Black midi-basisten Cameron Picton stod alltid lite i skuggan av frontmannen Geordie Greep. Under sin tid i bandet fick han aldrig riktigt visa på samma excentricitet, utstrålning eller karisma. Kanske blir det just därför extra intressant att se hans första stora steg efter black midis splittrande 2024. Pictons nya projekt bär det passande namnet (det kom tydligen till honom i en feberdröm) My New Band Believe och består av en skiftande uppsättning musiker.
Där black midis kompositioner ständigt präglades av komplexitet och intensitet är det som om dessa ideal har antagit nya former på My New Band Believes självbetitlade debutalbum. Istället för noiserock och brutala elgitarrer spelar Picton nu en akustisk och progressiv folkrock. Samma maximalistiska lekande med rytmer, tempo och energi får nu stöd av allt från frijazz och sophistipop till flamenco. Gemensamt för samtliga stilriktningar är att de får vävas samman i intrikata strukturer.
Redan på första Target Practice blir det uppenbart hur noggrant uttänkt varje sekund av musiken känns. De vaga öppningsraderna “I’ve got plans that I’ll never share with you / And only when you’re dying will I ever know” reser en mystisk sorts skiljevägg mellan sig själv och lyssnaren, medan staccatoplockad gitarr snart får förstärkning av en böljande, rent cinematisk stråkensemble. Denna elegans och sömlöshet kommer att definiera hela den energiska variant av kammarfolk som Picton utvecklat. Albumet är nämligen fyllt av övergångar, tonartsbyten och taktändringar som alla flyter på med en rent barock precision.
Textmässigt tycks stora delar av albumet beskriva olika scener, men alltid med en vag och abstrakt sorts poesi. Pictons rader velar fram och tillbaka i en sorts motstridig inre monolog till tonerna av den rytmiskt pulserande musiken – som när han på In the Blink of an Eye kastar sig mellan: “I really know nothing / But now and again, now and again, now and again I believe”. Hans texter känns fragmentariska och ambivalenta, och särskilt som han varierar mellan att viska fram dem och brista ut i stark sång blir de på så sätt träffsäkra uttryck för hur det är att befinna sig i instabila känslotillstånd.
Albumets två pärlor är de båda åttaminutarna Heart of Darkness och Actress, vilka sträcker sig över en gigantisk musikalisk bredd. Pictons kompositioner rör sig igenom ett så stort antal olika faser att låtarna framstår som små teatraliska historier. Dessutom bildar hans dunkla poesi en air av mystik i kombination med den vackra sammansmältningen mellan stråkar, piano och gitarr. På Heart of Darkness följer dock balladen Love Story som bryter maximalismen med en väldigt rå enkelhet. Denna okonstlade kärleksförklaring, kantad av vardagsbeskrivningar (“You want potatoes or rice tonight? / Pick up some onions, I’m making dinner”), bjuder för första gången in lyssnaren i vad som känns som Pictons riktiga liv, snarare än de tidigare metaforiska känsloyttringarna. Dess placering i låtlistan visar på albumets stora känslomässiga spännvidd, och man slås av en känsla av att överraskningarna, i livet såväl som i hans musik, aldrig riktigt kommer ta slut.
Medverkar på albumet gör även singer-songwritern Kiran Leonard, som jag länge ansett vara en av världens mest underskattade artister, i egenskap av medförfattare och stråkarrangör. Hans förkärlek till ambitiösa och smått aviga kompositioner sätter verkligen sin prägel på musiken som helhet, framför allt i tillfällen där dissonanta stråkar aggressivt och utan förvarning får kasta sig över resterande instrument. Tydligast känns detta på Actress, som i sina starkaste stunder blir en extatiskt strålande kakofoni i de olika instrumentens samspel. Sist på albumet finner vi One Night, som en gång för alla suddar ut tanken på att skivan skulle ha ett tydligt narrativ och slut. Texten beskriver hur illusioner kring en partner suddas ut, och med det är det som om Picton en sista gång sår frön av tvivel i oss lyssnare: man kan aldrig riktigt vara säker på vad man tror sig veta om världen.
För den som trodde att black midi bara var en enda uppvisning i teknisk-brutal progrock är My New Band Believe ett tydligt tecken på att deras kompositioner alltid dolde något mer än så. Det är fartfyllt, kreativt och fullständigt sprudlar av idéer som får ta plats i ett unikt låtskrivande. Samtidigt som det intima blandas med det abstrakta sätts texter om förvirrade känslor till en extremt välplanerad och uttänkt ljudbild. Trots att det kan låta motsägelsefullt på pappret känns inte ett enda stilval malplacerat i stunden.
