Bruce Springsteens sång för USA är en helt egen konst
I drygt tre timmar underhåller Bruce Springsteen publiken på Strawberry Arena i Stockholm. Här behöver man inte vara en musiknörd för att delta, det räcker att man är glad, i samtiden och villig att ta emot ett amerikanskt credo vid namn The Boss.
Jag ska erkänna att det är med ett visst vemod man tar sig an Bruce Springsteens comeback i Stockholm på Strawberry Arena. Vemodet har inte sitt ursprung i namnbytet från Friends Arena, utan snarare i ett minne av Springsteen för drygt ett år sedan. Då var vi på Ullevi, han spelade tre konserter i rad och kort därefter behövde han ställa in resterande spelningar till följd av magsår och röstproblem. Det kändes då som att Springsteens tid var kommen, inte ens det som skulle vara hans sista världsturné fick vara det.
Därför är det något märkligt som sker så fort belysningen släcks och Bruce Springsteen och The E street band kliver ut på scenen till rösterna av tiotusentals besökare. Min väninna tar mig i armen och skriker att det är Dracula som har gjort ett inträde på scen. Och hon har rätt – belysningen skiftar i rött, det är en gotisk stämning, och man ser att det är här på scenen inför ett slutsålt Strawberry som en välklädd Springsteen livnär sig på publiken. Och visst är det vi som bidrar till denna vitalitet!
När Bruce Springsteen öppnar med Into the Fire, låten som tidigare ägnats alla dem som offrade sina liv under 11 september-attacken träffar allt precis som resterande låtar på ett annat sätt. Det är ofrånkomligt att ta in den amerikanska politiken i kölvattnet av mordförsöket på Donald Trump som inträffade i lördags, när man ser den amerikanska flaggan hänga över scenen på Strawberry Arena. Senare under konserten introducerar han låten Long Walk Home som ”en bön för mitt land”. Bruce Springsteen sjunger om sin version av USA som är ett politiskt ideal som har förlorat kontakten med sitt ursprung, och jag tänker på hur fett det vore om varje första maj-demonstration bara kunde ha en bit av den här glöden.
Det är i denna arenarocken bland femtiotusen åskådare som man får lov att träda in i sig själv, och är inte det ett bevis på musik som läkande kraft
Men bortom detta är det också något nytt och förstärkt med Bruce. Han sprider även sin version av amerikansk gospeI vid upprepade tillfällen. I låtarna Prove It All Night och Nightshift är det som tydligast när han får uppbackning av sångaren Curtis King och resten av kören. Tillsammans skapar de rytmiska call and response-effekter med bandet och publiken. Ännu mer unisont är det när Bruce Springsteen kör sina anthems, som i Hungry Hearts, när han han höjer energinivån med ambitioner att spränga richterskalan.
Det är ett skarpt band med Nils Lofgren som driver konserten framåt med gitarrsolot i Because the Night. Likaså inser man att Steve Van Zandt inte bara behärskar gitarren, utan även hans sångröst framträder mjukare än förväntat, och såklart Jack Clemons uttrycksfulla saxofonsolon – say no more. Det är i denna arenarocken bland femtiotusen åskådare som man får lov att träda in i sig själv, och är inte det ett bevis på musik som läkande kraft?
Visst agerar den röda belysningen som den enda ljuskällan i ett helvete till politiskt klimat och lyser upp med en tillbedjan om att värna om varandra. Och det är till sist, med låten Last Man Standing som allt träffar en på ett sätt som saker gör när skärningspunkten för ett verk är helt rätt i tiden. Med det extranumret gråter man för dåtiden som var och nutiden som är, och det hela sammanfattar det amerikanska vansinnet som i skrivande stund dokumenteras i våra historieböcker – jämte Bruce Springsteen såklart.
