Céline går en på nerverna

Var ska vi börja? Louis-Ferdinand Céline älskade Hitler och skrev fantastiska böcker, som (min tidigare kollega) Eric Luth sammanfattade det i somras.

Vi kan börja i Frankrike, den 6 juni 1944. De allierade styrkorna intog Omaha Beach som ett första led i invasionen av Normandie. Två månader senare befriades Paris av den franska motståndsrörelsen och fem månader senare flydde den franska författaren och ökända antisemiten Louis-Ferdinand Céline från staden med en väska full med ofärdiga bokmanuskript till Danmark, där han fängslades i egenskap av kollaboratör och manuskripten gick upp i rök. De franska myndigheterna dömde honom in absentia som kollaboratör men senare gav en militärdomstol honom amnesti i egenskap av krigsveteran från första världskriget. 1951, efter ett års fängelse, fick Céline resa tillbaka till Frankrike.

De ofärdiga manuskripten förblev försvunna – tills nu. 2020 lämnade en journalist för vänstertidningen Libération över dem, en hög handskrivna pappersark, till polisen i Nanterre. Där hamnade de slutligen i förlaget Gallimards händer och skrevs rent till en trilogi bestående av Krig, som nu har översatts till svenska av författaren Kristoffer Leandoer, Londres (“London”) och La Volonté du roi Krogold (“Kung Krogolds testamente”). Återfinnandet av Célines ofärdiga manuskript har beskrivits som “en av århundradets största litterära händelser”.

För att förstå varför en bunt papper, eventuellt antisemitiska sådana, skulle vara en av seklets största händelser måste vi rulla tillbaka bandet igen.

Louis Ferdinand Céline föddes i en medelklassfamilj i Paris mot slutet av 1800-talet. 1914, 20 år gammal, tog han värvning i armén och volonterade att leverera ett brev i Belgien trots den omfattande faran för tysk beskjutning. Uppdraget blev framgångsrikt; han överlevde med en kula i armen och belönades med en médaille militaire för sitt mod. Efter kriget utbildade han sig till läkare.

Célines erfarenheter under första världskriget präglade honom genom hela livet. Han har sagt att kriget gjorde honom för alltid äcklad av allt ‘krigiskt’ (“belliqueux”) och han förblev en livslång pacifist. Som Leandoer skriver i sitt förord är det just som ‘pacifist’ man bör betrakta Céline, trots att många andra epitet – kanske antisemit, nazistkollaboratör eller landsförrädare – skulle vara lockande. (Förvånansvärt nog uttalar sig varken förlaget eller översättaren om Célines politiska tillhörighet i samband med utgivningen av Krig.)

Allt förändrades 1932, när Céline gav ut Resa till nattens ände, en modernistisk och stundvis obegriplig tegelsten om bland annat krigets fasor och meningslöshet. Framför allt är det romanens stil som sticker ut. Till skillnad från annan stor litteratur från det tidiga 1900-talet – tänk Woolf eller Proust – var Resa skriven på ett närmast vardagligt språk, ett som arbetare och vanligt folk talar, med en känsla för det talade språkets klang och egen poesi.

Lingvisten Leo Spitzer, romanist och österrikisk-judisk litteraturkritiker, placerar Céline i en fransk tradition bland jättar som François Rabelais där ett vardagsnära språk och en joie de vivre häcklar makten för dess högfärdighet, hyckleri och moralism, bland författare som inte räds för att rulla i gyttjan och ta det vanliga folkets parti. (Han skriver ironiskt i en essä att Céline besitter den litterära talangen att skriva hela romaner av enbart antisemitiska glåpord.) En tradition som Michel Houllebecq försöker att skriva in sig i, men förmodligen misslyckas, och som de roligaste personerna på högertwitter hämtar näring ur.

Man läser Céline för hans språk, eller snarare hans tilltal. Trots att nästan ingenting händer i romanen, och det som väl händer inte kan förklaras, blir berättelsen en bladvändare av vitaliteten i Célines nästan talade monologer. Det rasande och elegant distanserade tilltalet är en kraft för sig. Så här beskriver han ett slags livsfilosofi med en schvung som överrumplar Göran Perssons “berätta inte för mig om det svenska klassamhället”-tal: “Från och med en viss punkt är det bara korkat, livet, går inte att lura mig, jag känner det väl. Jag har sett det. Vi kommer att mötas igen. Vi har oavslutade affärer ihop. Jag går det på nerverna.”

Nu, 92 år senare, ges den återfunna Krig ut på svenska. I romanen vaknar Louis-Ferdinand, som här bara heter Ferdinand, upp i leran på ett slagfält under första världskriget. Han har inga minnen kvar och hamnar efter några ansträngningar på ett militärsjukhus i norra Frankrike, där han blir sängliggande i väntan på en operation genom första halva romanen och stöter på andra hysteriska figurer. Bland annat “födslogeniet” Bébert, eller Cascade som Céline ibland skriver, som han senare besöker barer och bordeller med. Och sjuksköterskan L’Epinasse som inleder en problematisk – Ferdinand är sängliggande! – affär med honom.

Och sannerligen går Céline en på nerverna. Han lyckas med bedriften att framstå som gravallvarlig och ironisk samtidigt, samtidigt som hans språk aldrig tycks sakta ned. Att jämföra det med kriget som rullar vidare utanför sjukhusets väggar är dock ett misstag. Célines vapen är inte kulsprutan, utan pennan. Även när Ferdinand, sängliggande och kåt, fantiserar om sköterskorna på sjukhuset kan man ana en ömhet som inte riktigt fångas av svenska glåpord för kvinnor (Houellebecq har för övrigt samma problem.) Och det är Kriget och eliterna som startade det som är fienden, aldrig andra nationaliteter.

Det oerhört célinska är dock både en styrka och en svaghet; varför läsa Krig när Resa redan finns? Kanske för att Krig är kort, rolig och rivig. Medan andra författare som skriver första personens streams of consciousness ofta stänger in läsaren i sin klaustrofobiska inre värld, dansar han på randen till att explodera. Céline har en växel: vi kör!