Vackra värld, var är du – Sally Rooney

“Därinne fyra kroppar som sov, vaknade, somnade om. På sidan, eller liggande på rygg, med avsparkade täcken, genom drömmar passerade de i tystnad. Och redan nu steg solen bakom huset.”

“En kvinna satt i en hotellbar och höll uppsikt över dörren.” Hon heter Alice, en berömd och bästsäljande författare, och hon ska träffa en tinderdejt. Han heter Felix och ska snart bli medbjuden till Rom där Alice ska jobba med sin nya bok.

“En kvinna satt bakom ett skrivbord på ett delat kontor i centrala Dublin och scrollade genom ett textdokument.” Hon heter Eileen och jobbar på en kulturtidskrift där hon trivs halvbra, tjänar halvdåligt och mår, så att säga, så där. Hon har precis gått isär med sitt ex och har kontaktat sin barndomsvän Simon för stöd.

Två kvinnor är bästa vänner, trots att de lever otroligt olika liv. Vardagen pågår, liksom deras vänskap. De hörs sporadiskt via mail där de bedyrar sin kärlek till varandra och diskuterar världens världsliga och stora tankar och ting. De deltar på ett nyktert avstånd i varandras liv, precis som du och jag deltar i deras – på ett lagom nyktert avstånd.

Vackra värld, var är du (översatt av Helena Fagertun) är Sally Rooneys senaste roman där hon nystar i samtidens stora tematiker: sociala medier, kändisskap, nykonservatism, psykisk ohälsa och sexuella normer. Men även tidlösa ämnen som vänskap, skam, ensamhet och mänskliga behov. Det är knappast kontroversiellt att uttrycka att Rooney är på hemmaplan när hon dissekerar vårt direkta nu genom sina gestaltningar, både baserat på mottagandet av sina tidigare verk och i hur Vackra värld, var är du utformats. Med enorm skicklighet sätter hon fingret på nuets kulturella strömningar och stora frågor, samtidigt som hon låter konstanterna, de större och mer omfattande motiven, ta lika stor plats. Detta skapar känslan att boken kan vara lika aktuell om tio år, eller för tio år sedan.

Var Vackra värld, var är du skiljer sig från både Normala människor (2019) och Samtal med vänner (2017) ligger främst i berättarstrukturen. Vi följer en karaktär per kapitel där dennes handlingar får stå i fokus; Alice är på fest med Felix, han beter sig (som hon uppfattar) illa och hon bestämmer sig för att gå, Felix kommer i kapp henne och de går hem tillsammans. Ett tydligt händelseförlopp, med en lika tydlig dramaturgisk kurva. Men läsaren tillgodogörs inte karaktärernas inre, dess tankar och känslor kring situationen och händelserna de sätts i. Inte förrän i kapitlet efter, som varvar de karaktärsfördelade kapitlen, som följer en helt annan struktur: ett mail. I dessa mail får vi följa jaget; där ges Alice en röst att dela med sig (till sin bästa vän) om hur hon uppfattade Felix ageranden, varför hon valde att förlåta honom och hur hon känner kring detta.

Denna struktur går fint ihop med bokens tematiker kring existens och tro. Religiösa förväntningar och fördomar presenteras kontinuerligt genom boken då Simon, Eileens barndomsvän, är troende och när de skapar ett allt tätare band med varandra blir också hans tro något att förhålla sig till. I tredjepersonskapitlen frågar Eileen Simon om hans syn på sex kopplat till sin tro, vilket följs av att de har sex. I mailet som följer skriver Eileen mer ingående om hennes syn på sexualitet kopplat till föreställningen om tro, om själens begär och om skam. Här i gestaltas vidden av bokens struktur: kroppen och själen. Det som faktiskt sker och det man föreställer sig ska ske.

Denna typ av berättarstruktur ger läsaren möjlighet att på ett eller annat sätt förhålla sig till vad de själva bekräftar som ”sanning”. Eftersom vi tillgodoses med ett nyktert (om än styltigt) tredjepersonsperspektiv, som vägrar ta parti och som presenterar oss det som faktiskt händer kan vi med lätthet konstatera att något är som det är. Men i mailkonversionerna får vi ju en förklaring till varför det är så; Alice och Eileen förser oss med sitt allra innersta och gör sig själva till aktiva berättarröster, vilket, även detta, är att betrakta som sanning. Det problematiska med att vi har två perspektiv av sanningar att förhålla oss till är att de ibland motsäger varandra. Alice skriver att hon längtar efter Eileen och att hennes största önskan är att hon ska komma dit. Men i själva verket ser vi att Alice inte på något sätt gör sig tillgänglig för sin vän att komma och hälsa på – tvärtom reser hon i väg utan att ringa, umgås med andra människor som inte är Eileen och hittar sedan på ursäkter. Kan man ljuga, även när man själv anser att man delar med sig av sitt innersta? Är det i själva verket så att man maskerar sig i sina förväntningar om vad som borde vara eller vad som önskas vara i förtroligheten, medan verkligheten är en annan?

Kanske hittar vi den sanna verkligheten mitt emellan dessa två berättarperspektiv – där läsaren, liksom en betraktande Gud, tvingas ta ställning själv till vad som presenteras för en. Kanske har vi lättare att köpa mailkonversationens trovärdighet eftersom allt är bättre i förväntningen: fantasier, tro och vänskap. I själva verket är ingenting lika härligt i verkligheten.