Vesalius – Magnus Dahlström
Fingrarna på skeletthanden spretade som benen på en kraftig hornbeklädd spindel.
En kväll får Vesalius – författaren, läkaren och anatomen – ett paket tillsänt. I lådan ligger ett skelett, en hand som brukade sitta på en människa. En högerhand utan ägare. I lådan finns även ett tvetydigt brev. Det är svårt att läsa och har både bläckklumpar och blod på sig, framför allt är det helt obegripligt. Frågan brevet ställer Vesalius är vem handen tillhör – kanske tillhör den Frälsaren själv?
Andreas Vesalius, som en kanske främst känner till genom de samlade verk om människans anatomi vilket författades under 1500-talet, är (anti-)hjälten i Magnus Dahlströms senaste roman. Någonstans är tanken lika avskyvärd som kittlande, att få en exklusiv inblick i det som kan ha varit den moderna anatomins urfaders vardag. Med skarp precision, en nykter blick på det mest makabra och med ett provocerande lätt sinne för människokroppens olika egenheter kastas vi in i Vesalius arbetsrum. Vi möter en medelålders man som är på väg bort från sitt hem, han måste resa någonstans med sin dotter och sin fru, eftersom elaka tungor vill honom illa i staden där de bor. Likt ett kammarspel rör sig berättaren genom sina domäner, aldrig under hela boken lämnar han huset, trots att han hela tiden upprepar att han måste resa. Fartyget lämnar snart hamnen och Vesalius måste vara där. Men det är som om något binder honom till arbetsrummet. Där befinner han sig i ett vakuum där de viskande rösterna från gatan inte kan nå honom. Hundskall bryter genom natten, det knarrar i trappan. Röster hörs utanför dörren, utanför husporten, men ingen talar med honom. Sakta men säkert passerar tiden och blottlägger en mans innersta tankar och rädslor medan mörkret endast tycks tätna.
Bokens språk påminner om en transkribering mer än något annat. Språket liksom rinner ut på sidorna, man kan med lätthet höra berättaren i huvudet medan man läser. Bara ibland stannar berättarrösten upp med ett korthugget och abrupt avslut på en mening. Eller mitt i en. Det är effektfullt att läsa; på samma gång känner man att man jagar Vesalius tankar och att man själv blir jagad av dem. För mitt ibland alla koncisa och raka beskrivningar av vätskor, kroppsdelar och funktioner finns något filosofiskt mellan raderna, något som inte ens berättaren begriper ens när det sätts i ord.
Det Vesalius kropp upplever är ofta särskilt från känslorna, nästan som ett pussel; delarna är oberoende av varandra men för att man ska se helheten behöver de sammanfogas. Minnen drabbar honom, han får då yrsel utan att förstå känslan. Han förnimmer en känsla i sin hustrus ansikte, men reflekterar inte över den. Kropp och känsla står i direktkontakt med varandra, men mellanspelet beskrivs inte vidare. Flera gånger upprepar han ord, fraser och rädslor. Nästan som att han försöker foga samman orden med varandra, på rätt plats. Som om de vore olika kroppsdelar som ska fogas samman till en och samma kropp. Kanske blir det absolut tydligast när han beskriver sin egen hand som död, som en död kroppsdel, trots att han själv är högst levande. En död hand är en död hand, men det säger inget om känslan för kroppsdelen eller för kroppen i stort. Känslan bakom yttrandet står endast att finna mellan raderna – som om den försvunnit mellan berättarens läppar och transkriberingen av det som sagts. Vesalius leker med pennan som han leker med sina läkarinstrument, det är omständligt, sakligt och obehagligt precist. Samtidigt ser vi också en vilsen man som försöker laga sig själv genom skalpell och penna. Och en längtan bort.
Dahlströms Vesalius ger ett mångbottnat perspektiv på vad människan döljer under huden om man bara vågar sig in. Det är en mörk, filosofisk och klockren skildring av galenskap och skrämmande starkt medvetande, och påvisar att ingen av egenskaperna kan stå autonomt.
