Cirkelns fyra hörn – Jerker Virdborg
En dag blir Per överraskad av sin pappa. Kanske lite märkligt, tänker man sig, att en pappa kan vara så peppad över att få ge sin fyrtiofyra år gamla son en överraskning. Så peppad att han nämner det för första gången fyra år i förväg, för att helt plötsligt skriva att Per ska möta honom nu.
Pappan har hyrt en buss med tillhörande guide, och det verkar faktiskt som att han har tagit kontrollen över det mesta den här dagen. Det blir till och med grön signal när han skriker tillräckligt högt. Men är det verkligen pappan som iscensatt överraskningen? När de åkt ett tag medger han att “jag vet inte mer än du”, och pekar på chauffören, Laura. “Det är hon som bestämmer”. Och Per är medgörlig, snäll och ifrågasätter ingenting. Han håller tyst när fadern ber honom och tillåter sig ledas in i ovissheten trots att den tvingats på honom från ingenstans. När han väntar på nästa steg i överraskningsmomentet, ute i en skogsdunge, ser han upp så att han inte ska råka trampa på någon stackars insekt.
Det visar sig att pappan bokat den historiska rundturen: Cirkelns fyra hörn. Men den riktiga överraskningen har en annan historia än den med Sveriges kungaätt som utgångspunkt. Per ska få fråga vad som helst om sin pappas liv, det är den riktiga överraskningen.
Per har inget han vill veta, vill inte heller fråga något, men pappan berättar ändå. Skuggor från det förflutna blir med ens riktiga människor, och omöjliga att värja sig från.
Cirkelns fyra hörn gestaltar en klaustrofobisk tillvaro där Per – bokens jag – utsätts för, inte bara en överraskning utan också, flera sanningar. Oavsett vad han känner eller tycker om det han får till sig så består det fortfarande: Han är ett vittne till historien, inte en skapare av densamme. Man får intrycket av att allt pågår runt karaktärerna, oavsett vad de tycker, tänker eller gör – men att skeendet skulle ha varit omöjligt utan dem.
Boken bjuder på märkliga blankrader, mer ett estetiskt val än ett korrekt uttryck, upprepningar och ett okonventionellt användande av repliker. Flera repliker följer ofta på rad, utan att utge se för att vara en monolog, men är inte heller en dialog. Stundvis känns det som om jaget bara pratar med sig själv. Att det endast är där frågorna ställs.
In emellan, som både i fokus och i vägen, finns faktabaserade kapitel med information om platsen de är på och den historiska händelse och personer som utmärker den. Man kan utläsa dem som de ljudstycken pappan och Per för lyssna till när de anländer till en ny plats. Kanske just för att man inte kan bortse från dem, för att författaren har satt dem där, likt ett betongblock av information, och hindrar dem från att komma vidare. Dessutom uppmuntras vi till att vara uppmärksamma, på att lyssna och ta in allt som guiden säger, för bästa möjliga upplevelse. Kanske hittar vi saker mellan raderna, eller rent explicit – en avsändare som ljuger, en plats laddad med laddade minnen. Kan en historia förmedlas rakt upp och ner, utan att präglas av sin berättare?
Berättelsen förmedlas i ett enda svep, där vi inte för en sekund – en fikapaus i rundturen – viker från Pers sida. Som läsare tillges vi lika mycket intryck och information som jaget självt, vilket ger en illavarslande, olidligt spännande och medryckande läsupplevelse.
Möjligtvis spelar det inte heller någon roll vad som är riktigt. Att vetskapen, kunskapen, tar dig vidare – steg för steg – och att det är detta som är verkligt. Precis som i pappans egen historia. Ju mer information som faller på plats, desto mer begriplig blir anledningen till att de är där.
Kanske har det inte att göra med vad någon väljer att berätta för dig, det avgörande svaret beror på vad du ställer för fråga.
