Välj mig – Sofia Rönnow Pessah

Mathilde har allt – eller ja, nästan. Om man ska tro alla andra. Och kanske om man frågar Mathilde också. Hon pluggar till AT-läkare, har en härlig och enkel pojkvän och tydliga mål. Hon vet precis vart hon ska och med hjälp av listor och incheckningar håller hon livet i schack. Tills hon helt plötsligt inte gör det längre. 

Sanningen är den att det finns saker i Mathildes liv som skaver. Mycket likt oss andra dödliga har hon problem som leder till problem – som leder till problem. Hennes föräldrar ställer höga krav på hennes livsstil, hennes pojkvän ställer inga krav alls, förutom att hon ska vara precis som han vill fast på ett helt okonstlat sätt, och jobbet ställer krav på hennes prestation. Människor och viljor cirklar runt Mathildes liv som rovdjur, men har aldrig lyckats ta sig förbi självsäkerheten och strukturen som är hon. Fram tills en dag… 

I ett försök att å ena sidan täppa till truten på den frisläppta, burdusa Sonia som MINSANN gör så mycket bra för både miljö och människor och å andra sidan imponera på sin politiskt aktiva pojkvän börjar Mathilde volontärarbeta. Fast mest för sig själv, faktiskt. Det ser bra ut inför handledaren att ha volontärat, och det ser bra ut inför alla andra. Win win, ju. Men inte för Mathilde, visar det sig. Hon går rakt in i utbrändhetens famn utan att vara varken förberedd eller kunna värja sig. 

Välj mig är en underfundig titel som bär på många lager av (själv-)rannsakan. Vi träffar Mathilde, en högpresterande och målmedveten ung kvinna som tycks ha alla rätt: hon är snygg, smal, smart, sexig och en hard worker. Hon blir alltid vald. Därför kan hon också avstå. Inledningsvis blir Mathilde både äcklad och road av pojkvännens kollega Sonia, av hennes frisläppthet och destruktivitet. Hon skulle själv aldrig vara så där, och eftersom Mathilde av ofta sätter sig över de som hon anser sig vara bättre än, så väljer hon att göra narr av pojkvännen när han uttrycker respekt för Sonias sätt att vara. På samma sätt väljer Mathilde bort sina vänner när det underliggande föraktet för deras tillkortakommanden blir för stort. Senare, när Mathilde för första gången i sitt liv tvingas ifrågasätta hela sin existens och prestation blir frågan om valbarhet minst lika viktig: vem är jag när jag inte kan välja längre? Vem är jag om jag måste be någon välja mig? 

Men titeln spelar även på politiken, det direkta nuet som boken utspelas i. Det känns på många sätt lika aktuellt idag, även om Mathilde pratar med oss från 2016. Pojkvännen är politiskt insatt, Mathilde kommer från en borgarfamilj där politiken alltid varit central. Genom tv, sociala medier och i samtal med vänner och ovänner (Sonia…) blir politiken en ständigt närvarande faktor för hur Mathilde identifierar sig och gör sina val. Inte minst när hon ligger hemma och inte längre kan identifiera med partiets tilltalade målgrupp, trots att hon alltid tillhört en tydlig socialpolitisk klass. 

Att bli vald eller att inte bli vald är på flera sätt en tematik som gör sig förenlig med berättarens position. Den (kanske) omedvetna vetskapen om att hon har rätt att välja skapar en obalans i hur hon ser på verkligheten. Tjejkvällar, svartsjuka och sociala medier tar lika mycket plats i boken som den verkliga krisen – flyktingar, vården och döden. Kanske är det också en rimlig representation av hur våra hjärnor fungerar. Kanske är det så att det enda som egentligen spelar roll i våra liv är att vi alltid vill bli valda, bara att vi har olika förutsättningar att uppnå det. Vissa får det att se enkelt ut, som Mathilde, tills fasaden rämnar och visar hur svårt det faktiskt är. 

Utbrändheten kommer lika plötsligt i boken som i verkliga livet. Helt plötsligt, utan förvarning och med få möjligheter att spåra roten till dess existens. Därav blir diskurserna sjuk och frisk i stort sett omöjliga att kategorisera. Sofia Rönnow Pessah har skapat en otroligt unlikable berättare som man givetvis och tyvärr sympatiserar med: en ung kvinna med stor drivkraft, en sjukskriven kvinna som arbetar för hårt och utan att få cred, en kvinnohatande kvinna som älskar sig själv. Kontrasterna är många. Kanske kan det vara så att Mathilde genom att släppa kontrollen, ignorera prestationsångesten för att hon helt enkelt inte har något annat val, inser att valen blir desto fler. I kontrasten, det vilda och okontrollerbara – frisläppta, burdusa, om man så vill – kanske det finns alternativ som Mathilde varit för duktig och frisk för att se.