Tyvärr har Erik Lundins album Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån ställt mig mot ett faktum som jag försökt att undvika, men som likväl stirrat mig i ansiktet i drygt ett år. Trots att den inhemska rappen fortsätter sin dominans över spellistorna, har den tappat en del kreativ gnista på vägen sedan sin renässans 2017, och idag tycks det råda idétorka bland de hiphop-trogna kreatörerna. Ett lysande exempel på detta är just Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån.
Ibland kan ett ting definieras av sin motsats, och Eriks överlag positiva attityd (detta trots de tunga ämnena han inte räds för att skildra) strider mot den svenska hiphopens nihilism. Där genrens tonfall klingat allt mörkare, har en nästintill blind optimism vägrat tystas i Eriks musik. Även på den cyniska debut-EP:n Suedi var det omöjligt att frångå livsglädjen på låtarna Annie Lööf och Haffla. Moralpaniken över hiphopen var betydligt tamare under tiden då EP:n kom ut, men redan fanns en viss rädsla för det ständiga revolutionspredikandet som Redline Records och Labyrint sysslat med. För att inte tala om den ökända gruppen Kartellen som satt spår för den blivande, våldsamma utvecklingen av hiphop som började ta fart på riktigt (sa någon Abidaz?).
”Lundins identitet som halvsvart, halvvit, halvförort, halv-Bullerbyn, uttryckt genom nyskapande produktioner och ett akrobatiskt förhållningssätt till rim och rytm, sjöng lovsånger om integration”
För den svenska kulturen var det därför betryggande att höra en herr Lundin klämma in dittills försummat förortsspråk mellan uttryck som “coup de gracé” eller “spottar från mynningen”. Lundins identitet som halvsvart, halvvit, halvförort, halv-Bullerbyn, uttryckt genom nyskapande produktioner och ett akrobatiskt förhållningssätt till rim och rytm, sjöng lovsånger om integration. Den lovade oss ett framtida Sverige där alla identiteter, språk, kulturer och ståndpunkter kunde samsas i harmoni; den raka motsatsen till det rådande samhällsklimatet där Sverigedemokraterna vuxit sig större i takt med en flyktingkris och en urartande segregationspolemik.
Tidsandan under mitten av 10-talet var annorlunda, och den lämnade sina avtryck på Erik. Den formade honom till den milda grad att han numera har svårt att anpassa sig till år 2024. Sedan dess har han gradvis gått från att vara ett exempel på enastående språkbruk och origamiskt flow till ett förlegat förkroppsligande av en rapparärketyp som blivit passé. Den tokhyllade och briljanta Suedi var för kort, och uppföljar-EP:n Välkommen Hem, som byggde vidare på sin föregångare, fullbordade vad som i efterhand känns som ett helt (fantastiskt) album delat i två bitar. När jag först hörde Eriks debutalbum Zebrapojken slogs jag dock av en egendomlig tanke, samma tanke som jag slås av på Alla Va Nån innan dom blev nån: Erik har blivit en vit rappare, och han är bekväm med det.
Den halvsvarta Rinkebysonen favoriseras av akademiskt lagda, bättre integrerade och/eller vita svenskar. Hans korrekta språkbruk, mekaniska flow och klassiska dramaturgiska berättelser tilltalar oftast motsatsen till gangsterrapens fans. Medvetet eller inte har han blivit en symbol för Den Gode Invandraren, han som kan kicka den me’ grabbarna från Västerort lika bekvämt som han kan skåla för ett gott nytt år i en lägenhet i Bromma. I takt med extremhögerns snabbväxt i Sverige, att hiphop blivit syndabock för allt fel med dagens ungdom, och för varje gangsterrapalbum som pekar fingret mot majoritetssamhället, har Erik istället försökt att tilltala en publik som hellre föredrar en mer positiv hiphop.
”Eriks framförande – hur bra det än är – har inte förbättrats”
Den som är van vid att läsa mina recensioner kanske reagerar på att jag ännu inte skrivit mycket om själva albumet, och det är med mening – ovanstående försök till kulturanalys är viktigt för att förstå sammanhanget inom vilket Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån befinner sig. Att Eriks stil – trots hans identitet som icke-vit – tilltalar en vitare publik hindrar inte hans musik från att vara betydelsefull för hiphopen. Däremot har han antagligen blivit för bekväm av den positiva, och ja, ogrundade responsen han verkar få garanterat vid varje släpp. Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån är rakt av tråkigt av den anledningen.
Öppningsspåret Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån använder en kör och inga trummor som backdrop till Lundins rappande, men där slutar det spännande. Resten av albumet myllrar av trapbeats som tillbakablickar på Respect My Hustle-erans musik, och Eriks framförande – hur bra det än är – har inte förbättrats. Inte heller har det försämrats; Erik har stagnerat som artist. När han insisterar på att fortsätta förena Bullerby- och Rinkebysvenskan på Alla Var Nån Innan Dom Blev Nån ger det sken av att det görs av exhibitionistiska skäl, där Erik visar upp något vi redan vet att han bemästrar. Det är ytterligare bevis på en rappare som lider av idétorka. Albumets höjdpunkter som Hinken E Djup, som påminner om Timbuktus bästa verk, eller Ett Liv Genom 64 (Zarah), som exemplifierar att Erik fortfarande är en vass berättare, presenteras i en redan bekant och vid det här laget ointressant förpackning. Låtarna kunde lika gärna ha varit från en av Eriks tidigare EP:er, och det är svårt att fortsätta imponeras av samma koncept idag som för 9 år sedan.
”Vi gillar att spotta på gangsterrap för att sedan lyssna på den i smyg, och sedan hyllar vi dess motsats till skyarna, hur mediokert det än är, för att det får oss att må bättre över oss själva”
Allt ovan till trots är det inte särskilt dumt att tro att Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån kommer att hyllas av kultursverige. För att återgå till påståendet i början av denna artikel, kan ett ting definieras av sin motsats. Eriks Alla Va Nån Innan Dom Blev Nån är motsatsen till rappen som annars dominerar Sverige, och om figurer som Lee Bloccboy eller Haval är det svenska samhällets kollektiva det, kan Erik Lundin betraktas som dess överjag. Hiphopen som oftast talas om i Sverige kan delas in i två läger, där det ena, bestående av rappare som på ett sätt eller annat alluderar till kriminalitet, agerar som utlopp för majoritetssamhällets undersidor; och det andra, överjaget med Erik Lundin i spetsen, är ett försonande ideal som skyddar oss från den kriminella undersidan, från detet. Båda lägren har ristat in sig själva i det svenska medieutrymmet tills de immobiliserats, och blivit parodier av sig själva. Vi gillar att spotta på gangsterrap för att sedan lyssna på den i smyg, och sedan hyllar vi dess motsats till skyarna, hur mediokert det än är, för att det får oss att må bättre över oss själva. Rapparna å andra sidan har hittat sina säkra kort, och de väletablerade av dem skrattar hela vägen till banken.
Detta innebär att en betydande del av den svenska hiphopen är fast i ett träsk musikaliska ideal som ingen vill eller vågar ta sig ur, och Erik har sedan länge accepterat sin plats som 2020-talets Timbuktu. Han kommer troligtvis att fortsätta belönas för sin musikalitet, bara för att kulturnissarna gillar idén av en Erik Lundin. Är det hans fel att den Andre och allt som hör till den, från konst till mode till politik, antingen fetischeras eller smutskastas? Såklart inte. Men på samma sätt som regissörer med italiensk påbrå gjort miljoner på att spela på rädslorna jänkare haft för maffian, spelar dagens rappare på en likartad rädsla för gängkriminella med utländsk påbrå. När man tar samma mekanism och vänder upp-och-ner på den får man Erik Lundins konstprojekt – en diskografi gestaltar allt som majoritetssverige anser att hiphop borde vara, och som verkar ha slutat försöka att utmana lyssnarnas redan utstuderade förväntningar.
