Bon Iver återvänder med sitt första projekt på fem år – EP:n SABLE,. Det var efter att frontpersonen Justin Vernon haft körtelfeber, klippt banden med både band och partner, som han kurade ihop sig i en avlägsen stuga i Wisconsin och skrev debutalbumet For Emma, Forever Ago. Ett melankoliskt indie folk-album som trollband kritiker och som etablerade singeln “Skinny Love” som ett sent 00-tals anthem. Sedan dess har Bon Iver expanderat, och bland annat gjort samarbeten med stora namn som Taylor Swift, Kanye West och nu senast Charli xcx.
”SABLE, är i stället ett avskalat projekt som till stor del består av Vernons röst och gitarr, likt debutalbumet från misär-kojan i Wisconsin.”
EP:ns första låt, eller intro, är en 12 sekunders lång ljus och dissonant ton. Som en telefon som har lagts på eller en sjukhusapparat som signalerar att patientens hjärta stannat. Att introt heter … markerar att det är något som stannar upp. Bon Ivers nya platta börjar med ett avslut. Vernon sätter här en skiljelinje mellan nuet och hans två tidigare album; 22, A Million från 2016 och i,i från 2019 som har ett mer elektroniskt och experimentellt sound. SABLE, är i stället ett avskalat projekt som till stor del består av Vernons röst och gitarr, likt debutalbumet från misär-kojan i Wisconsin.
Den första låten, THINGS BEHIND THINGS BEHIND THINGS, ska ha skrivits under en period som präglades av självrannsakan och ångest över hur Bon Ivers artisteri skulle arta sig. Av de tre låtarna på EP:n är den här mest maxad sett till antal instrument. Vernon använder sitt låga röstregister, till skillnad från de falsetttoner man annars är van vid, vilket gör sig fint mot det ljusa och glittriga gitarrakompenemanget. Tonerna från en steelgitarr lägger ett country-lugn över ljudbilden och låtens slutackord känns i hjärtat. Jag pillar tillbaka muspekaren för att höra det om och om igen.
Det är dock på EP:ns andra låt som Bon Iver verkligen kommer till sin rätt. S P E Y S I D E är en uppvisning av Vernons skicklighet när det gäller låtskrivandet. Den är ekonomiskt komponerad, med endast sång, gitarr och stråk – ändå lyckas Vernon göra väldigt mycket med väldigt lite. Melodin etsar sig genast fast i ens skalle. Bon Iver menar att låten handlar om att känna ‘immense guilt’, att försöka städa upp sitt inre efter att ha sårat personer i sin närhet. Låttexten är inget poetiskt mysterium som lämnar mycket osagt, det är pang på rödbetan med känslomässigt effektiva one-liners som “Nothing’s really happened like I thought it would”. Man blir blöt i ögat.
Men det är AWARDS SEASON, skivans tredje och avslutande låt, som fullkomligt golvar en. Dynamiken är mästerligt utförd och de täta synth-tonerna som är ljudmattan under Vernons röst stannar tiden. Vid det här laget har Bon Iver greppat lyssnaren i nackskinnet och man dinglar nervöst med tassarna i luften, väntar på vad som ska hända härnäst. “Move that bus! Move that bus!”, tänker man. Då dyker saxofonsolot upp som gubben i lådan. Ståpälsen är ett faktum. Det här är en rå och vacker låt som man bara önskar att man kunde höra för första gången igen.
”Ståpälsen är ett faktum. Det här är en rå och vacker låt som man bara önskar att man kunde höra för första gången igen.”
Kommatecknet i slutet av EP:ns titel får en att undra; är det här försmaken på något mer? Marknadsföringen kring EP:n skulle kunna tala för Bon Iver har mer att komma med inom en snar framtid. Det är i och för sig i linje med känslan man får av EP:ns musikaliska innehåll – en känsla av förväntan. Bon Ivers nya är ett 12 minuters långt kallbad som får lyssnaren att hålla andan och att rysa, som sköljer bort det gamla och lämnar rum för något nytt.
