Civil Polis river Skeppet med en excentrisk originalitet

Civil Polis är ett band som syns och hörs, har jag förstått, då det ryktats om dem från huvudstaden. Med strax över tusen lyssnare i månaden är de ett ganska litet band – men tydligen samtidigt Sveriges största, enligt artistbeskrivningen på Way Out Wests hemsida som konstaterar att det är fritt för alla att gå med i det bandet och att de gärna fortsätter växa. Då de är likeable av kreddiga personer i kulturstockholm platsar de in på Stay Out West. Poeter, och medlemmar i andra kultiga småband, utgör några av fansen och ingår i samma kretsar. 

Konserten äger rum på Skeppet och när klockan slår midnatt går bandet på, tre killar, med låten Evolution. Det är modigt och anarkistiskt att börja kvällen med en osläppt låt. Stämningen sätts av att sångaren gömmer sig i en stor trenchcoat och sjunger med sexig stämma, en suggestiv sångröst som i sina mjuka passager för tankarna till en ung Jocke Berg. Backingen består av ett upbeat och ljussättningen är så pass intensiv att den lätt kan orsaka ett epileptiskt anfall för den som har fallenhet för sånt. 

Lagt kort ligger är bevisligen en favorit då folkhavet skrålar med. Det är en hög volym av ett hoppvänligt tempo och absolut som upplagt för en moshpit. Åskådarna utgörs av många snubbar i sina twenty-something, samt en hel del unga tjejer och någonstans däribland en och annan inbiten svensk progg-/punkgubbe. Och apropå det påminner Hon vill bo i stan nästan lite väl mycket om Rymdimperiets Vad tror du hon vill ha?, i tematik och politisk riktning åt samma håll, men det funkar. Låtarna återkommer till Stockholmsskildringar, med tunnelbana och nämnande av förorter som Märsta (även om jag tvivlar starkt på att bandmedlemmarna är någon annanstans ifrån än innanför tullarna). Men detta till trots är det väl gestaltade bilder som målas upp och gör verkligheten rättvisa. Civil Polis samhällskommenter gifter sig bra med det mer moderna beatet och på så sätt blir det samtida.

Samtliga i bandet har solglasögon på scen tills mitten av setet då sångaren blottar sitt ansikte. Det är även han som står för showen, med ett scenspråk som är intensivt och liknar Thåströms: med en lutning över mickstativet som nästan får knäna att släpa i marken. Skillnaden är att den här grabben är spänstig och skiftar i nivå: squattar, hoppar högt och lägger sig platt. 

Ungefär halvvägs genom konsertens speltid gästar två utomstående snubbar på varsin låt, först SJÄLEN och därefter Love Öhling, Rekordåren. Båda gästartisterna har ett mer ifrågasatt scenspråk, men det kan i och för sig ha att göra med att det är lätt att blekna bredvid en så excentrisk typ som sångaren. Öhling delar scen under en cover av Bängen trålar som är en homage till Ulf Dageby, vilket har genomgått en ganska stor omarbetning och det är faktiskt bra ändå, trots att det är svårt att mäta sig med originalet av Nationalteatern. 

Publiken verkar bli mer och mer investerade ju mer tiden går, och nog är det för att bandet själva så passionerat framför sin musik. En låt med stort underhållningsvärde är Manifest, som iscensätts med en typ av performance där sångaren läser flertalet A4:or som han sedan kastar från scenen. Det är som poesiuppläsning till musik och det är nog just därifrån inspirationen kommer ifrån, för rabblandet fortsätter i nästa låt Bioanalodigitalamedialakemoklick, som får publiken att skrika sig hesa. 

Det är hög kvalitet att kunna ta något så banalt som en vardagssyssla och göra det bra som i Vem ska ta hand om disken, som får en hel del charm av sin humoristiska ton. Det är att koka soppa på en spik och servera en hel måltid. Även sista låten Hjärtat Slår, är imponerande komponerad – en sårig text till en uppfriskande frustration löper ut genom förstärkarna. In i det sista är stämningen eggande, och jag upplever det som spännande hur allt bara tycks fortsätta: musiken, publikens dedikation, bandets scennärvaro – all energi går runt i en evighetsloop.

På många sätt påminner Civil Polis om ett nytt band med Thåström i spetsen, på sättet som sångaren fullkomligt bär hela upplevelsen med sitt scenspråk. Även de andra två bandmedlemmarna ger rummet färg och form, med distade gitarrer och en bas som får en att vilja hoppa så som frontmannen gör. Det gapande hål som Ebba Grön och dess jämlikar lämnat bakom sig verkar ha en god chans att fyllas av Civil Polis originella och samtida sound.