CRFN lyckas med konsten att skriva samma novell fjorton gånger
Fruar, pojkvänner, en ukrainsk vaxteknolog, en mimetisk gynekolog och millennials på Sveavägen. Sex in the City lovar många människor och många historier. Efter fjorton noveller återstår ungefär en kvinna, en graviditet och frågan om Bonniers inte har bättre redaktörer.
När jag av KULTs redaktörer ombads skriva om höstens böcker jag ser fram emot att läsa skrev jag om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya novellsamling Sex in the City. Förlaget beskrev novellerna som “psykologiskt skarpa”, och jag utropade novellhöst, och skrev att det med noveller är som med tv-serier: “man läser en novell och, om den är bra, allihop av bara farten”. Så blev det inte.
Sex in the City består av 14 noveller och handlar om unga, eller nyligen unga, människor främst på 2010-talet och framåt. Förlaget räknar upp karaktärerna:
“Fruar och äkta män. En ung konvertit. Ett BB-hotell. En ensam psykolog. En ukrainsk vaxteknolog. En mimetisk gynekolog. Servisen på Gyldene Freden. En kvinna. En kvinna. En kvinna. En pojkvän. En pojkvän. En pojkvän. En pojkvän. Millennials på Sveavägen, Möllan, i Paris, på Gullmarsplan, i förorter och på öar i Medelhavet.”
Problemet är att detta bara delvis stämmer. Flera av dem är bikaraktärer. Flera av dem är samma person. Nästan alla, faktiskt. För i Sex in the City finns det egentligen bara en historia: den om en kvinna med en kall blick på en man, en kall blick på världen, en kall blick på redan existerande barn eller ett kommande moderskap. Hon lämnar eller blir lämnad, ligger med snygga men otillgängliga män, är gravid.
Jag tror att jag förstår vad CRFN försöker göra, och ibland funkar det. Hon skriver fram millennial-generationen och samtidens cynism. Kvinnorna objektifierar männen – i en novell är jaget bara tillsammans med sin kille på grund av hans snygga höftparti, i en annan försöker en äldre kvinna göra sina barn arvlösa för att hennes kille vill det och “såg så manlig ut”.
Stundtals är det bra. Som i meningen: “I glappet mellan löss och trevliga tjejavatarer där brösten endast kan skönjas i en sjögräsgrön jumper, ligger själva existensen”. Eller när jaget beskriver lättnaden över att äntligen ha blivit alkoholist. Blicken på männen. Det finns träffsäkra detaljer och definitiv igenkänning för alla som mött någon med bostadsrätt, bokklubb eller barn (nya villa, volvo, vovve?).
När hon skriver om begäret, kroppen, det vidriga i att vilja ha saker, blänker det till. De noveller jag gillar mest är också de som avviker lite från mallen: den om en åldrande psykolog, eller den om en ukrainsk vaxare. Där finns det en annan röst, en annan handling, något som saknas i resten.
Efter att ha gjort en snabb överslagsräkning kommer jag fram till att novellens protagonist är gravid i nästan hälften av de 14 novellerna, och att graviditet nämns i nio av dem. Detta är bara om vi räknar strikt på ordet gravid. I ännu fler noveller finns redan barn sedan tidigare.
Jag förstår att man kan vara på en plats i livet där man är extra upptagen av ett ämne och vill utforska det. Även Ringskog Ferrada Nolis förra bok, Den förlorade sonen, berör graviditet och att lämna man och barn. Men här blir novellformatet ett problem. I en diktsamling eller roman går det att utforska, älta och djupdyka i ett ämne på ett sätt som novellernas inbyggda begränsningar inte tillåter.
Det blir oerhört tröttsamt att som läsare möta en ny novell med en “ny” premiss, och snart inse att det är samma sak igen. Samma röst, samma teman. Efter läsningen kan jag inte skilja dem åt, de smälter ihop till en och samma.
Den här boken hade behövt en mycket strängare redaktör. Varför används två olika sätt att citera en och samma sak i samma stycke? Varför avslutas så många meningar med frågetecken (“Man föds och döps och konfirmeras i plask?”)? Varför är meningsbyggnaden stundtals så klumpig att man får läsa flera gånger för att tyda innehållet? Och varför, i hela friden, har ingen upptäckt och påtalat anglicismerna?!
När jaget blir bjuden till en “uppskalig restaurang” måste jag googla flera gånger, för det måste väl vara jag som missat något? Det kan väl inte vara direktöversatt? Men jo, det är det. Kanske är det menat som ett stilgrepp, kanske som ironi, men om så är fallet landar det inte.
Det här är ett genomgående drag – att jag som läsare får fundera på om det finns en tanke bakom de märkliga meningsbyggnaderna eller om det bara är slarv. Bonniers måste väl ha bättre redaktörer?
Sex in the City känns som en förstudie inför vad som skulle kunna vara en intressant roman, ett försök att närma sig ett ämne och en slags karaktär från olika håll. Det finns potential i det, och med fördjupning av teman och personer och med en bra redaktör kan det bli en bra roman (eller vilken form som Ringskog Ferrada-Noli nu vill skriva i). I sin nuvarande form tycker jag dock inte att det håller, tyvärr.
