Capriolis dansverk är ett pågående utkast – på det bästa av sätt
I sitt nya verk Game on, skapar Cristina Caprioli en kontrast till vad som vanligtvis brukar ta plats på Dansens Hus stora scen. Till skillnad från de uttrycksfulla dansverk som annars ofta syns på denna plats, visas här minst lika mycket substans men genom ett mer precist och avskalat tillvägagångssätt.
För den som inte är bekant med namnet Cristina Caprioli, är dansaren, koreografen, professorn i koreografisk komposition, Venedigbiennalens guldlejonpristagare med mera, ett internationellt välkänt namn inom dans- och konstvärlden. Stockholmsbaserade Caprioli startade under 90-talet organisationen Ccap, som sedan dess har producerat en mängd verk av olika medier och praktiker. Hennes koreografiska arbete kännetecknas av en rörelseteknologi som kan beskrivas genom precision och komplexitet.
Så, nog om bakgrund och geniet. Åter till verket Game on.
Den första dansaren på scen är scenen själv. Eller dess skelett. De stänger som utgör scenens övermaskineri, också kallat råsystem, är nerhissade och etablerar olika former när de börjar röra sig. Jag får för mig att Caprioli har utgått från det kala scenrummets egen potential och de möjligheter till rörelse som finns att hämta därifrån. Här blir de horisontella stängerna som en utdragen och förlängd ryggrad, där mängden kotor möjliggör fantastisk finmotorik i den stora rörelse som skapas och fyller hela scenrummet.
Genom denna enhetliga dans, fortfarande utan dansare på scen, startar verket på ett storartat sätt. Dansen fyller rummet med en teknisk och sci-fi-karaktäristisk känsla, för att sedan ersättas av sammanlagt åtta mänskliga dansare. Autonoma danser etableras – egna centrum av rörelse som fragment av den tidigare enhetliga rörelsen från takets stänger. Varje dansare tillåts vara i sina egna rörelser utan att kontakt, eller förslag om kontakt, uppstår mellan kropparna. Det bildas ögrupper av inåtvända danser som delar scen, utan att påverkas av varandra.
Rörelsepraktiken uppfattas som ett improvisatoriskt utforskande där dansarna söker, kombinerar och hittar olika artikulationer av rörelser som sedan upprepas tills de uttömts, för att därefter ta fasta på en ny detalj som leder vidare till en annan rörelsestruktur. Rörelserna är ständigt fullbordade, både i kroppens större och mindre delar, vilket visar dansarnas färdigheter.
Några av dansarnas långa hår drar till sig min uppmärksamhet. Med hjälp av det uppifrån kommande ljuset av Thomas Zamolo förlängs de korta, upprepade rörelserna i långa hårstrån, vars fina och följsamma egenskaper lämnar ett eko av det mekaniska ursprunget.
Rörelse är uppenbart substansen i Capriolis arbete, men en substans som inte på något sätt skriker efter att vilja bli sedd, hörd eller lyssnad på. Den bara är. Dansen utmanar på så sätt sin publik – det händer inte särskilt mycket mer utöver det gedigna rörelseutforskandet. Och upplägget påminner mig om hur en klass på yrkesdansarutbildningen kunde se ut: ett två timmar långt pass av rörelseutforskande utifrån vissa strukturer, kvaliteter eller idéer.
Det som sticker ut i Game on är den sekvens där förflyttande rörelser får ta plats. Något bryter sig loss och överskrider den enskilda kroppen. Det som sker är något som i vardagligt tal skulle kunna beskrivas som baklängesskuttande. Genom de enskilda förflyttningarna växer en gemensam rörelse fram, där rummet fylls av en levande enhet i ständig förskjutning och omvandling av samspelet mellan dansarnas rörelser.
Game on får mig återigen att reflektera över relationen mellan dans och musik. Det finns ett slags antagande att dans ska dansas till musik. Men här, liksom i många andra fall, upplevs de olika uttrycken snarare parallellt, oberoende av och likgiltiga till varandra. Den instrumentala ljudkompositionen, utan rytm och puls, upplevs inte ha särskilt mycket att göra med det arbete som sker på scen. Musiken blir här överflödig och intetsägande, vilket gör att den gärna hade fått ta mindre plats.
Efter en knapp timmes dans väcks nästan publiken när dansarna i nedhissade mikrofonerna skriker väsande läten på inandning. Det påminner om skränande fiskmåsar. Ljudet bryter totalt, på ett förvånande och något ovälkommet sätt, mot det föregående kroppsarbetet, och efter någon minuts måsskrik är föreställningen slut.
Game on och Capriolis arbete kan beskrivas ha karaktären av ett pågående utkast. Ett arbete som inte vill presentera någon färdigbehandlad produkt. Det kan uppfattas motsägelsefullt att karaktäriseras av precision i ett ständigt testande, men det behöver det inte göra. Caprioli visar nämligen på motsatsen. Det är värderandet av det ordentliga och precisa i själva rörelsen – inte värderandet av rörelse utifrån något bakomliggande syfte. Här definierar dansen sig själv. Utfallet av en sådan praktik kan uppfattas som skralt, men är man lyhörd så finns det oändligt mycket att se.
Game on spelades på Dansen Hus den 23-24 oktober 2026
