Det brittiska post-punkbandet Squid, hela folkhögskolesveriges favoritband, är tillbaka med sitt tredje album Cowards. Tillsammans med andra toppband som Black Country, New Road, Shame och Black Midi (RIP) utgör de den beryktade Windmill-scenen – den nya generationen av post-punk, alla hemmahörande från en lokal pub i södra London. Efter två kritikerrosade album, som både injicerade lite välbehövligt liv i den annars rätt slutna genren, var förväntningarna inför Cowards höga.
Bandet har, i likhet med deras samtida Black Country, New Road, rört sig allt mer mot det överdådiga barockoperauttrycket. Ett lätt drag hade varit att säga att denna likhet sträcker sig över hela albumet, men sanningen är att likheterna stannar där. Cowards är snarare ett fall in i det långsammare, shoegaziga dunklet än en dunsig konstpop. Titelspåret Cowards hade inte känts malplacerat på Slowdives Pygmalion. Medan Bright Green Field var kaotiskt och kantigt, fyllt av ylande sång och obehagliga ljudlandskap, och O Monolith balanserade struktur med fortsatt experimentlust, är Cowards en mer nedtonad och suggestiv upplevelse. Krautrockinfluenserna finns kvar, särskilt i de långa och repetitiva uppbyggningarna till klimaxen, men de blandas nu med ett mer klassiskt anslag där cembalon och stråkar ger en nästan barockartad känsla. Samtidigt känns det som att albumet tappar farten efter ett tag. De sista låtarna står mest och stampar och längden på låtarna övergår från att vara lockande till skrämmande.
Texterna på Cowards är några av Squids mörkaste och mest politiska hittills. De tidigare albumen har haft en mer abstrakt eller satirisk ton, Cowards har en direkt och skoningslös skildring av mänsklig apati och skuld i ett samhälle som faller sönder. Ett återkommande motiv är mänsklighetens tysta acceptans av det fruktansvärda som pågår i det halvt skymda. I en av albumets bästa låtar, Crispy Skin, skildras en framtid där människokött har blivit en handelsvara och där huvudpersonen långsamt får smak för det. I Building 650 snuddar Ollie Judge, bandets sångare och textförfattare, vid verkliga tragedier såsom Grenfell Tower-branden i London när han beskriver brinnande byggnader gjorda av billigast möjliga material. Den allt snabbare nyhetscykeln och människors stympade uppmärksamhetsspann vänds tillbaka på lyssnaren när albumet kräver att vi stannar med obehaget under den fyrtiofem minuter långa speltiden. Men förtjänar albumet verkligen fyrtiofem minuter av stilla koncentration?
Ingen kan säga att albumet inte är kompetent . Låtarna är skickligt konstruerade, fullständiga visioner. Albumet delar dock dessvärre samma akilleshäl som resten av Windmill-soundet: självgodheten. Squid har alltid balanserat denna med att faktiskt leverera musik värd att vara självgod över, men på Cowards tappar bandet mig en aning efter den frontlastade A-sidan. Kulisserna synliggörs, och man drabbas av en känsla av att den komplexa ljudbilden – cellorna och cymbalerna – täcker upp kreativa svarta hål. En fråga uppenbaras i lyssnarens huvud: är det jag som inte är tillräckligt smart för albumet? Eller är det bara lite tråkigt?
