 

– Det blev en utekväll igår, så jag är inte så snygg just nu, skrattar han. 

Jag svarar snabbt att det är helt okej då jag själv befinner mig i dag 7 av en influensa. Jag gratulerar Daniel till albumet, han tackar och säger att han är peppad på att alla ska få höra. Pine är hans tionde album och tar med sig lyssnaren ut i ett svängigt ljudlandskap. 

Jag fastnade för en fras som du använt för att beskriva albumet, att Pine är en plats där du känner dig hemma. Vill du berätta lite mer om det?  

– Ja, alltså, jag tänker väl att förhoppningen är att alla människor som håller på med någon form av konst ska känna sig hemma i det de gör. Dels så har med det att göra, men sen så har det också att göra med att jag har liksom tillägnat den här musiken ett speciellt rum i mitt hjärta. Såklart har det med naturen att göra, miljön som jag växte upp i. Men också ett rum som jag tror är väldigt personligt i form av en slags känsla helt enkelt. Det är nog svårt att beskriva för andra människor. Det har mycket att göra med naturupplevelser och dofter.  

Jag tänker tillbaka på min lyssning av albumet och hur låtarna skapade egna associationer hos mig. Spåren Monda och Rocks som förde mig tillbaka till det breda framsätet i husvagnen, myggsprayen och den sega sanden i Byrum. Plats och miljö finns på många sätt invävd i musiken. Daniel berättar om kopplingen till plats och minnen i låtarna, resan som albumet tar en på.

–  Eftersom jag gör instrumental musik så har jag känt att jag vill för mig själv ha en röd tråd och ett tydligt tema. Jag har gjort några andra skivor där det också är platser som har stått i fokus för berättelsen. Jag älskar ju albumformen, älskar den längre historien på något sätt. 

”Det är någonting extra med att vara i en icke-anlagd naturmiljö och lyssna på ganska slick musik.”

Bland låttitlarna på albumet finner vi namn på platser som Årdal, Vänern och Lofoten. Det är något återkommande i Ögrens musik – förankringen till platser. 

– Jag reste väldigt mycket som barn, nämligen. Både i Spanien och i Västerbotten, i Ångermanland och Lappland. När jag reste lyssnade jag alltid väldigt mycket på musik. Det är någonting extra med att vara i en icke-anlagd naturmiljö och lyssna på ganska slick musik. Det går väldigt bra ihop. Till exempel, lek med tanken att du åker på en serpentinväg i fjällmiljö och  samtidigt så lyssnar du på Niki and the Dove. Det funkar så otroligt bra ihop. Man skulle kanske associera mer pop i musik och sån här jazzrock, eller vad den heter, till neonskyltar och stadsbruset. Men det blir en så jäkla bra kombination med den här vidunderliga naturen. 

Jag tänker mig fjällvägen och bergstopparna tillsammans med den bastunga och skimrande Ode to the dancefloor – det finns något heligt i det. En slutet på en film-känsla. 

Under 2024 släppte du musik i flera olika konstellationer. Känner du att de olika samarbetena lämnar avtryck på din egen musik?

– Absolut, det gör verkligen det. Jättebra fråga för att så är det verkligen. Jag har känt att det  positiva med att få komma ut och spela för massa människor är just det. Det finns något  väldigt roligt i det. Att försöka göra musik som är öppen för alla på något sätt. Tidigare så har jag gjort musik och inte tänkt på att andra människor ska få höra den. Jag har inte heller tänkt att jag ska kunna översätta det till en fungerande liveakt. Men med Dina Ögon så fanns den tanken hela tiden. Och den har jag nu också plockat med mig in i min egen musik. 

– Det känns otroligt roligt för att jag vet att jag kan spela alla de här låtarna live. Jag kan spela dem ensam, men det går att spela på en vanlig Jimi Hendrix-konstellation – trummor, bas och gitarr. Det känns otroligt kul för då vet jag också att det är enkelt för mig att få komma ut och träffa människor och dela mina känslor med andra.  

Du befinner dig i lite olika positioner som musiker – bandmedlem, producent, solomusiker. Finns det någon roll du känner dig mer hemma i än det andra?  

– Ja, jag känner mig nog allra mest hemma i att just stå på scen och spela. Sen älskar jag att vara i studion. Jag minns ju hur det var när man var liten och kom till någon polare som hade någon riktig jävla cool lekstuga som någon släkting hade hjälpt till och snickra ihop. Jag minns hur jäkla euforiskt det var att gå in i en sån lekstuga, eller någon träkoja. Precis den känslan får jag när jag kommer in i en studio och känner doften av kablar och elektronik. Allt är möjligt. Precis som när man var liten och lekte. Det finns inga gränser för fantasin. Så är det ju med musiken också. Att man kommer in i en studio och alla möjligheter finns för att  förverkliga olika idéer man får. Det är alltså – det är kärlek typ. 

Vad driver dig framåt som musiker?  

– Ja, men det är nog i första hand en längtan. Ungefär som när man är på en fest, om man gillar att dra anekdoter – vilket jag gör – då finns det liksom alltid en så här gnagande lust att bara så här “fan, jag måste berätta”. Och så sitter folk och lyssnar. Så känns det också i musiken. Jag vill berätta någonting. Dels är det det.

”När det kommer till kreativitet och fantasi, då är det som att man kommer in i nya rum där det inte finns några gränser.”

Daniel fortsätter att prata om skapandet, hans ton är hoppfull och smittar av sig. 

– Det har funnits populärmusik på jorden. I och med olika medier att spela musik på, radio och sådär. Populärmusik har funnits länge men otroligt kort tid ändå i universum. Ibland så kan man få den här känslan av att allt redan har gjorts. Liksom varför var inte jag med på 70-talet? Varför var jag inte med på 60-talet? De där coola grejerna, allting, har ju redan hänt.  Men grejen är att det har ju det inte. Det finns ju oändligt många sätt att spela, lyssna, skriva,  och prata. Jag tänker att det måste vara som universum. När det kommer till kreativitet och fantasi, då är det som att man kommer in i nya rum där det inte finns några gränser. Det tycker jag är otroligt inspirerande. Att man alltid kan skapa ny musik. 

Jag kan inte låta bli att fråga om Allan Edwall tolkningarna på EP:n Daniel Ögren och vänner tolkar Allan Edwall som släpptes i slutet av sommaren förra året. I de fyra versionerna av Edwalls klassiska låtar finns en tonsäkerhet och ett vemod. 

– Vi började direkt bli inspirerade av musiken och snacka. När vi lyssnade på Allan fick vi känslan av att han är väldigt öppen, och det var ett väldigt tryggt rum att gå in i på något sätt. Det kändes som att det var okej för oss att göra den här grejen. Jag och Ulrik (Ulrik Ording) har alltid varit väldigt inspirerade av sydamerikansk musik när vi har gjort saker tillsammans. Vi älskar PJ Harvey – Let England Shake-plattan. Den finns liksom också med alltid som inspiration. Det finns en sån tyngd i den sydamerikanska musiken som kändes väldigt rolig att få in i Edwalls musik

Finns det något spår på Pine du ser särskilt fram emot att folk ska få höra? 

– Det här tänkte jag faktiskt på häromdagen. Låten Monda, den ser fram emot att folk ska lyssna på. Det är någonting med den låten som jag tycker känns extra kul. Jag tror att den summerar allt jag har lärt mig av att spela med Dina Ögon och göra musik för det bandet. Framförallt så summerar den allt arbete med gitarren som instrument för mig. Och att jag äntligen får spela melodi på gitarren som en egen röst. 

Finns det något du hoppas att lyssnarna ska ta med sig efter lyssningen på albumet? 

–  Ja, lust till att gå ut och vara lite mer ett med allting som är i den här verkligheten som vi har utanför våra fönster och dörrar. Få vara i fantasin och se de bilderna som våra hjärnor kan producera och inte bara kolla på skärmar. Att man får pausa lite från dem en stund och se vad ens egen hjärna kan producera. 

Vad lyssnar du på just nu?  

– Jag har låtar liksom som jag så här återkommer till. Jag lyssnar jättemycket på Waiting for a star to fall av Boy Meets Girl. Otroligt mycket, faktiskt. Ibland så fastnar jag på en låt och så liksom lyssnar jag på den nonstop och försöker förstå. Sen så lyssnar vi här hemma på Jurassic Park-soundtracket av John Williams. Varenda morgon när vi åker till förskolan så drar vi på den på högsta volym. 

Popmusik på serpentinvägarna, episka film soundtracks på E4:an. Återigen, det finns inga gränser. 

– Det blir en hel del Pappa Kapsyl också, så klart, här hemma.  Jag lyssnar också mycket på Hiroshi Sato och låten Say Goodbye.  Hmm – och D’Angelos Another Life, den från Black Messiah-plattan, går också till på repeat. Den låten är ett helt eget universum av sväng.

En sista fråga så ska jag låta dig fortsätta med din morgon. Vad är nästa steg för dig?

 – Ja men att få ge ut den här musiken. Komma ut och spela. Det ska bli så enormt roligt. Jag ser verkligen fram emot det här året. 

Albumet Pine finns nu att lyssna på!