Damsel Elysium gör ett djupsinnigt uppträdande på Clandestinofestivalen
Efter att Amadou & Mariam invigt helgens Clandestinofestival med dans och glädje så förs publiken från Filmstudion 2 till 3. Där väntar en ståtlig kontrabas och en macbook innanför en halvcirkel av rosor. Den varma doften av rökelse slår mig när jag går in i rummet och sätter mig på golvet längst fram, intill rosorna. Nyfiket trillar folk in och gör samma sak, och rummet fylls av ett tyst, förväntansfullt sorl.
Ljudkonstnären Damsel Elysium intar scenen iförd en prålig vit klänning. Hen börjar med att ta några andetag in i micken, något jag tolkar som en mic check, innan jag märker att andetagen loopas och läggs på varandra. Över andetagen sjunger Elysium med en otrolig röst. Hen går mellan mäktig opera och Yoko Ono-ismer med stängda ögon och plötsliga rörelser, allt läggs på varandra och bildar en kakafoni av röster. Det är från första stund ett hypnotiskt performance. Blicken följer varje rörelse, varje ljud. Kören ekar genom det stilla, rökelsefyllda rummet när Elysium hukar vid några pedaler och förvränger ljudet. Rösterna saktas ner och sträcks ut, och skapar en verklighetsfrämmande ljudbädd.
“Hold on to the sky and I will give you the strength of the hill / Take the moment!” Spoken word-passagen repeteras med en dramatisk inlevelse. Jag fastnar vid orden när Elysium till slut plockar upp kontrabasen och en båge. Ljuden som kommer ut ur instrumentet transformeras på ett magiskt vis. De studsar, tjuter, skär eller ekar ut medan Elysium improviserar. Publiken som dansat loss i en timme är nu knäpptyst – några tittar på med öppen mun och ögon stora som tefat när Elysium manipulerar verkligheten.
Efter en varm applåd inleds andra stycket med en backing track med piano. Elysiums djupa operasång förtrollar återigen, innan fler spoken word-passager vävs in. Hen ropar ut “Forgive me, I’ve been sleepwalking for a decade!” och rör sig konstant mellan ett fokuserat lugn och en impulsivitet. Sången kan vara ett rop på hjälp eller självsäker och ståtlig, medan ljudlandskapet gör rummet till en grotta, en himmel, ett hav. Ett land utan gränser.
Elysium har ett sätt att röra sig med musiken som bidrar med en fantastisk dramatik. Hen kastar sig omkring, krymper och växer. När spelningen börjar gå mot sitt slut håller hen om kontrabasen, som för att trösta den. Hen lutar den mot sin rygg och sjunker långsamt mot golvet. Jag märker att rökelsen som ligger bland sladdarna precis har brunnit färdigt när musiken tystnar, och publiken brister ut i jubel. Vi har vaknat från drömmen och är tillbaka i Filmstudion. Elysium tackar och uppmanar publiken att ta en ros, till sig själv och till en vän. Jag tar ett par blommor, men vet om att upplevelsen, ljuden och orden kommer leva vidare längre än dem.
