Christian Gabel om att fånga glömda framtidsdrömmar i musik
Christian Gabel är tillbaka med en repris på fjolårets hyllade audiovisuella konserter för projektet 1900. Det som för drygt 17 år sedan började med en gammal bandspelare och instrument som hittades på loppisar och vindar, har nått en viss kultstatus och hyllas av såväl kritiker som publik, gamla som unga. Nu är Christian och hans medmusiker mitt uppe i en ny turné. Under Göteborgsetappen, halvvägs genom tre spelningar på Stora Teatern, fick jag chansen att djupdyka i 1900 och de audiovisuella konserterna.
Christian, jag vet att du är ett stort fan av gammal teknik, men jag hoppas att det är okej att jag antecknar med mobilen?
– Haha, ja, självklart.
Är du nostalgiker, annars?
– Nja, nostalgiker brukar ju syfta på en slags saknad till det förgångna, men det kan nog också betyda att man på något sätt greppar tiden som var.
Är det tanken bakom 1900, skulle du säga, att greppa tiden som varit?
– Jag tror inte att jag hade en medveten tanke när jag började spela in de första 1900-skivorna. Att det skulle handla om att greppa tid eller någonting, utan jag gjorde egentligen bara musik. Just det tekniska sättet som jag gjorde det på – som var en slump av att jag fick en gammal bandspelare av min före detta flickväns pappa – det liksom födde massa tankar kring det, men det var egentligen inte speciellt uttalat. Det var mer att när jag började tänka på vad det skulle vara så märkte jag att alla referensramar jag hade att hänvisa mig själv till, allting kretsade kring 1900-talet på något sätt.
Du har ju låten Anti 1900 på plattan Tekno, det är alltså inte nödvändigtvis en saknad till 1900-talet?
– Nej, verkligen inte. Och den låten är väl lite för att förtydliga det. Det är också det jag tycker är obehagligt med den tid som vi är i nu. När jag gjorde första 1900-skivan runt 2007, då kändes det som att 1900-talet var någonting avklarat, att nu har man faktiskt gått vidare från hur det var då. Men nu är det som att allting ligger i en tidsera som är ideologiskt närmare 1900-talet än vad det var för 15-20 år sedan. Jag kunde inte föreställa mig då att folk som står på gatan och heilar på 90-talet skulle kunna sitta i regeringsposition, men där är vi ju nu.
Sedan 2012 har du även släppt musik under ditt eget namn, jag hörde någon beskriva Christian Gabel-musiken som framtidens motsvarighet till 1900.
– Ja, jag vet inte vem som skulle tänka att det var framtiden för det har ju också något gammalt. Men jag tänker att likt Kraftwerk har det någon slags retrofuturism. Att det hade väldigt starka referenser bakåt. En sorts futuristisk nostalgi och det tycker jag kanske är lite närmare vad jag tänker när jag hör min egen musik.
Det är nog det jag har tänkt när jag lyssnat på 1900, någon slags retrofuturism.
– Ja, men det tänker jag också. Glömda framtidsdrömmar på något sätt. Förhoppningar som fanns om hur framtiden skulle vara, så försöker man fånga det ljudmässigt.
På turnén väntar konsertlokaler av högsta rang som Acusticum i Piteå och Dramaten i Stockholm och av recensionerna att döma gjorde konserterna dessa miljöer mer än rättvisa. Men om ni, som jag, inte lyckades få tag på biljett i fjol så behöver ni inte vara oroliga för att redan ha missat det bästa.
– Det har gått jättebra [på den här turnén] hittills. Det är en fortsättning på den i fjol, inget är nytt förutom några personer som har fått hoppa in lite här och var. Men det har känts mer som en föreställning än en konsert där jag bara spelar mina låtar, och på det stora hela har det varit så få konserter som jag gjort med 1900, så jag tänker att det tål samma upplägg igen.
1900 beskrivs titt som tätt som filmmusik och låten Den minsta av segrar har tagit plats i flera olika filmsammanhang. Men trots att han själv är filmintresserad så var det aldrig någon underliggande tanke till musiken.
– Jag hade nog inte det först, men det finns väl alltid med. Jag tror att det nästan är så jag vet om någon liten idé är värd att jobba vidare med; om jag får bilder i huvudet och att det känns som att det berättar någonting. Det är många som tycker att det låter som att det är filmmusik till någonting, och eftersom det inte finns någon film så måste man skapa det själv.
Hur blev idén kring en “audiovisuell konsert” till?
– Idén kom till genom att den instrumentala musiken alltid har gett mig massa bilder, och jag kände att om jag ska spela live med det här någon gång så kommer det liksom behövas någonting visuellt, mer än att jag sitter vid ett piano och plinkar hela tiden. Till slut så var det väl något läge då jag hade lite resurser för att få till det där.
Är det lika mycket ett drama som konsert? Vad kan man förvänta sig?
– Man måste ju tänka dramaturgiskt i alla fall, att det finns toppar och dalar. Sedan är det upp till var och en att avgöra om de tycker att det lyckas, men det har jag tänkt mycket på. Hur man placerar låtarna både låtmässigt och visuellt för att det ska bli någon sorts dramaturgi som följer en naturlig kurva.
– Sen vad folk förväntar sig vet jag inte och tänker kanske inte att det är en bra grej att säga. Om de gillar 1900s musik så tänker jag att det här är ett bra visuellt sätt att uppleva det på. För mig så visualiserade det här vad musiken har skapat i mitt huvud så jag hoppas att det gör det för någon annan.
Som trummis är det förvånansvärt lite trummor i din musik. Har det alltid varit syntar för dig innerst inne?
– Ja, jag hade länge som målsättning faktiskt att det inte ska vara några trummor med alls. De två låtarna på första skivan som det är trummor på, de lade jag på absolut sist och märkte att nu måste det väl vara med, haha. Men jag ville undvika det eftersom det kändes som att det är mitt vardagsjobb att spela trummor och att det här skulle vara något annat.
Efter en karriär som trummis hade man förstått om Christian var sugen på att se mer av rampljuset som soloartist, men under intervjun märker jag att han ogärna använder ordet “jag” och tar istället varje chans att hylla sina kollegor:
– Jag hade väldigt tur att jag träffade [scenografen] Mats Sahlström, som dessutom tog in Johannes Winkler och Linus Johansson som har hållit på med att göra projektioner med filmer. Det har bara varit en lyckträff… de är en väldigt stor del av att det här kunde bli som det blev. Hade jag inte träffat dem så hade det verkligen kunnat bli lite vad som helst.
Idha Holmlund skrev igår i en recension att “Christian Gabel och hans vänner arbetar som en organism, ett kollektiv utan behov av individuell bekräftelse”.
– Ja. Det är nog lite skönt att man känner att det inte bara är jag som ska ställa mig på en scen och spela och vara någon sorts underhållning. Utan man tar in andra element och jag själv som individ kan ta ett steg tillbaka och egentligen bara ha en roll i helheten.
Debutplattan 1900 kom ut 2008 (trots att Spotify säger 2009) och under de 17 åren som följt har Christian varit upptagen med mycket. Han har bland annat gett ut plattor under sitt eget namn, producerat album tillsammans med Annika Norlin, drivit skivbolag och studio och är kanske allra mest känd som trummisen i bob hund. Men trots att bob hund nyligen tog farväl till livemusiken tror Christian inte att det innebär att någonting kommer att förändras för 1900s del.
Är det skönt att kunna fokusera på eget nu?
– Det är ganska skönt att få ta kommandot över sin egen berättelse på något sätt. Men jag känner väl att jag befinner mig i något läge där jag inte vet om jag kommer att fortsätta med 1900 heller. Så det är lite obehagligt att det är mycket som känns ovisst. Men också bra på något sätt, tänker jag.
Hur känns det att det har hållit på så länge?
– När man spelade med bob hund, till exempel, tänkte man nog mer på hur länge det är man faktiskt har hållit på. Men med 1900 känns det som att det ligger lite utanpå någon sorts bäst-före-märkning, för att musiken låter redan gammal. Det lät gammalt redan när det kom ut på något sätt… men nu börjar man kanske tänka att det här kommer nog kanske inte bli något mer.
Vad är planerna framöver?
– Jag kan inte svara på det riktigt. Det här är lite för otympligt för att bara sätta igång och göra, och nu har jag gjort det ett tag. Jag måste omgruppera lite först, för att se vad man kan göra.
Jag fick själv chansen att se Christians konsert på Stora Teatern dagen efter intervjun och det dröjde inte länge innan man förstod hyllningarna. Det var som att se en film som var så bra att det kändes som att den bara pågick i fem minuter. Det är en visuell musikupplevelse som man inte kan undgå att bli berörd av, och stundvis upplever jag en musikalisk sublimitet som mycket få konserter har lyckats med innan. Det är utan tvekan en av de bästa konsertupplevelserna som i skrivande stund fortfarande finns tillgänglig i Sverige. Så om det här nu är den sista chansen att se 1900, ta den. För något annat kommer du som musikälskare att ångra.
1900 spelar 22 och 23 november i Stockholm, 18 och 19 december i Umeå samt 20 december i Piteå.
