Borde Nobelpriset i litteratur ha tilldelats en vit äldre man?
Donald Trump vann presidentvalet, skämtade min kompis tidigare i veckan, som en välgrundad men missriktad reaktion på det inkvoterade Nobelpriset i litteratur 2024. Istället borde det – givetvis – ha gått till en vit, äldre herre.
László Krasznahorkai är en sådan, Don DeLillo en annan. En tredje heter Gerald Murnane och är en författare som nästan uteslutande skriver om Australiens grässlätter. Därför väljer jag att tolka det som ett tecken i tiden när en nyreviderad utgåva av den senares genombrottsroman Inlandet en dag dimper ned i min brevlåda. Den regelbaserade världsordningen går under, men litteraturen är räddad. Stort tack till Weyler förlag.
I Inlandet skriver en man brev från sin herrgård på det ungerska höglandet till sin amerikanska översättare, som befinner sig vid ett institut för präriestudier på Nebraskas vida stäppmarker. Hon tror kanske att han är död, han tror att alla namn i böcker är namn på döda personer. Och någonstans längre bort, långt inne i det australiska inlandet, tänker en annan man tillbaka på sin barndom, på dess orter, vägar, hus och vattendrag, men också på bifigurerna i den, om de fortfarande tänker på honom.
Tid och rum kollapsar in i varandra. Givna positioner som berättare, läsare och mottagare skiftar. Platser från olika sidor om jordklotet överlappas till en palimpsest av liv och grässlätter. En sak är alltid också en till sak. Magin är densamma som den hos kartor och namn på kartor innan man blev tillräckligt gammal för att besöka platserna själv.
Det finns litteratur som får en att ifrågasätta om det här verkligen är litteratur, eller omvänt: den som får en att fråga vad som egentligen är litteratur. I sina bästa stunder är Inlandet det. Murnane är som bäst när han upphör att skriva en klassisk men ganska torrt minimalistisk barndomsskildring, och istället skriver fram något annat: en röst så given att den skulle kunna ha varit här sedan tidernas begynnelse, en närvaro så tydlig att den skulle kunna stå bakom din axel. Stundvis är det en av de mest egendomliga romanerna jag har läst i år.
