Brandão Jönsson skildrar bort- och hemlängtan som en allmänmänsklig drivkraft i Saudade
I Saudade intervjuar Henrik Brandão Jönsson migrantarbetare från de lusofona ögrupperna i Latinamerika. Han finner något allmänmänskligt i deras bort- och hemlängtan, men boken blir stundvis upprepande.
Saudade är ett ord som inte sällan dyker upp i populärkulturen, bland annat i den oheliga kombinationen Håkan Hellström och Hov1. Ordet är portugisiskt och om man vill djupdyka i dess betydelse kan man läsa utrikeskorrespondenten Henrik Brandão Jönssons nya reportagebok. Boken, med namnet Saudade, bidrar med en generös förklaring. Ordet beskriver en känsla av melankolisk längtan till en plats eller tid som kanske inte finns längre.
I boken får vi lära oss om migrationen från de lusofona atlantiska ögrupperna Azorerna, Madeira och Kap Verde. Till följd av naturkatastrofer, svält och fattigdom har invånarna tagit sig över havet till olika delar av Nord- och Sydamerika. Brandão Jönsson utforskar de nya sammanhang migranterna har skapat, hur kulturen lever kvar i de nya länderna och framförallt hur den saudade alla verkar bära på tar sig uttryck. Saudade är att “längta bort och längta hem på samma gång”. Enligt Brandão Jönsson fyller begreppet både glädje och sorg. Det är dubbelsidigt, precis som min läsupplevelse.
Det man älskar med Henrik Brandão Jönsson är den livsbejakande upprymdhet som verkar genomsyra allt han gör. Man blir glad när han berättar om länderna han är i, maten han äter och musiken han lyssnar på, eftersom han berättar på ett så förälskat sätt. Det är tydligt att han befinner sig på rätt plats när han färdas mellan olika lusofona sammanhang. Kul att han har kul, tänker man.
”Efter ett tag låter ordet bara som en abstrakt ljudkombination. Saudade. Saudade. Saudade. Saudade. Saudade”
Men även han bär på saudade. Känslan lyfts fram som något djupt personligt, en känsla som många har men som kopplas till olika minnen och associationer beroende på vem man frågar. Och Henrik Brandão Jönsson frågar många. Olika människors erfarenheter av saudade löser av varandra i rasande fart. Alla kan relatera till känslan av längtan bort och längtan hem på samma gång. Ju mer jag läser desto mer intetsägande blir begreppet. Efter ett tag låter ordet bara som en abstrakt ljudkombination. Saudade. Saudade. Saudade. Saudade. Saudade.
Allra mest fångas mitt intresse av kollektivets betydelse. Hur saudade har förmågan att skapa sammanhang och binda sociala nätverk. Till exempel migrantklubben Centro Portugués i Venezuelas huvudstad Caracas. Förutom att vara en kulturell mötesplats har det också varit ett viktigt stöd för invandrarbefolkningen från Madeira. När ett strömavbrott slog ut hela huvudstaden åkte man till Centro Portugués. Där fanns en dieselgenerator som kunde förse dem med elektricitet under strömavbrottets alla fem dagar. Att ingå i ett sammanhang där man kan få stöd av varandra är kanske som viktigast för invandrare.
”Upprepningarna är på en och samma gång bokens största svaghet och största styrka. För genom dem skymtar snart konturerna kring en beståndsdel av vad det innebär att vara människa”
Det verkar också som att avstånd får folk att bejaka hemlandets kultur mer. Den azoriska befolkningen i Kalifornien är känd för sina storslagna pingstfiranden med tjurfäktningar som tillåts med motiveringen att de görs av religiösa skäl. Och för all del verkar hemlandets kultur ses som något heligt för många invandrare. Som Henrik Brandão Jönsson uttrycker det: “Jag tror att vi som lever i ett ‘dubbelförskap’ har större behov av att hålla kontakt med vårt ursprung. För att kunna må bra i det nya landet måste vår grund vara stabil. Då och då behöver rötterna vattnas.”
Upplevelserna som de intervjuade har är inte unika. Tvärtom återkommer ofta liknande känslor och tankar från olika personer. Upprepningarna är på en och samma gång bokens största svaghet och största styrka. För genom dem skymtar snart konturerna kring en beståndsdel av vad det innebär att vara människa. Vi kommer alltid sträva efter en gemenskap, och vi kommer alltid längta efter att känna oss hemma.
Jag ångrar mig, saudade är inte alls intetsägande. När jag är färdig med boken är saudade snarare en naturkraft som styr våra begär, vår längtan och vår vardag. Henrik Brandão Jönsson förklarar att saudade är en av våra drifter.
