Dag Solstad skrattar hela vägen till himlen
Under vinter-OS i Oslo 1952 inser en elvaårig Dag Solstad att han är kommunist, samtidigt närmar sig hans far döden. Den postumt utgivna Äntligen! Lyckan. är ett mjukt och cirkulärt slutverk som undviker barndomens svarta hål men ändå berör, skriver Amandus Gustafsson.
Dag Solstad är en av Norges mest hyllade och briljanta författare. Hans sista bok gavs ut postumt i grannlandet förra hösten. Författaren själv gick bort den 14 mars 2025.
Solstad skrev också sin roman, först kallad “artikel”, med intentionen att ingen skulle läsa den förrän efter hans död. Då var det april 2022, eller kanske december 2021 enligt boken. Av en slump är det samma period som jag själv bodde i Oslo. Och i min läsning har jag inte kunnat släppa tanken på att Solstad satt och skrev fram sina meningar just den tiden vi bodde i samma stad. Finns det en chans att vi möttes på en Rema1000? Det kommer jag aldrig att få svar på.
Lika ogripbart arbetar Äntligen! Lyckan: Och mitt försök, året 2022, att uthärda smärtan av tidens härjningar. Det är ett slutverk byggt på författarens sedvanligt organiska prosa: ”Detta att en slumrande, glömd sak från barndomen dök upp hos mig plötsligt. Som en suck.” Det är som att lyssna på ett behagligt samtal, alltmedan Solstad skriver fram det för tidiga slutet på en kärnfamilj. Stegen är så lätta att jag inte anar mörkret förrän jag står mitt inne i det.
Ändå är “det” högst diffust. Den så kallade självbiografiska romanen börjar med Solstads tidigaste minnen och slutar redan vid elva års ålder. Lägg till några pusselbitar från föräldrarna och hans senare vuxna liv, rekapitulerat från en åldrad blickpunkt.
Den utlösande ramen består i att elvaårige Solstad inser att han är kommunist. Men det kan han inte säga till sin fromme och sjuke far, som är nära döden.
Det är vinter-OS i Oslo 1952, två “glasklara” veckor i barndomen då livet tycks förhöjt. Minnesstenarna repeteras i cirklar, hamras in; de bodde på den och den adressen, hur fadern låg för döden och sedan dog i januari 1953, och hur han som 11-åring upptäckte sin kommunistiska dragning. Narrativen ritas som ringar på vattnet. Eller överlappande cirklar: OS-ringarna.
Solstad bjuder in läsaren i denna hågkomst. Sedan slår han undan benen på den och förbigår de svarta hål som frambringat själva skrivandet. Hur var pappans sista stund? Varför talade hans nio år äldre bror inte med deras mor på 30 år? Vad var moderns “nervsammanbrott” den där katastrofala julen? Hur terroriserades han av jämnåriga klasskamrater som 12-åring, efter pappans död? Romanen beträder inte de rummen. I stället slingrar minneskonsten.
Jag är generellt avig mot gestaltningar av barnperspektiv. Men Solstads undrande, mjuka prosa ligger så varsamt nära 80-åringen att det knappt går att skilja dem åt. Pojken och gubben smälter samman.
En annan nyckel finner vi i själva titeln. Den är trots allt prosaisk. Solstad har funnit sin lycka medan minnenas och tidens härjningar har trängts bort. Under bokens gång tvingar han sig själv att inse att han har tvingat undan smärtsamma scener ur minnet. Den smärtsamma sanningen skymtar där bakom.
Men en stereotyp psykologisk katarsis uteblir. Lyckan bara framträder, där, i slutet av hans liv.
En av få konkreta förklaringar som ges är den äkta kärleken till den tredje och sista hustrun. Och utifrån denna självbiografiska boks metaperspektiv skriver Solstad om hur svårt det är att vara självutlämnande. Därför överlåter han boken till framtiden. Eller: ”Jag orkar inte med tanken på att alla de som 2022 lever av att yttra sig, litteraturkritikerna, ska kasta sig över den.” Även när yttrandena är hyllande kan jag förstå honom.
Jag tror dock att Solstad skrattar hela vägen till himlen, eller den kommunistiskt korrekta icke-existensen. Äntligen! Lyckan. utelämnar allt väsentligt. Ändå får den oss att tro att vi har förstått just allt, om en elvaårig Dag Solstads liv i Sandefjord strax efter andra världskriget. Ett av verkets bästa trick är att Solstad, bokstavligt tolkad, avslöjar allt redan i romanens första mening: ”Det blir svårt, förstår jag, ja omöjligt”.
Det är omöjligt att skriva den här boken. Men jag är glad att han gjorde det.

