Carolina Thorells dikt är ett språk som söker sin början
Denna stillsamma men tankedrivna recension följer hur Carolina Thorell rör sig i gränslandet mellan tid, minne och uttryck, där sorgen efter en mor samexisterar med ett spirande hopp om nytt liv. Caspian Florby läser en diktsamling som både söker och undflyr svar, och som i sitt lågmälda, sakrala tonfall prövar vad språket egentligen förmår bära.
Kan en text börja före språket? Det är en fråga jag har med mig redan från första sidan, och jag släpper den inte. Vad är detta språk som texten hela tiden försöker närma sig? Jag har fortfarande inget tydligt svar.
Vi har alla funnits är Carolina Thorells sjunde diktsamling, och den första som jag har läst. I sin helhet är den mycket stillsam och kontemplativ. Den hanterar smidigt ett brett spektrum känslor och tillstånd, utan att fastna i något av dem.
Diktjaget kämpar med livets stora gåtor. Jag skulle säga att de största frågorna som lyfts är de om tiden, språket och döden. Bokens prolog följs av sex kapitel som alla inleds med en liten haiku. Det är ett sympatiskt format, och man blir snabbt indragen redan i prologen, som jag nästan skulle säga är en av bokens kraftfullaste delar. Där ställs kärnfrågorna direkt, om tiden och varat, tillsammans med starka, mytiska och nästan våldsamma bilder.
Däremot avtar den kraften lite senare och vi hamnar i ett mer milt och tryggt språk. Diktjagets mor har gått bort, och jaget tycks vara både vuxet och barn på en och samma gång. Ständigt ställs frågor om språket, men några svar får vi inte.
Tidigt i boken får vi höra diktjagets mamma säga att hon vill resa iväg med diktjaget, en replik som om hon talade rakt till oss. Ändå förstår man att detta var för länge sedan, samtidigt som det sker nu. I orden och läsningen blir mamman till igen, frammanad av språket. Jag har en känsla av att det är vad dikterna prövar: vilken plats tiden har i språket och i vilken grad verkligheten lyder under det. Tiden i boken faller samman, upprepar sig själv och förskjuts. Minnen glider in i nuet, döden blir nytt liv.
“Dikten är att den återuppstår.”
Plötsligt slår det mig hur passande det känns att jag läser boken under påskhelgen. Jag ser också längst bak att Carolina Thorell, utöver att vara poet och grafisk konstnär, är diakon. Många delar har kristna referenser. Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.
Trots att dikterna behandlar sorg, känner jag aldrig att boken blir riktigt mörk. Det känns som att allt är skrivet ur en väldigt samlad position, full av lugn, mildhet och eftertanke. Som om lång tid har förflutit mellan nuet och textens smärtsammaste ögonblick, trots att smärtan fortfarande finns kvar. Därför blir jag inte direkt ledsen när jag läser, istället upplever jag sorgen som om den vore ett milt sommarregn. Sorgsen, men bitterljuv. Jag tror att en anledning till att jag känner så är att samtidigt som diktjaget sörjer sin mors bortgång, finns ett stort hopp inför en stundande födelse av ett barnbarn. Det blir generationellt, ingen dör utan att nytt liv också kommer.
“Kanske finns du nu
för att barnet som växer
inuti min dotter
finns”
Ibland känner jag att texten arbetar mer med idéer än med tydliga bilder. Stundvis kan det skapa en viss distans, då orden nästan tycks anstränga sig för att förklara sig själva. Men det finns vissa sidor och stycken som särskilt fångar mitt intresse. Det är när boken vågar lämna lite av sitt vackra men försiktiga språk, och röra sig närmare det mystiska, djupt personliga och nästan obegripliga. Detta sker till exempel när naturen blir personifierad och vi får läsa björkflickornas sång, och om hallonflickans tomrum. Men också som i detta stycke, där en pappa för första gången benämns:
“Vinden slungar gardinen
genom det öppna fönstret
pappas keps
hänger kvar
på sin krok
utan
honom”
Det är då jag vill be boken att stanna upp, och dröja sig kvar ett tag till i bilderna. Jag skulle vilja veta något mer om mamman vi sörjer. Vem var hon som person, åkte vi någonsin på resan med henne? Texten frågar:
“Var upphör din läsbarhet”
Samtidigt undrar jag om den någonsin fanns. Men är det inte precis vad boken försöker göra? Att pröva språkets makt. Det är trots allt en diktsamling, och jag vet att det är lönlöst att kräva handling och svar. Det är faktiskt också en ganska elegant diktsamling. Den sortens bok man gärna hade tagit med för stillsam läsning på sommarhusets veranda en mild augustikväll. Om man nu skulle haft ett sådant.
