Butterfly Festival: utsikt, upplevelse och överhettning
Redan på spårvagn 10 mot Lindholmen började Butterfly Festival. Vagnarna fylldes av killar i linnebyxor, som satt lite sämre än bärarna verkade tro, och uppknäppta skjortor –den officiella festivaluniformen för heterosexuella män under trettio. Ju närmare festivalområdet vi kom, desto fler cowboyboots, spetskjolar och solfjädrar dök upp. Det var som om någon långsamt skruvade upp mättnaden.
Värmen blev helgens ständiga följeslagare. Termometern nosade på trettio grader och solen låg på utan pardon. Vi sprang i skytteltrafik mellan vattenkranarna och baren, även om de flesta verkade välja den förstnämnda. Festivalens dryckespåsar för fyrtio kronor dinglade från handväskor, axlar och bältesöglor vart man än vände sig. På Premium-området gapade baren stundtals tom. En bartender berättade att vatten gick åt mer än öl. Bara det sa något om värmen.
LOVET gick på stora scen och det blev snabbt tydligt att jag och min bästis festis bara kunde var tredje rad. Självförtroendet var däremot intakt. Vi skriksjöng det lilla vi kunde och studsade runt bland andra blonda tjejer i kortkort och djupa urringningar. Plötsligt fyllde Pontus Bjernekull Mörners ansikte storbildsskärmen.
– Smash, konstaterade min kompis.
Själv riktade jag i stället solfjädern mot Waldemar Eriksson. Några minuter senare åkte skjortan av och kvar stod han i ett vitt linne. Point proven.
Tack vare Natalie Demirian Gennas fantastiska bevakning av den svenska artistvärlden visste jag dessutom att han, precis som jag, var singel och sökande.
Senare sjönk vi ner i Coca-Cola-brandade strandstolar och bevittnade den kanske märkligaste kombinationen av kapitalism och transcendens. När Tom Odell drog igång Another Love förenades tusentals röster i allsång. Med tanke på att jag mindre än en vecka tidigare hade gråtit på bussen hem från Sea Lodge på Smögen av skäl jag fortfarande inte kunde redogöra för, var det förvånande att jag klarade mig igenom låten utan att fälla en enda tår.
Dag två började långsammare. I hotellrummet fanns det mörkläggningsgardiner, och i det låg också en kompis som utan problem hade kunnat sova sig igenom en jordbävning. När telefonen ringde mitt i natten var det därför jag som fick kasta mig ut i korridoren för att ta reda på vilket rumsnummer vi egentligen bodde i, så att nattens sista eftersläntrare skulle hitta hem.
På terrassen möttes vi av en värme som kändes som att gå rakt in i en vägg. Egentligen borde man hålla sig ifrån festivalområdet tills solen började ge med sig. Men ville man se Papi Santana fanns det inte mycket att välja på.
Vi höll ut till Anis Don Demina vid fem och drack drinkar på hotellbaren under tiden. När sällskapet splittrades smet jag in på Premium-området. Där var kön till baren kort och utsikten över stora scenen perfekt. Ändå var det något som skavde. Folk sjöng med, absolut, men nere på området var händerna i luften från första till sista låten. Där hoppade människor in i varandra, tappade bort sina kompisar och hittade dem igen. Här uppe såg man allting bättre, men kände av stämningen lite mindre.
Soppgirobygget spelades till takten av min solfjäder som gick på högvarv. Vi jagade skugga snarare än bra platser. Lagom till Bolaget – som borde ha blivit helgens höjdpunkt för min del – hade värmen hunnit ikapp mig. Tvungen att göra det enda rimliga gick jag och satte mig.
Slitna och eländiga trängde vi senare in oss i ett av fotobåsen. Först på tredje och sista försöket hittade vi ett som faktiskt fungerade. Bilderna hade förmodligen gjort sig bättre i papperskorgen än på kylskåpsdörren, men de kom ändå att få en plats där hemma.
Vi bestämde oss för att köpa en cider, Somersby Pear var det enda alternativet. Det visade sig vara betydligt svårare än väntat. Efter att ha avverkat större delen av festivalområdet och frågat bartender efter bartender insåg vi att den var slutsåld överallt. Det blev en Long Drink i stället. Trettio kronor dyrare. Den med smak av ananas var också slut.
När Macklemore gick upp hade solen äntligen börjat sjunka. Han bjöd upp två tjejer ur publiken till en dance-off.
– I’m from Stockholm, sa den första.
Publiken svarade med ett öronbedövande burop.
– She’s from Sweden! […] She’s from the fucking Earth! försökte han förgäves.
Den andra tjejen presenterade sig som hemmahörande i Sölvesborg och möttes av kvällens kanske största jubel.
Mitt i spelningen skiftade stämningen när Macklemore började prata om Palestina. Bredvid mig stod en tjej i en tröja där det stod Hot Girls Like Russemusikk. Hon började genast jubla.
– Men det är ju politiskt, sa en av hennes kompisar.
– Jag är politisk, svarade hon och applåderade med händerna ovanför huvudet, som om det vore det mest självklara i världen.
När graderna sjönk och afterpartyt drog igång var vi bland de första in i Hangaren. Vi hann precis förbi baren innan vi ställde oss vid räcket, där vi väntade i närmare fyrtio minuter på att TIX skulle gå på. Belöningen blev en plats längst fram – och den fulla effekten av pyrotekniken. Lokalen steg snabbt i temperatur, så att till och med TIX kände sig tvungen att be om ursäkt. Solfjädrarna gick återigen på högvarv.
Över området snurrade ett upplyst pariserhjul med Butterflys logga över navet. För hundra kronor kunde man köpa sig några minuter ovanför folkhavet. Därifrån såg festivalen säkert lika perfekt ut som på Instagram. Här nere bestod den mest av dammiga skor, tomma vattenpåsar, människor som letade efter sina kompisar och köpte kebabrullar – och vi som försökte hålla kvar känslan lite längre.
