Buddhismen är det deppigaste vi har

Buddhismens fyra ädla sanningar konstaterar att allt i livet är lidande, och att det är begär som ger upphov till lidandet. Det är en filosofi jag köper. För visst köper vi allt till följd av begär? Och visst ger det oss ångest? Sakerna vi har, sakerna vi vill ha, sakerna vi inte har, sakerna någon annan har och sakerna vars produktion förstör planeten. Eller om vi betänker begär efter personer? Olycklig kärlek, “vanlig kärlek” (för den blir ju också olycklig efter ett tag på ett eller annat sätt), begär efter sex, eller varför inte mäns begär efter vackra kvinnor fast de själva är fula och tråkiga och inte har duschat på tre veckor – hörde jag incel? Sedermera, tänk över begär efter status. Efter ett högt ansett jobb, ett tilldragande yttre, kapital… Avundsjuka. Ja, begär ligger nog till grund för lidande, no arguing there. 

Men varför talas det ingenting om vad som händer när begären försvinner? Att stilla begären sägs inom buddhismen vara ett sätt att få lidandet att upphöra. Men vad händer egentligen när en inte vill ha någonting alls? Inte strävar efter någonting? 

inga materiella ting
ingen kärlek
inga relationer
ingen status
ingen karriär
ingenting. tomhet.

Jag har funnit mig själv i en total likgiltighet inför allting. Och det, mina vänner, det kallas depp. Inte ett upphört lidande, och verkligen inte nirvana.

Jag tänker inte självdiagnostisera mig själv och inte heller försöka formulera eller erbjuda en djupare analys av mitt eget psyke, men det känns som en relativt enkel ekvation. När allt i livet känns meningslöst (det känns som en fras som använts för hafsigt så att den tappat innebörden lite, men VERKLIGEN meningslöst) så känns depression (även ett ord utsatt för hafs i denna era av idealiserad ångest) inte långt borta. 

Livet är onödigt. Vad livet innefattar är onödigt det med. Relationerna, vad leder de till egentligen? Hur många av dem kan en säga är meningsfulla, på riktigt? Och kärlek och sex och sådana begär, var ska jag ens börja? Sakerna känns ännu enklare att förkasta då de så otroligt självklart inte har någonting alls med livets mening att göra. Och varför ska en arbeta med någon skit för att tjäna pengar, i syfte att köpa skit en inte behöver och som förstör jorden? 

Begär är alltså lidande, men utan begär verkar ingen mening med livet finnas kvar, vilket helt enkelt lämnar oss deprimerade. 

En enkel slutsats av det hela är att kapitalism rentav kan vara det finaste vi har. Eller att buddhismen är det deppigaste vi har? Sak samma, jag har i alla fall funnit att sakerna vi begär i livet är en så fin mänsklig konstruktion av mening att jag tappar fattningen. Att söka efter status, kärlek, pengar och saker som går att köpa för pengar kan ge oss både mål och mening, driv och livslust. Det kan ge oss en känsla av att vi är på väg i rätt riktning i livet, eller att vi inte är det, men då är vägen tydligt utstakad så vi åtminstone vet hur vi ska ta oss dit. Kanske genom att tjäna mer pengar för att köpa den där lägenheten med kakelugn och balkong? Eller med en stor postorder av nya dyra syror att klappa in ansiktet med?

Jag behöver inte stirra in i taket, passiv, viljelös, ointresserad och apatisk. Oförmögen att röra mig för att livet inte har någon mening när alla talar om för mig att JO JO HÄR ÄR MENINGEN KOLLA! Att istället låta bubblan av finafina kapitalistiska begär omsluta en, ta in vad kapitalister och meningsfränder säger och ladda materiella ting, status, ytligheter och relationer med mening är kanske vad som räddar mänskligheten från ett kollektivt självmord?