
Claire Keegan samlar enorm smärta och sorg i debutnovellsamlingen Antarktis
Vilma Wirenheds novellhöst fortsätter med den hyllade irländska författaren Claire Keegans novellsamling Antarktis från 1999. Trettio år och flera uppmärksammade böcker senare är det svårt att läsa debuten utan att snegla mot det författarskap vars kvaliteter sedan dess blivit minst sagt välkända.
Jag trodde att min följetong om novellhösten var över, men icke! Nu, under höstens allra sista dagar, kommer den hyllade irländska författaren Claire Keegans debutsamling Antarktis på svenska, i översättning av Erik Andersson.
Det är en novellsamling bestående av femton noveller som utspelar sig, i de fall där det alls går att avgöra, på Irland eller i den amerikanska södern (där Keegan också själv har studerat). Majoriteten av novellerna berättas ur kvinnors perspektiv, och trots att de handlar om olika personer, vuxna som barn, på olika platser har novellerna en genomgående känsla som håller ihop hela samlingen. Det finns en kyla, en håglöshet och apati inför livet, en enorm smärta och sorg – Antarktis är verkligen en passande titel.
Bäst är också just titelnovellen Antarktis, som är samlingens första. I den möter vi en kvinna som under en decemberhelg lämnar man och barn hemma och tar tåget till stan för att ha en affär. Hon träffar en man på en pub och går hem med honom. De äter, dricker, pratar om helvetet och har sex. Men hennes älskare vill inte att hon ska lämna.
Det är en stark inledning på en lite mer ojämn novellsamling. Det är förstås orättvist att recensera en trettio år gammal debut eftersom man redan vet hur bra hon blivit sedan dess och därmed också omöjligen kan betrakta den som just en debut. Det går nästan inte att låta bli att jämföra den med hennes senare verk, bland dem den filmatiserade Små ting som dessa, med Cillian Murphy i huvudrollen, och Det tredje ljuset. Men om man försöker glömma hennes framgångar under de nästan trettio år som gått sedan Antarktis först publicerades kan man konstatera att det är en mycket stark debut.
Redan här anas det som senare ska bli hennes kännetecken: den irländska landsbygden, en minimalistisk och återhållsam stil, känsla för barnperspektiv och förmåga att arbeta med det osagda, även om hon i debuten ställer sina karaktärer inför långt mer extrema situationer än senare. Hon känns varken osäker eller trevande trots att hon prövar olika sorters noveller, utan har full kontroll över texten. Det är, rakt igenom, en mycket skicklig författare vi har att göra med.
Men samlingens komposition förvirrar mig något. I de första elva novellerna är huvudpersonerna kvinnor (utom möjligen en, som handlar om en hel familj), medan de fyra sista handlar om män. Här tycker jag också att samlingen tappar en aning. Inte för att novellerna är dåliga, utan kanske främst för att det bryter ett mönster som jag under resten av läsningen upplevde som centralt: en novellsamling om att vara kvinna och flicka.
För här finns det kvinnor som väntat på sin älskare i årtionden, flickor som utsätts för övergrepp eller ligger med brevbäraren i utbyte mot mat. Det finns kvinnor som slitit hela livet för att göra sin ilskna far till lags, barnflickor och au pairer och fruar och döttrar. Antarktis är både en bred kvinnlig erfarenhet och en samling av tragiska öden, hjärtskärande i all sin enkelhet.
Efter Antarktis tycker jag att Morsans Ginger Rogers-predikan och Systrarna är samlingens starkaste. I den förra blandas lantbrukets vardag och miljö med ett förbjudet begär, familj, död och dans. I den senare får en kvinna besök av sin syster med familj som vägrar lämna. Här är Keegan otrolig. Båda novellerna är dessutom lite längre, vilket passar henne bra. Vi tillåts, trots novellformens och hennes egen stils begränsningar, komma karaktärerna lite närmre. Det löser också de problem som finns med en del av samlingens lite svagare noveller, där man inte hinner utveckla någon förståelse för karaktärernas agerande och öden.
Det finns en saklighet i berättandet som gör det hemska ännu värre. Keegan låter sina karaktärer uttrycka en slags hopplöshet eller likgiltighet inför sin situation. Det blir kanske aldrig bättre, eller som Betty, huvudperson i Systrar, uttrycker det: “Mest av allt blir allting likadant.”
Kanske är det också så, men den oroliga kan finna tröst i det. Författare utvecklas och blir bättre, nya böcker skrivs, hösten tar slut och lämnar plats åt en ny årstid, en ny följetong. Tills dess är Antarktis, trots sin kyla och obehag, en mycket bra bok att befinna sig i.
